BRASILIEN I RAMPLJUSET - EN STUDIE AV DEN INTERNATIONELLA MEDIABILDEN AV LANDET INFÖR VM I FOTBOLL 2014 OCH DE OLYMPISKA SPELEN 2016

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Stockholms universitet
Ekonomisk-historiska institutionen
Påbyggnadskurs i Internationella Relationer




BRASILIEN I RAMPLJUSET

- EN STUDIE AV DEN INTERNATIONELLA MEDIABILDEN AV
LANDET INFÖR VM I FOTBOLL 2014 OCH DE OLYMPISKA
SPELEN 2016

Nyckelord: Brasilien, Sportarrangemang, Media, Postkolonialism, Diskurs






Uppsats i Internationella Relationer
Höstterminen 2010
Sonja Ayeb Karlsson
Handledare: Pål Levin & Camilla Elmhorn
























































Copyright

Denna uppsats är författarens egendom och får ej begagnas för publicering utan
författarens eller dennes rättsinnehavares tillstånd.


STOCKHOLMS UNIVERSITET
106 91 Stockholm
Internationella Relationer

Omslagsbild 1:
The New York Times 2009-10-02
”Crowds celebrated in Rio de Janeiro on Friday after the International Olympic Committee selected the
city as the host for the 2016 Olympic Games.”
http://roomfordebate.blogs.nytimes.com/2009/10/02/do-olympic-host-
cities-ever-
win/?scp=2&sq=Brazil%20Says%20Rio%20Violence%20Will%20Not
%20Affect%20World%20Cup&st=cse

Omslagsbild 2:
The New York Times 2009-10-02
”While a child played, members of Brazil’s military patrolled a street in Vila Cruzeiro slum of Rio de
Janeiro. Forces entered the slum on Thursday. ”
http://www.nytimes.com/2010/11/27/world/americas/27brazil.html?scp=
3&sq=Brazil%20Says%20Rio%20Violence%20Will%20Not%20Affect
%20World%20Cup&st=cse





ABSTRACT

Syftet med studien är att undersöka hypotesen om att det i samband med att fotbolls-VM 2014
och OS 2016 kommer att hållas i Brasilien produceras en internationell mediabild av landet med
postkoloniala förtecken. De frågor som jag försöker besvara är hur Brasilien framställs av
internationell media samt om denna framställning möjligen kan tänkas påverka eller begränsa
landets politiska handlingsmönster och självbild. Mitt empiri består av ett internationellt
mediematerial publicerat såväl på engelska, spanska, svenska och portugisiska vilket samlats in
över internet. De 32 tidningsartiklarna har analyserats genom en diskursiv arbetsmetod som
kallas framing, där man söker olika teman, ”frames” och budskap i materialet. Undersökningens
aktuella frågeställning har sedan besvarats med hjälp av ett postkolonialt teoriperspektiv vilket
man skulle kunna säga är det teoriverktyg som format materialet till ett resultat. Resultatet har
kunnat påvisa att det existerar och produceras en internationell mediabild av landet med
postkoloniala förtecken. Studien har även kunnat ta upp vissa möjliga exempel av politiska
påverkningar som denna mediabild skulle kunna ha varit en del i att skapa. Ett exempel på en
politisk aktion är uppstädningen av Rio de Janeiros favelas nu i november men utifrån mitt
begränsade empiriska material så går det omöjligen att fastslå aktionen som ett direkt resultat av
en internationell mediapåverkan.








INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 1

1.1 Bakgrund – Brasilien tilldelas VM i fotboll 2014 och OS 2016 1
1.2 Syfte och frågeställning 2
1.3 Teoretiskt perspektiv, redogörelse av begrepp och avgränsningar 2
1.3.1 Fenomenet identitet 2
1.3.2 Postkolonialt teoriperspektiv 4
1.4 Tidigare forskning 6
1.5 Metod, empiriskt material och källkritik 7
1.5.1 Framing som arbetsmetod 8
1.5.2 Media som empiriskt material 9
1.5.3 Tendenser i mediematerialet 12
1.5.4 Empiriskt material och källkritik 13
1.6 Avgränsningar 14
1.7 Disposition 15

2. BRASILIEN FÖRE VM I FOTBOLL 2014 OCH OS 2016 16

2.1 Historisk och politisk bakgrund 16

3. ANALYS AV DEN INTERNATIONELLA MEDIEBILDEN 20

3.1 Brasilien - Den våldsamma staten i kaos 20
3.2 Brasilien - Den fattiga och outvecklade staten 24
3.3 Brasilien - Det inkompetenta statsbarnet 29

4. SAMMANFATTANDE SLUTSATSER 31

4.1 Avslutande diskussion 31
4.2 En alternativ brasiliansk mediabild 32

5. LITTERATUR OCH KÄLLFÖRTECKNING 33

5.1 Litteratur 33
5.2 Tryckta källor 34
5.3 Otryckta källor 35
5.4 Blogg 38
5.5 Elektroniskt källmaterial 38




1. INLEDNING



Jag har valt att skriva min uppsats om Brasilien i relation till världen och den internationella
mediabild som produceras i och med att både nästa fotbolls-VM och OS ska hållas i landet. Valet
är dels av personligt intresse då jag är nyligen hemkommen efter ett års utbytesstudier i Rio de
Janeiro. Det har även en offentlig karaktär då ämnet och landet i sig är oerhört aktuellt i nuläget.
I detta sammanhang tror jag att det är viktigt att inkludera ett postkolonialt perspektiv i analysen.
Den föreställningsbild av en hierarkisk isärhållning av första- och tredje världen är något som
människor likväl i första- som tredje världen är med att reproducera. När man skulle hålla OS i
Peking slöt halva världen upp och kritiserade Kina för att bryta mot de mänskliga rättigheterna
och inte vara tillräckligt demokratiskt för att ”förtjäna” äran att genomföra spelen i sin nation.
Frasen ”Bojkotta OS i Peking” är det nog få människor som inte har hört. Nu möter vi en likande
argumentation som riktas mot Brasilien då landet hamnar i det världsmediala rampljuset. Det
talas om vapen, droger, dålig sophantering och katastrofal infrastruktur i omvärlden. I landet
självt möter vi även förödande konsekvenser av uppstädning av favelas
1
med stora dödssiffror
då man snabbast möjligt försöker tvätta bort de ”problem” som förmedlas av media. När OS
hölls i Atlanta för några år sedan ekade det dock tyst i den mediala debatten om några brott mot
de mänskliga rättigheterna.


1.1 Bakgrund – Brasilien tilldelas VM i fotboll 2014 och OS 2016

Den 30 oktober 2007 tas det officiella beslutet under ett FIFA-möte i Zürich att det 20:e
Världsmästerskapet i fotboll 2014 ska hållas i Brasilien då det gällande rotationssystemet
garanterade Sydamerika arrangörskapet. Argentina och Chile var intresserade av att
samarrangera mästerskapet. Denna ide rann dock snart ut i sanden så 12 spelplatser kommer att
väljas ut ifrån några av Brasiliens enorma statsmetropoler.

Den 2 oktober 2009 sker den slutliga omröstningen av vilken ort som ska få arrangera det
Olympiska sommarspelen 2016 i Köpenhamn. Fyra städer valdes ut som slutkandidater vilka var
Chicago i USA, Tokyo i Japan, Madrid i Spanien och Rio de Janeiro i Brasilien. I slutändan stod
den avgörande omröstningen mellan Madrid och Rio de Janeiro, där Rio de Janeiro bjöd på en
färgsprakande tävlingsfilm av sportande människor vid Ipanemas strand till tonerna av Caetano

1 favela (fave´la portugisiska), benämning på slum- kåkstäder i Brasiliens städer (Nationalencyklopedin 2011).




Velosos ”Cidade Maravilhosa” (Underbara Stad). Brasilien tar hem segern och för första gången
ska OS arrangeras i ett Sydamerikanskt land. I Rio de Janeiro, där jag befinner mig som
utbytesstudent, ställer man till med en gatufest utan dess like för att fira vinsten. Sambamusik
och dansande brasileiros, unga som gamla, fyller såväl favelas som Copacabanas elitkvarter hela
natten lång.


1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med min studie är att undersöka hypotesen om det i samband med att Brasilien har blivit
värdland för fotbolls-VM 2014 och OS 2016 produceras en internationell mediabild av landet
med postkoloniala förtecken.



Den frågeställning som jag vill försöka besvara är hur Brasilien framställs av internationell
media och sedan som ett komplement ställa denna bild i relation till brasiliansk media. Jag söker
således efter identitetsbeskrivningen utifrån en ”vi och dem”-relation som präglar den
postkoloniala teoriperspektivet. Vidare så vill jag även försöka se ifall den internationella
mediabilden möjligen kan tänkas påverka eller begränsa landets självbild och politiska
handlingsmönster.


1.3 Teoretiskt perspektiv, redogörelse för begrepp och avgränsningar

För att försöka besvara uppsatsens frågeställning och syfte så kommer jag att använda mig av ett
postkolonialt teoriperspektiv. Utifrån detta teoriperspektiv tänker jag titta närmare på
identitetsfenomenet och använda mig av en diskursanalytisk metod med framing som en del i
denna. Jag menar att identitet, diskurs och postkolonial teoribildning är gynnsamma att ställa i
relation till varandra eftersom fokus ligger på reproduktionen av en medial identitetsbild i
uppsatsen. Identitetsbegreppet kommer således användas som ett fenomen vilkens ständiga
skapelse ställs i relation till någonting annat. I analysen av identitetsproduktion är det viktigt att
se till den dikotoma uppdelningen av ”vi och dem” utifrån en diskursiv föreställningsbild av de
binära oppositionernas strukturering där identitetsskapandet äger rum i relation till ”den andre”.


1.3.1 Fenomenet identitet

Det är inte någon bred generell identitetsproduktion som uppsatsen fokuserar sig på utan
undersökningen avgränsas till en nationell identitetsstudie. Om nationen uppfattas som
konstruktionen av ett ”vi” utifrån den kollektiva gemenskapen så innebär den således även en




avgränsning ifrån ett ”dem”. Denna ”andre” blir på så sätt en förutsättning för en nationell
identitet då den påvisar gränser och framträder egentligen först i skapelsen och reproduktionen
av ett nationellt kollektiv. I kategoriseringen av ”den andre” framträder vi:ets egenskaper då
beskrivningen av ”den andre” fastställer vad vi:et inte representerar. Skapandet av en identitet
bör således uppfattas som en ständigt verksam process vilken produceras i relation till en motpol
(Bankier 2001:34-36). Ett vanligt missförstånd i min mening är att föreställningsbilden av ”den
andre” måste vara negativ eller att stereotypiseringen innebär en brännmärkning vilken enbart
har negativa konsekvenser. Jag menar att det är viktigt att se identitetsskapandet ur en mera
komplex förklaringsmodell där ”den andre” kan innebära flera olika roller. För att ta ett exempel
så kan det vara viktigt att skilja på hur beskrivningen av ”den andre” använd i identitetsskapande
syfte eller i avsikt att stärka den kollektiva solidariteten. Dessa två projekt står i allra högsta grad
i relation till varandra men de behöver inte nödvändigtvis innebära samma sak. Utifrån denna
mening skulle man kunna mena på att västvärlden stärker sin kollektiva identitet och
avgränsning genom beskrivningen av Brasilien och brasiliansk nationell identitet i media. Om
beskrivningen är stereotypiseande eller inte är såldes inte det viktigaste utan all beskrivning av
”den andre” fungerar stärkande och producerande (Lebow 2008:488-489). Att använda
begreppet stereotypisering ur en positiv eller produktiv mening är inte något nytt fenomen utan
det har gjorts tidigare. På detta sätt uppfattar jag ”stereotypisering” eller beskrivningen av ”den
andre” som en förenkling eller allmän föreställning kring ett kollektivs karaktärsdrag. Det är en
diskursiv beskrivning eller strukturering i vilken en identitet produceras i relationen till en
motsats eller en dikotomisering av motsatspar (Hylland Eriksen 1998:33-38).

Inom den nationella diskursen så verkar det nationella som ett bestämt föreställningssätt att
betrakta världen genom och är ett sätt att tillskriva denna mening. Struktureringen av en värld
uppbyggd av avgränsande nationalstater med olika kultur är ett sätt att kategoriserar denna.
Genom de binära oppositionerna så delas världen in i västerländska och sydländska länder vilka
förväntas vara varandras motsatser. Denna diskursiva konstruktion bildar således en verksam
kollektiv sanning för ”vi:et” vilken styr dess handlingar, tankar och subjektiva beskrivningar
(Winther Jorgensen & Phillips 2000:kapitel 6). Dessa tankegångar ligger till grund för hur jag
kommer att använda mig av det postkoloniala teoriverktyget. Den nationella diskursen uppfattar
jag som en konstruktion utifrån en positiv mening. Det vill säga att människan är en del i dess
skapelse. Människan som aktiv aktör i den diskursiva skapelsen och dess reproduktion grundas




inte på en individuell utan snarare på en kollektiv basis. En ensam individ varken vill eller kan
rubba dess process eftersom denna fungerar som en vardaglig trygghet genom sin upprepande
struktur. Stuart Hall ser diskursen som ett språkets kropp. Inom denna framställs en viss typ av
kunskap vilken sedan via en gemensam överenskommelse skapar en kollektiv förståelse kring
uppfattningen av individen, kollektivet och världen (Hall 1992:291). Att skapa stereotyper är att
beskära bilder och föreställningar till ett hanterbart format snarare är en effekt av okunskap eller
brist på korrekta uppgifter. Det är ett sätt att filtrera information och dess funktion är att befästa
en artificiell känsla av olikhet mellan ”självet” och ”den andre” (Loomba 2006:73). På detta sätt
verkar stereotypiserandet produktivt. Det är en del i skapandet av den individuella och kollektiva
identiteten då människan genom tillskrivandet av ”den andre” även tillskriver sig själv
egenskaper och fastställer sin identitet.


1.3.2 Postkolonialt teoriperspektiv

Begreppet postkolonialism används för att definiera samtida förhållanden i tidigare koloniserade
länder såsom Brasilien och är därmed en vag beteckning för en specifik historisk period
(Loomba 2006:28). Det är således viktigt att förstå att flera av de postkoloniala staterna efter
avkolonialiseringen finner sig fast i ett dilemma mellan anti-kolonialism och kolonialism där
ingen av de två tillfredsställer befolkningens sökande efter en nationell eller social identitet
baserad på fullständig frihet. Att följa en totalt anti-kolonial tankegång innebär att de skär av det
stöd som de många gånger fortfarande behöver ifrån sin forna kolonisationsnation genom
tillgången till politisk internationell makt eller balansering mellan stark kommunistiskt statsstyre
och det västerländskt liberala samhällsstrukturen och en stark planekonomi eller liberal
frihandelsbaserad ekonomi. Att istället hålla kvar vid den kolonialistiska tankegången kan
istället innebära en identitetsförlust genom ett slags svek emot den suveräna nationen och dess
kollektiva konstruktion (Chia 2008:485). Det jag vill poängtera med detta är vikten av att förstå
skillnaden av komplexitet mellan en västerländsk nationalistisk identitetsprocess och en
postkolonial nationalistisk identitetsprocess. Nationell identitet innebär inte en och samma sak
ifrån nation till nation utan vikt bör även läggas i historien genom att man ser varje nationell
identitet som unik utifrån sin föreställningsvärld och sina möjligheter att utveckla och
reproducera denna. I denna uppsats blir det också viktigt att förstå att det inom de postkoloniala
teoribildningen inte bara ryms nationella identiteter utan att före detta koloniserade länder och
kolonialmakter reproducerar och identifierar en kollektiv identitet i relation till varandra som vi




redan varit inne på. I västvärldens beskrivning av ”den andre” som i detta fall är ”Brasilien” så
skapas både en västerländsk som en sydländsk kollektiv identitet (Loomba 2006).

Teoretiker som har försökt förklara och förstå den subjektiva relationen mellan de skilda
identitetsproduktionerna kolonisatör och kolonialiserad är många såsom Frantz Fanon, Edward
Said, Gayatri Spivak, Robert Young och Homi Bhabha för att ta några exempel. Uppdelningen
mellan västvärlden och den övriga världen konstrueras utifrån en världsuppfattning som grundas
i en tankegång gällande en västerländsk överlägsenhet. Här kommer vi in på den diskursiva
struktureringen av de binära oppositionerna som jag tidigare redogjorde för. Genom att världen
polariseras i motsatspar såsom i detta fall subjekt-objekt, vi-dem, de utvecklade-outvecklade, de
normala-onormala eller de befriade-obefriande så reproduceras och fastställs diskursen.
Identiteterna i de före detta koloniserade länderna subjektiviseras således som ”de andra” eller
”de inte är som oss” utan ”de är på väg att bli som oss” (Treacher 2005:44). Gayatri Spivak
menar att alla befolkningsgrupper deltar i de sociala och politiska relationerna det vill säga det
finns ingen samhällsgrupp eller samhällsklass som står utanför de sociala relationerna de gör
enbart sina röster hörda ifrån olika platser. Så även om en marginaliserad grupp tar ton ifrån en
annan plats så gör de ändå sin röst hörd. Begreppet ”post” i postkolonialismen pekar just på en
sådan teoretisk markör. Även om man historiskt sett kan argumentera att kolonialiseringen är ett
avslutat kapitel så sitter ännu dess effekter kvar i maktrelationerna. Dess konsekvenser fortlever
och påverkar ännu de politiska relationerna och därigenom skapas dessa sociala, ekonomiska och
emotionella ringar på vattnet (Treacher 2005:45). Vi kommer i uppsatsen att möta flera sådana
exempel rörande Brasilien såsom dess maktrelation och uppfattning av USA, dess agerande
under olika WTO- eller FN-konferenser eller kort och gott landets ekonomiska situation och
utlandsskuld. Det är dock samtidigt viktigt att förstå att alla samhällen inte kolonaliserades på
samma sätt eller har drabbats av samma postkoloniala effekter. Australien, Nya Zeeland, Kanada
och exempelvis USA kolonialiserades aldrig på samma sätt som den afrikanska kontinenten eller
Sydamerika. De garanterades hela tiden en viss form av självdominans som aldrig tilläts på de
andra kontinenterna (Treacher 2005:49). Homi Bhabha undersöker maktrelationen inom
postkolonialism genom att dra paralleller till fader-son relationen där sonen imiterar fadern
utifrån sin ambivalenta dominanta position. Hur barnet håller upp morgontidningen och låtsas
läsa denna som fadern vanligtvis gör skulle exempelvis kunna vara en form av direkt imitation.
Imitationen kan likväl appliceras på hur kolonialidentiteten ifrågasätter identifieringen av




kolonialidentiteten, ambivalensen återfinns i imiteringen och i ifrågasättandet varför borde jag
imitera detta agerande. Å ena sidan finns önskan att efterlikna och härma denna samtidigt som
man tar avstånd till och vill särskilja sig ifrån denna identitet. Imiterandet är således snarare ett
sätt att tillskriva sig makt i en maktlös situation (Treacher 2005:53-54). I verket ”Nation and
Narration” redogör samme författare för nationsprojektet då han menar att nationen skapas av
den mänskliga viljan. Det är således inte avgränsningen av religion, etnicitet, språk eller
geografiskt läge som är det viktigaste i att skapa en nation utan den mänskliga viljan (Yates
1991:439). Att förstå nationen som en diskursiv konstruktion där folket eller ”vi:et” är de som
skapar denna är ett viktigt förhållningssätt inom det postkoloniala teoriperspektivet och en
utgångspunkt som jag kommer att utgå ifrån i denna studie.


1.4 Tidigare forskning

Vid en snabbsökning av tidigare universitetsuppsatser inom samtliga ämnesområden inriktade på
Brasilien så dyker ett tiotal uppsatser upp där politiska konflikter såsom MST ”de jordlösas
rörelse” och Stora Ensos miljöproblematik står för huvuddelen av inriktningsområdena. Vilket
inte är till någon större hjälp för mig i den aktuella undersökningen. Det har skrivits en del
rörande mega-events och sportarrangemang såsom Olympiska Spelen i relation till ekonomiska
system som kapitalism och globalisering (Roche 2006). Dessutom har det publicerats artiklar om
hur dessa mega-event ofta påverkar värdstäderna både indirekt och direkt. I artikeln
”Restructuring Beijing's Social Space: Observations on the Olympic Games in 2008” ligger
fokus på miljöförändringar och makthavarnas omformation av Beijings sociala ytan för att ge
plats åt sportarrangemanget (Smith & Himmelfarb 2007).

För att gå vidare till internationell säkerhet och mega-events så finns det bland annat en mycket
intressant artikel i samma tema ur Michael Foucaults teoriperspektiv kring disciplin och
bestraffning: Spectacular Security: Mega-Events and the Security Complex . Artikeln undersöker
mega-events såsom VM och OS ur den samtida samhällskonstruktionen och dynamiken av
säkerhet samt hur dessa har påverkat planeringen av eventen i olika städer (Boyle & Haggerty
2009). Fenomenet för oss vidare på internationella påtryckningar inför de Olympiska Spelen där
det har skrivits en hel del universitetsuppsatser rörande OS i Peking 2008 (Melinder 2008 &
Kristiansson 2010). Många av dessa undersökningar är först och främst fokuserade på ett
uppifrån perspektiv där man utreder makteliten och de Förenta Nationernas definieingsområden.




Detta gör dem något svårappliceringsbara i min undersökning eftersom uppsatsens fokus snarare
ligger på en gräsrotsnivå, den lilla människan eller produktionen av brasiliansk nationell
identitet. Jag kommer dock att ögna igenom dessa för att få en ide kring hur den mediala
debatten kring OS tidigare förts och ifall vissa tankegångar även går att återanvända i min
uppsats. Den mediala debatten som jag kommer att utgå ifrån berör egentligen både ett utifrån-
som ett innifrånperspektiv eftersom diskursen både rör sig på elit- som individnivå. Att enbart
fokusera på en elit-nivå, FN-konventionerna och hur deras betydelser kom att förändras i och
med den mediala ”OS i Peking-debatten” som dessa uppsatser gör är inte vad min uppsats
handlar om. Men menar ändå att den mediala beskrivningen, även om dess fokus är på elit-nivå,
når den lilla människan genom att tidningar, radio och TV tar sig in i det egna hemmet. På detta
sätt kan sådan tidigare forskning som dessa uppsatser tar upp vara relevant för mig och min
uppsats.
Statistiska rapporter och tidigare forskning ifrån Förenta Nationerna kommer jag också att
använda mig av i viss mån vid sidan av den mediala beskrivningen då vi möter en reproduktion
av motsatsförhållanden i mediabilden såsom i gatubarns-problematiken. Jag menar att FN-
organet är ett av de mer användbara forumen i relation till postkolonial problematik eftersom en
statistikmåttstock av utvecklings- och fattigdomsnivå samt olika sociala samhällsförutsättningar
i olika nationer sammanställts i dess olika organisationer. För att vidga detta perspektiv något
kommer även rapporter ifrån fältstudier såsom Latinamerikagrupperna (före detta UBV)
kombineras med denna forskning.


1.5 Metod, empiriskt material och källkritik

Metoden som jag kommer att använda mig av för att genomföra studien är en diskursanalytisk
framingundersökning där det är den mediala diskursen som ligger i fokus. För att förklara lite
närmare hur jag kommer att gå tillväga så börjar jag med att redogöra för framing som
arbetsmetod.


1.5.1 Framing som arbetsmetod

För att analysera hur media är en del i skapandet av en socialkonstruktivistisk bild av
verkligheten så använder jag mig av ”framing”. Detta analysverktyg används inom en mängd
olika akademiska discipliner och kan ha ganska olika betydelse. Alla mediala budskap består av
en ram som ger mottagaren av informationen en hänvisning om hur denna bör uppfatta




meddelandet, det vill säga budskapet innefattas av en mening, en ram eller en ”frame” (Allern
2010). Man kan tänka sig denna ram som ett fönster som världen betraktas genom. Det är genom
att titta ut genom detta fönster som vi människor lär oss hur vi ska uppfatta vår värld det vill säga
vårt kollektiva samhälle, vår kultur, politiska system men även hur ”de andras” världsramar ser
ut. Samtidigt har inte alla människor samma tillgång till fönstret då detta kan vara stort eller litet,
vätta mot torget eller bakgården samt vara rent eller smutsigt. Dessutom spelar betraktarens
position vid betraktelsen eller förkunskaper in i dennes tolkningar (Tuchman 1978:1).
Sociologen Erving Goffman hävdar att vi i all mänsklig kommunikation är beroende av dessa
ramar. De hjälper oss människor att strukturera, identifiera och definiera såväl den enkla
vardagen som den stora världen (Goffman 1974:21), eller som Robert Entman skrev ”To frame
is to select some aspects of a perceived reality and make them more salient in a communicating
text” (Entman 1993:52). En av kritikerna som riktats mot att använda sig av framing som
analysverktyg är att den skulle förmedla en subjektiv bild av verkligheten. Utifrån forskarens
egna tolkningar och intresseområden så kan materialet vinklas till att presentera ett väldigt
subjektivt resultat menar vissa (Allern 2010). Uppsatsarbetet innebär ett vetenskapligt arbete där
man arbetar utefter ett syfte, en hypotes eller frågeställning i relation till ett material och en
teoretiska utgångspunkt. Det är dessa olika faktorer styr uppsatsens tolkningar. Samtidigt skulle
man likväl kunna hävda att all producerad text och vetenskap är subjektiv. Det är alltid i
slutändan forskaren som väljer sitt syfte, sin teori och producerar sin text men att försöka hålla en
objektiv attityd tror jag är viktigt för uppsatsens resultat.

Frames i nyhetstexter bör inte förväxlas med teman eller frågor rörande nyheten. En och samma
nyhet kan innehålla en mängd olika frames. En våldshandling vid gränsen mellan Gaza och
Israel för att ta ett exempel kan ha ett politiskt meddelande rörande legitimeringen av
tillrättavisandet av en nationsuppstickare eller illegitimeringen av terrorism medan
kärnvapenutveckling ofta innebär ett meddelande om det ultimata hotet mot det moderna
samhället. Den generella nyhetsramarna styr hur journalisterna prioriterar och organiserar vilken
information som är nyheter och inte. Information och åsikter omkonstrueras till nyheter just
utifrån journalistens föreställningsbild om vilken information denne bör förmedla till sin publik
(Allern 2010). Härigenom reproduceras en säregen relation eller ett beroendeförhållande mellan
journalisten och dess publik, journalistens ambition är att fånga publikens intresse och publiken
söker information eller kunskap om ”verkligheten”.





Vidare för att ta ett exempel på hur en framinganalys skulle kunna gå till väga så vill jag visa på
fem olika typer av frames som mediala organisationer ofta använder sig av. Dessa kommar jag
även att använda mig av i min analysen av mitt mediamaterial. För det första så har vi en
konflikt-frame vilken fokuserar på konflikter mellan individer, organisationer, regioner eller
nationer. En mänskliga rättigheters-frame som ofta använder och försöker vinkla en händelse,
fråga eller ett problem utifrån den lilla människans synvinkel. En ekonimiska konsekvenser-
frame där fokus ligger på de ekonomiska konsekvenserna av en händelse som både kan röra sig
på en individuell, institutionell, nationell eller regional nivå. Slutligen har vi en moralisk-frame
fokuserande på etiska frågor, moral och religion samt en ansvarhets-frame med fokus på vems
ansvar problemet återhänvisar till eller vilken regering, grupp eller individ som bär på nyckeln
till lösningen (Semetko & Valkenburg 2000). Jag kommer i min uppsats använda mig av detta
teoriperspektiv genom att jag i mitt mediematerial söker precist efter frames, meddelande,
meningar eller diskurser utifrån hypotesen om att det i samband med att fotbolls-VM 2014 och
OS 2016 kommer att hållas i Brasilien produceras en internationell mediabild av landet. Utifrån
denna hypotes kommer jag via framinganalysverkyget undersöka vilken bild som produceras,
om den har postkoloniala förtecken och om den kan tänkas påverka brasilianska självbilden.


1.5.2 Media som empiriskt material

Jag började undersökningen med att titta närmare på ett 150-tal tidningsartiklar ifrån det senaste
året publicerade i både internationella och brasilianska medier, för att på så sett få en tydligare
bild av eventuella tendenser i mediamaterialet. Därefter valde jag ut ett 30-tal artiklar vilka
kommer att analyseras och hänvisas till direkt i uppsatsen genom citat, nyckelordsanalys och
även i viss begränsad mån fotoanalys. Analysen av artiklarna baseras på den teoretiska
utgångspunkten och fokus ligger på diskursiva föreställningsbilder utifrån uppsatsens
frågeställning.

Det empiriska materialet består av tidningsartiklar som samlats in via internet där jag främst
använt mig av sökmotorn Mediearkivet men jag har även sökt direkt på vissa utvalda
brasilianska tidningshemsidor för att jämna ut den nationella tillhörigheten av artiklarna. Inga
tidningsmedier har direkt uteslutits utan artiklarna har plockats ut slumpmässigt efter
nyckelordssökningar där tillgången främst fått styra valet. Jag har inte tagit någon särskild




hänsyn till tidningarnas återgivna politiska riktning och artiklarna består av allt ifrån nyhets- och
reportageartiklar, debattartiklar, krönikor och aktuella blogginlägg. Eftersom analysen bygger på
en totalundersökning då det existerande tidningsmaterialet begränsas tidsmässigt så anser jag att
det inte behövs någon tydligare redogörelse av tidningarnas politiska inriktning. Diskursanalysen
bygger dessutom på en övergripande föreställningsbild där samtliga politiska inriktningar
inkluderas.

Sökningsarbetet rent praktiskt har varit lite klurigt. Jag började med att göra en tidsmässig
avgränsning ifrån 2007 till 2010 och utgår ifrån breda sökord såsom ”Brasilien”, ”VM 2014” och
”OS 2016” och överraskades över artikelantalets enorma omfång. Till en början ville jag studera
media under denna tidsperiod eftersom det redan år 2007 blev klart att Världsmästerskapen i
fotboll skulle arrangeras i Brasilien medan OS 2016 fastställdes först 2009. Jag frångick denna
tidsavgränsning av två anledningar: för det första har mediapubliceringen kring
sportarrangemangen först egentligen kommit igång under det senaste året. För det andra
upptäckte jag via en sökning på det breda nyckelordet ”Brasilien” att det ordagrant skett en
explosion av tidningsartiklar sedan 2007. Under tioårsperioden 1990-2000 så når antalet artiklar
maximalt 4000-5000 stycken per år. Under åren 2000-2005 rör det sig årligen om 5000-7000
stycken artiklar per år för att år 2006 öka i antal till 9681 stycken. Sedan händer det något kring
bevakningen av landet de följande åren då det publiceras 39 395 stycken artiklar år 2007, 52 780
stycken år 2008, 67 197 stycken år 2009 och hela 83 375 stycken artiklar år 2010 som ännu inte
är avslutat (Mediearkivet:2010-11-08). Jag är medveten om att explosionen av tidningsartiklar
likväl kan bero på att det idag finns fler tidningsmedier som publicerar artiklar samt att fler av
dem arkiveras, men då publiceringen rörande sportarrangemangen fokuseras till 2009 och 2010
så beslutar jag mig för att grunda undersökningen i material ett år tillbaka i tiden.

Att jag av de 150 artiklarna väljer ut 32 artiklar har flera förklaringar. För det första innebär
majoriteten av artiklarna återupprepningar eller nästintill samma artikel publicerad på i olika
tidningsmedium och ibland även på olika språk. Men det tydligaste mönstret är ändå att
”kopierandet” ofta håller sig inom en språkbarriär. De svenskspråkiga artiklarna dyker oftast upp
inom olika svenska medier såsom DN, SVD och Dagens medan de engelskspråkiga växlar
mellan BBC, CNN och NY-Times exempelvis. De brasilianska tidningsartiklarna består av ett
komplement då jag vill ta ett stickprov för att se om den brasilianska mediabilden är densamma




som den internationella eller om denna presenterar en alternativ mediabild till min faktiska
undersökning. Fördelningen av de aktuella artiklarnas nationella ursprung är upplagt enligt
följande tabell:


Språk Nation Antal

Engelska USA, England 9
Svenska Sverige 16
Spanska Spanien, Chile 3
Portugisiska Brasilien 4

Totalt:
32

En annan anledning till urvalet är att jag vill lägga fokus på de viktigaste och mest
återkommande mediabeskrivningarna. Dessutom kräver undersökningen att jag begränsar mitt
material så att man inte tar sig vatten över huvudet. Hellre en skarpare analys av ett lite mer
begränsat material än en oskarp eller ingen analys av ett enormt materialutkast. Att kunna
presentera direkta hänvisningar till ett 30-tal artiklar är även mer än vad som behövs för ett
uppsatsarbete på denna nivå då det föreslagits en gränsdragning på ett 10-tal tidningsartiklar.

De enda artiklar som exkluderats är dem som direkt rör turism eller sportupplysningar. På detta
sätt får uppsatsen en bred empirisk bas samtidigt som det inte finns utrymme att analysera
samtliga artiklar i uppsatsen. Jag kommer istället att söka efter gemensamma tendenser och
nyckelord. Ifrån de tendenser som återfinns i media så väljer jag att fokusera på tre teman både
för att dessa tre är de teman som starkast framträder i mediabeskrivningen men även för att de
baseras på en tydlig postkolonial tankegång. Vi går vidare och ser lite närmre på dessa teman
redan i nästa avsnitt för att skapa oss en överblick. Eftersom uppsatsens analyskapitel sedan
kommer att utgå och struktureras upp utifrån dessa utvalda teman.


1.5.3 Tendenser i mediematerialet

Efter att omröstningarna och besluten gått igenom angående Brasiliens arrangering av VM 2014
och OS 2016 så påbörjas även medias rapportering kring planering och spekulationer av dess
framtida utfall. Vid en första anblick går det att se hur vissa teman och vinklingar är ständigt
återkommande i mediabeskrivningen. En återkommande beskrivning rör struktureringen utifrån
de binära oppositionerna våld och säkerhet. Säkerhet, ordning och reda är något som måste




upprättas i landet och då framförallt i staden med de många favelas Rio de Janeiro. Staden som
blivit världskänd genom filmer som ”Guds Stad”, ”Människornas Stad”och ”Tropa de Elite” där
våldet ständigt finns närvarande som en naturlig del av vardagen måste ”rensas upp” eller ”städas
upp”. Detta är ett av de teman som jag kommer att undersöka närmare i avsnitt 3.1 ”Brasilien -
Den våldsamma staten i kaos”. En annan belysning av frågan rör fattigdomen och
kontrasteringen mellan rik och fattig. Frågor som ställs om det egentligen inte är de fattiga som
kommer få betala den största notan för att landet ska kunna genomföra de båda
sportarrangemangen. En stark motpol mellan den rika och fattiga världen målas upp där man i
beskrivningen av landet gång på gång återkommer till fenomen som man menar pekar på en
tydlig fattigdomsstatus såsom gatubarn, favelas och grova brister kring ett socialt skyddsnät. Det
läggs igen större energi på att ta upp landets enorma ekonomiska utveckling, dess handelsvinster
eller de faktiska sociala förändringar som har ägt rum under de senare åren. Jag kommer att se
närmare på beskrivningen av ”Brasilien – Den fattiga och outvecklade staten” i avsnitt 3.2.

För att ta ett medialt exempel på dessa två teman så kan man bland annat i november förra året
läsa följande formulering i Svenska Dagbladet:

I Rio de Janeiro finns 1200 favelas, slumområden. Av stadens sex miljoner invånare
bor två miljoner i slummen. Rio är den enda stora stad i Brasilien där fattigdomen
har ökat under det senaste decenniet. För tre veckor sedan exploderade våldet i
slummen än en gång och ett fyrtiotal människor dödades i striderna mellan olika
knarkligor och polis. Säkerhetsfrågorna står i fokus när Rio arrangerar
sommar-OS 2016 och vid fotbolls-VM i Brasilien 2014
(Svenska Dagbladet 2009-11-09:14).

I citatet ser vi en beskrivning av de tendenser eller de två teman våld och fattigdom som avsnitt
3.1 och 3.2 kommer att beröra närmre. Det talas om en explosion av våldsamheter mellan polis
och knarkligor där ett fyrtiotal personer dödats. För att klargöra att detta inte är en ovanligt
förekommande händelse i staden så skriver man: ”För tre veckor sedan exploderade våldet i
slummen än en gång”, som att det skulle vara en del av vardagen. Vidare pekar man på hur en
tredjedel av Rio de Janeiros befolkning lever i slummen och fastslår att Rio är den enda större
stad i Brasilien där fattigdomen ökat det senaste decenniet.





Ett tredje tema som återkommer i den mediala beskrivningen kring rapporteringen av
sportarrangemangen är landets inkapacitet till att kunna genomföra projektet. Man talar i
Dagens Industri om hur "Landet är långt ifrån redo att ta sig an den här typen av åtaganden"
(Dagens Industri 2010-05-18:21) och i andra tidningsartiklar beskrivs det hur ”Brasilien ska
arrangera VM 2014 och OS 2016 - med hjälp av tysk disciplin” eller att Angela Merkel beslutat
att skicka en tysk expertis-styrka för att ”hjälpa” Brasilien då landet efterfrågat ett sådant bistånd
(Sportal 2009-12-03). Beskrivningen är oerhört intressant ut ett postkolonialt perspektiv då ett
viktigt fenomen inom teoriperspektivet just refererar till det koloniala barnets inkapabilitet att
klara sig själv eller hur den forna kolonialmakten känner en föräldrabörda gentemot de tidigare
kolonierna. Självfallet är jag fullt medveten om att Brasilien är en före detta koloni till Portugal
men jag menar dels att Brasilien innehar en mycket komplex kolonialhistoria som redogjorts i
historisk bakgrund. Dessutom har det inom ett postkolonialt teoriperspektiv skett vissa
generaliseringar mellan första världens Europa och forna kolonier såsom Brasilien där samma
hierarkiska maktförhållande reproduceras. Detta fenomen kommer vi att undersöka närmare i
analyskapitlets avslutande avsnitt 3.3 ”Brasilien – Det inkompetenta statsbarnet”.


1.5.4 Empiriskt material och källkritik

Det är både internationella och brasilianska tidningar som ligger till grund för undersökningens
empiri och jag anser mig ha ett ganska brett utbud av både internationella och brasilianska
tidningar. De internationella tidningsartiklarna innefattar såväl europeiska, nord- och
sydamerikanska medier. Jag försöker balansera artiklarnas nationella tillhörighet så gott som det
går men det handlar samtidigt om att skapa ett utkast av de faktiskt existerande mediaartiklarna.
Eftersom det sker en hårdare bevakning i exempelvis USA/Europa och det publiceras oerhört
mycket fler tidningsartiklar rörande sportarrangemangen i nordamerikanska/europeiska medier
än exempelvis afrikanska och asiatiska medier så har jag beslutat mig för att även låta utkastet
balanseras efter detta faktum. Det finns ytterliggare anledningar till detta: för det första måste det
även här ske en avgränsning så att inte mediematerialet blir för brett för att jag ska hinna
analysera det under den mycket begränsade tid som en kandidatuppsats faktiskt innebär. För det
andra så för mitt teoretiska perspektivval in mig på relationen mellan före detta koloniserade
länder och kolonialmakter där Brasilien är en före detta koloni till det europeiska Portugal. Jag
vill dock inte avgränsa materialet till en relation enbart mellan Europa och Brasilien eftersom det
skulle innebära en uteslutning av länder såsom USA och vissa sydamerikanska länder som jag




menar spelar viktiga roller i den diskursiva processen. Jag väljer således att först undersöka den
internationella framställningen eller diskursen av landet och beskrivningen av dess identitet i
internationell media för att sedan komplettera denna bild med den brasilianska mediabilden.

För att gå vidare till det brasilianska mediematerialet så fungerar flera media såsom O Globo i
Brasilien nästintill som ett eget mediamonopol i landet vilket jag kommer ta hänsyn till då vissa
nyhetsartiklars rapportering kring dödsfall och grad av våldsamhet ibland tonas ner något. Jag
känner också en trygghet i att studera mediabilden av landet eftersom jag uppehållit mig och följt
media i landet dagligen under ett år mellan 2009-2010. Utan att ha en viss inblick i
undersökningsområdet så anser jag det svårt att använda sig av kvällspress exempelvis då de har
en tendens att färga sina nyhetsbeskrivningar något. Jag har valt att innefatta viss kvällspress
främst av anledningen att tror jag att en uteslutning av kvällstidningar skulle innebär en större
förlust än vinst i källkritiken. Detta eftersom jag försöker analysera den diskursiva debatten kring
områden vilka återfinns lättare i lite alternativa eller djärva beskrivningar samt i gränsområdet
för de normativa värderingarna.


1.6 Avgränsningar

Geografiskt sett så har jag valt att fokusera mig på nationen Brasilien som i nuläget genomgår
stora politiska och ekonomiska förändringar. Eftersom undersökningen handlar om
mediabeskrivningen eller den mediala internationella belysningen av Brasilien i och med att
fotbolls-VM 2014 och OS 2016 kommer att arrangeras i landet så har jag valt att avgränsa
sökperioden till 2009-2010. Valet av tidperioden är direkt återkopplat till rapporteringen kring
sportarrangemangen. Uppsatsarbetet innebär således både en tidsmässig och geografisk
avgränsning. Samtliga undersökningar och studier kräver avgränsningar för att man möjligen ska
kunna utföra någon form av analys på materialet. Avgränsningar är således positiva då de skapar
ett titthål riktat mot ett studieområde vilket ger dig möjligheten att gå in på djupet av området.
Under den tidspress som en kandidatuppsats innebär så är det viktigt att kunna avgränsa sig och
inte tro att det går att innefatta allt och inget i en såpass begränsad undersökning. Självfallet oroar
man som forskare sig för att det inte går att avläsa några större samhällsstrukturer eller
identitetsantaganden utifrån ett såpass begränsat empiriskt material. Det är viktigt att förstå att
det är frågeställningen och det teoretiska ingångsperspektivet som styr uppsatsens tolkningar och
antaganden. Genom att lägga tid och energi på att förstå sin teoretiska utgångspunkt så kommer




man ifrån faran med individuella tolkningar eftersom det teoretiska verktyget är det som
bearbetar det empiriska materialet.


1.7 Disposition

Uppsatsen inleds med ett fördjupningskapitel vilket är en nödvändig redogörelse av Brasiliens
nationella historia både ekonomiskt, samhällsmässigt och politiskt. I bakgrundskapitlet ges en
viktig inblick i landets kolonialhistoria som ger en förklaring och djupare förståelse för de
mediafenomen som sedan tas upp i analysen. Därefter går vi direkt in på analyskapitlet som
består av tre avsnitt vilka presenterar tre starka teman, diskurser eller fenomen. Dessa teman är
tre ständigt återkommande beskrivningar vilka tydligt genomstrålar uppsatsens mediamaterial.
Det första avsnittet ”3.1 Brasilien - Den våldsamma staten i kaos” hänvisar till struktureringen
av de binära oppositionerna våld och säkerhet samt ordning och kaos. Avsnitt två ”3.2 Brasilien
– Den fattiga och outvecklade staten” tar upp frågan kring fattigdom och särskiljandet av den
rika och fattiga världen eller syd- och västländer. Det avslutande avsnittet ”3.3Brasilien – Det
inkompetenta statsbarnet” berör maktrelationen mellan före detta kolonialmakter och de forna
koloniserade länderna. Uppsatsen avslutas med en avslutande diskussion, en sammanfattning av
de slutsatser som kan dras av undersökningen samt en kort beskrivning av den brasilianska
mediabilden som ett alternativ till den internationella.




2. BRASILIEN FÖRE VM I FOTBOLL 2014 OCH OS 2016

Vad organiseringen av världens två störta sportarrangemang följande efter varandra innebär för
landets självbild tänker jag undersöka närmre i detta studie. Vi ska dock börja med att gå tillbaka
till Brasiliens kolonialhistoria för att på detta sätt kunna rikta ett skarpare öga på mediematerialet
och förstå innebörden av dess beskrivningar bättre.


2.1 Historisk, kulturell och politisk bakgrund

För att kunna förstå Brasiliens samhällssituation behöver man se till de kulturella, historiska och
politiska orsaker som bidragit till det aktuella samhällsförhållandet. År 1824, samma år som
Portugal erkänner Brasilien som en självständig stat (utropar självständighet år 1822) så tar
landet sin första utlandslån, vilket betalas tillbaka först fyrtio år senare genom nya lån. Med
andra ord skulle man kunna säga att man blev självständig ifrån en kolonialmakt (Portugal) för
att bli beroende av en annan (Storbritannien). Denna skuld förflyttades senare till den
efterföljande dominerande globala ekonomin USA vilket är viktigt att poängtera för att kunna
förstå den hierarkiska relationen mellan de båda nationerna. I-världen har dessutom sedan
kolonialtiden tjänat stora pengar på att utvinna olja, guld, skog och jordbruksprodukter i landet
förutom de pengar man tjänat in på skyhöga räntor ifrån de frikostiga lånen som banker och
kreditinstitut delande ut under 1960- och 1970-talet. Under 1960-talet beskrevs Brasiliens
accelererande ekonomiska tillväxt som ett mirakel och de ekonomiska utvecklingsplanerna
under det sena 1970-talet fokuserade på industrialisering av landet ur vinstsynpunkt. Men de
båda oljekriserna i samband med en höga utlandsbelåningen kom att få katastrofala
konsekvenser (Brodda & Magnusson 1984:32). För att förtydliga Brasiliens enorma
utlandsskulder så skedde det en ökning ifrån cirka 54 miljarder dollar år 1980 till 120 miljarder
dollar år 1992. I relation till den redan etablerade fattigdomen som är ett mönster som många
gånger är omöjligt att bryta då de fattiga länderna betalar de redan rika så hade man i Brasilien en
befolkningsökning ifrån 41 miljoner invånare år 1940 till hela 150 miljoner invånare år 1992.
Det vill säga mer än en tre-dubbling på bara femtio år där det främst är storstädernas
invånarantalen som skjuter i höjden såsom São Paulo, Rio de Janeiro och Salvador de Bahia
(Håkansson 1994:45).





År 1888 upphörde officiellt slavhandeln i landet efter kraftiga påtryckningar från omvärlden.
Några år innan detta hade en lag redan röstats igenom att ingen längre skulle kunna födas in i
slaveri utan slavarnas barn föddes fria. Detta medförde eller skapade en mycket komplex relation
mellan de vuxna slavarna och dess barn rörande ansvarsfrihet. Föräldrar som inte klarade av att
försörja sina barn gav bort dem till dem som innehade större möjligheter. Godsägarna tillät inte
heller att fria ”slavar” bodde kvar på slavlängorna då dessa var öronmärkta för arbetskraft. 1888
års avskaffande av slaveriet förändrade egentligen inte så mycket för slavarna då de för att kunna
överleva tvingades arbeta kvar mot enormt dålig belöning eller enbart mat och bostad. Vissa
nyblivna arbetare hade det nästintill bättre som slavar då godsägarna i denna situation ansvarade
för dem under hela dess livstid men nu valde att enbart anställa de dugligaste, friskaste eller
yngsta som arbetskraft vid godsen. De andra vilket innebar de svaga, sjuka och gamla före detta
slavarna tvingades ge sig av, sökte sig mot städerna och därigenom påbörjades formationen av
kåkstäder, slumområden eller favelas i landet. Familjer splittrades och föräldralösa barn drev
omkring på gatorna, en ny samhällsklass växte fram i kåkstäderna och konflikterna kring jorden
mellan godsägarna och fattiga lantbrukare tog nu sin riktiga början vilket leder fram till MST:s
(Movimento Sem Terra) organisation. De jordbrukskunskaper som arbetarna besatt var inte
särskilt värdefulla i städerna och ur fattigdom, misär eller desperation över att inte kunna försörja
familjen så var det många som tog den billiga cachaçan (sockerrörsspriten) till hjälp för att
lyckas glömma bort vardagen. Spritmissbruk introducerar sedan många gånger konflikter och
våld i familjekonstellationen vilket gör att många barn söker sig ut på gatorna (Håkansson
1994:42-46).

Avslutningsvis så går det inte att redogöra för Brasiliens samhällshistoria och politiska situation
utan att nämna namnet Luiz Inácio ”Lula” da Silva, skoputsaren som blev president (Kjörling
2005:9). I oktober 2002 vinner Lula en överväldigande seger med nästan dubbelt så många röster
som sin motståndare José Serra. Enbart en gång innan i världshistorien hade en presidentkandidat
fått fler röster än Lula, Ronald Regan i USA. Brasilien var nu också det största land i världen
som röstat in en ren vänsterregering genom ett öppet val så Lulas valseger väckte uppseende
över hela världen (Kjörling 2005:136). När presidenten den 1 januari 2003 svor presidenteden så
lovade han folket stora förändringar och att landet från och med den dagen påbörjade ett nytt
kapitel i den brasilianska historieboken. Brasilien skulle inte längre vara en underordnad nation
som passivt såg på när de fattiga lider utan skulle ta plats på världskartan som en stolt, djärv och




ädel nation som stod upp för sig och sina medborgare. ”Hoppet skulle besegra rädslan” vilket
varit hans slogan i valkampanjen skulle innebära jordreform, nya arbeten och etablera ett nytt
och starkare samarbete i Latinamerika. Lulas avslutade presidenttalet med ett löfte som väckte
jubel i folkmassan: han, folket och landet skulle stå upp mot världens idag mäktigaste nation
USA (Kjörling 2005:159). Ett första steg i stil med detta löfte ägde rum under WTO-
förhandlingarna i Mexikos Cancún 2003. Inför mötet hade Brasilien fört intensiva samtal med
länder såsom Indien, Sydafrika, Argentina och Kina för att tillsammans med dessa och
ytterliggare några länder bilda den så kallade G20-gruppen. Här ingick länder ifrån syd som inte
längre tänkte gå med på industriländernas påtryckningar. De var inte några få och svaga stater
utan innebar tillsammans mer än hälften av världens befolkning. De ställde sig kritiska gentemot
de rika ländernas exportsubventioner på jordbruksprodukter och en irritation främst riktad mot
USA:s tullar på deras egna produkter framfördes. G-20gruppen vägrade skriva under några
överenskommelser om inte de rika länderna slopade exportsubventionerna och de gav inte efter
för några påtryckningar. Det katastrofala mötet avslutades således utan att något avtal
undertecknats . De rika länderna hävdade att de fattigare länderna skulle bli tvungna att ge med
sig för att kunna överleva men verkligheten var den motsatta. Brasilien var arkitekten bakom den
här nya taktiken och valde att förena sig med de starkare sydländerna för att på detta sätt kunna
spela ett skickligt strategiskt spel där formationen av ett nytt block som hade en reell förmåga att
påverka förhandlingarna växte fram. Inför förhandlingarna i Miami senare samma år ringde USA
direkt upp Brasilien för på så sätt lyckas undvika samma fiasko (Kjörling 2005:164-166).
Förutom skapandet av G-20 i Cancún så gav Lulas många utlandsresor snart landet ledarrollen i
tredje världen och Brasiliens handel med arabländerna och Kina ökade upp med 50 procent efter
statsbesöken. I Latinamerika väckte presidenten även liv i Mercosul. Nu nästan hela Sydamerika
antingen är medlemmar eller på väg in i handelssamarbetet. USA kom därmed plötsligt att bli
ganska handelsmässigt isolerade i Sydamerika (Kjörling 2005:191-192). Vägen bort ifrån ett
samhälle som dominerades av en liten maktelits intressen hade inletts men Brasilien kunde och
kan egentligen inte heller idag säga sig ha konstruerat den nya modell som många hoppats på.
Till och från går det oerhört långsamt och skakigt och det finns kritiska röster gentemot att
presidenten inte är i närheten av de sociala reformeringar som utlovat. Utlandsbelåningarna har
en hel del att göra med denna problematik. Under 2004 för att ta ett exempel så användes 174
miljarder reais för att betala av i första hand räntor på denna utlandsskuld samt fordringsägare
inom landet medan cirka 88 miljarder satsades på sociala reformer. Problemet är i första hand




inte skuldens storlek utan dess höga räntor då man under 10 år fram till 2005 betalat in 88
procent av den egentliga skulden bara i räntor. Med andra ord hade detta varit en avbetalning så
hade skulden så gott som varit betald (Kjörling 2005:221). Under World Social Forum i Porto
Alegre 2005 lämnade Brasilien tillsammans med 18 andra staten in ett förslag som bland annat
rör skuldavskrivning och skatter på finansiella transaktioner, två punkter som är direkt
relationerade till landets ekonomiska situation (Kjörling 2005:237). Att Brasilien fortfarande har
en lång väg att gå är vi alla medvetna om men enbart faktumet att landet fick en president med
bakgrund i de allra fattigaste har redan ändrat villkoren för nationens politiska situation (Kjörling
2005:229).

En avsikt med detta bakgrundskapitel har varit att ge läsaren en djupare historisk och
samhällsmässig förståelse av nationen Brasilien. Men jag ville även genom att ta in nutidshistoria
i kapitlet visa på hur många intressanta politiska och ekonomiska händelser det finns för
internationell media att rapportera kring och lägga fokus på. Jag vill i nästföljande analyskapitel
precist försöka förklara hur viktig en mediabild, mediabeskrivning eller ett medialt fokus kan
vara i relation till skapandet av identiteter, verklighetsbilder och skillnader mellan dessa. Min
avsikt är således aldrig att förminska eller blunda för en aktuell samhällsproblematik som tas upp
i internationell media utan enbart att ställa frågan varför bilden tas upp, varför detta rapporteras
och vilket budskap ett sådant fokus sänder ut ur ett postkolonialt perspektiv. Med detta klargjort
kastar vi oss nu in i medias värld och börjar analysen med den bitterljuva beskrivningen av ”den
underbara staden” Rio de Janeiro.




3. ANALYS AV DEN INTERNATIONELLA MEDIEBILDEN

I detta avsnitt ska vi titta närmare på de tre teman som redan presenterats under ”Tendenser av
mediematerialet”. Dessa teman berör tre tämligen starka dikotomier som kommer att analyseras
ur ett postkolonialistiskt teoriperspektiv. Vi börjar med den klassiska dikotomin av våld och
säkerhet eller ordning och kaos. Där vi kastar oss direkt in i de mängder av mediabeskrivningar
kring våldsamheter, oordning och bristen på säkerhet i den underbara staden Rio de Janeiro.


3.1 Brasilien - Den våldsamma staten i kaos

Fokus i flertalet av de redogörande artiklarna inför planeringarna av VM och OS rör den
utbredda våldsamheten där man gärna hänvisar till Rio de Janeiro, staden där de Olympiska
spelen kommer att hållas. I en artikel ifrån Invertia Chile som publicerades i november 2009
fastslår man att FN:s mänskliga rättigheters kommission anser att antalet dödsfall till följd av
polisaktioner i Rio de Janeiro är oacceptabla och att myndigheterna borde ta till åtgärder för att
förändra situationen:

La cantidad de muertes ocurridas por la acción de la policía en Río de Janeiro es
inaceptable y las autoridades deben actuar para que la situación cambie, dijo el
martes la Alta Comisionada de Naciones Unidas para los Derechos Humanos.
2

(Invertia Chile 2009-11-10 Webb kl. 20.04).

Fenomenet med fokus på, ifrågasättande av och oro inför Rio de Janeiros höga dödssiffror till
följd av polisiära våldsamheter i samband med sportarrangemangen återfinnes i en mängd olika
tidningsartiklar världen över: “Over 5,000 people were murdered in Rio last year, in a battle
between rival drugs gangs... and the police militias who are trying to kill them” (The Observer
2009-11-29), ”Entre enero de 2007 y junio de 2009, los enfrentamientos de la policía con
delincuentes causaron la muerte de 3.272 personas solamente en Rio de Janeiro
3
” (Spanish
News.cn. 2009-11-11)” eller ”Violence including clashes between police and drug gangs in the
slums of Rio de Janeiro has killed 23 people since Sunday ” (CNN 2010-11-25). I artikeln

2 ”Antalet dödsfall till följd av polisiära åtgärder i Rio de Janeiro är oacceptabelt och myndigheterna
måste agera för att förändra situationen sade på tisdagen FN: s högsta kommission för mänskliga rättigheter.” (mina
översättningar)
3 ”Mellan januari 2007 och juni 2009 har så har sammandrabbningarna mellan polis och ligister dödat 3.272
personers i bara Rio de Janeiro.” (mina översättningar)




publicerad i The Observer väljer man att ställa siffrorna mot USA som en motpols-nation, ett val
som kanske inte är fullständigt oförväntat:

Rio de Janeiro is the top-ranked city in the world for 'violent intentional deaths'.
According to officials, there were just under 5,000 murders last year, half of them
drug-gang-related. (The numbers don't include such incidents as 'rape resulting in
death' or 'riots resulting in death'.) Twenty-two policemen were murdered. Rio's police,
in turn, kill more people than police anywhere else in the world – in 2008, they
acknowledged killing 1,188 people who were 'resisting arrest', or slightly more than
three people a day. By comparison, American police killed 371 people-classified as
'justifiable homicides' in the entire US in the same period. 'Stray bullets' are said to
kill or wound at least one person every day. By any ordinary calculus, public security
in Rio de Janeiro is a disaster (The Observer 2009-11-29 Webb kl.01.15 ).

Enligt artikeln dödar Rios polisstyrka mer människor än någon annanstans i världen med siffran
tre personer dagligen eller 1,188 stycken under år 2008 vilket jämförs med USA:s 371 stycken
under samma år. Man avslutar således med att fastställa att stadens offentliga säkerhet är helt och
fullständigt katastrofal. För att gå in på de olika frames som tidigare redogjorts för så är den en
tydlig konflikt-frame som målas upp i beskrivningarna av de olika medierna. Denna frame
fokuserar på konflikter, krockar och problematik såväl mellan individer, organisationer, regioner
och nationer (Semetko & Valkenburg 2000). I detta fall är den en intern konflikt inom nationen
mellan två specifika grupperingar, polis och ”knarkligor” eller ”kriminella” favela-invånare. Om
man fortsätter analysen och ser till betydelsen av att det är polisen, lagens långa arm eller den
slutgiltiga ordningsupprätthållaren inom rättssystemet som har ihjäl människor så blir
beskrivningen än intressantare utifrån de binära oppositionerna av ordning och reda versus oreda
och kaos. För att gå tillbaka till strukturerandet av ”vi” och ”dem” så är identitetsskapandet en
ständig kategorisering av ”den andre” eller en identitet behöver en motpol för att kunna
identifiera sig själv (Bankier 2001:34-36). Om vi utgår ifrån att Brasilien i internationell media
målas upp som ”den andre” så stärks betydelsen av att framställa ett landet som en nation med ett
kaosartat samhällssystem där polisen som ”bör” agera samhällsbeskyddare istället tar livet av
dess samhällsmedborgare. I beskrivningen utifrån de binära oppositionerna tillskriver sig USA
således karaktärsdragen ordning och struktur.





Temat våldsamhet är även intressant ur ett postkolonialt teoriperspektiv. Barbar-civiliserad är en
vanlig framställning i världsuppdelningen av västvärlden och den övriga världen utifrån
västvärldens överlägsenhet (Treacher 2005:44). ”Barbarens” oförmåga att kontrollera sig vid
vredesutbrott eller aggressioner och ta till våld var under kolonialtiden en vanlig beskrivning av
kolonisatören om ”vilden”. Detta är inte enbart en textuell mediabild utan det är även ett budskap
som förmedlas genom fotografier och bilder i en hel del av de internationella tidningsartiklarna. I
New York Times presenteras kaoset genom vilt skjutande maskerade ungdomar (NYtimes 27-11-
2010), och både BBC och CNN bjuder på bild efter bild av militär och polis med stora
automatvapen nonchalant i luften och ett grimaserande ansiktsuttryck (BBC 2010-11-24, 2010-
11-27 & CNN 2010-11-27). Gamla traditionella kolonialbeskrivningar av den ociviliserade
vilden eller barbaren kan kännas ganska o-aktuella utifrån ett politiskt korrekt tema att ta upp i
samhällsdebatten. Trots detta lyser de koloniala maktförhållandena ibland igenom i media såsom
en artikel ifrån Sydsvenskan den 18 september 2009 rörande slumturism. Artikeln beskriver ett
relativ nytt fenomen ”slumturism” som skapades i precist Rio de Janeiro under 1980-talet.
Tanken var uppenbarligen att kritisera fenomenet och påvisa hur dess avskyvärdhet men trots
detta kan man inte hjälpa att den ”djurparks-fascination” för slummen och dess boende som
turisterna visar även lyser igenom mediabeskrivningen. Reportaget citerar en pojke som
beskriver hur turister stannade upp vid honom sittandes i sin fattiga misär för att ta ett fotografi
precis som man gör av djur i bur (Sydsvenskan 2010-09-18:18). Viktigt att minnas då man gör
en framing-analys är hur den mediala beskrivningen, framställningen eller föreställningen är en
del i skapandet av ”verkligheten”. Densamma fascination som den känslokalla turisten beskrivs
känna går att återfinna i journalistens återupprepade våldsamma beskrivning av favelas och
favela-invånare.

I min frågeställning så ställdes även mycket försiktigt frågan ifall det möjligen kan finnas en
internationell press på Brasilien inför VM och OS arrangemangen i landet. Inom denna frame
och detta tema så menar jag att man skulle kunna läsa av en sådan. Artiklarna rörande
våldsamhet och konflikter ifrågasätter landets förmåga att klara av arrangemangen och kunna
försäkra sportbesökarnas trygghet och säkerhet under eventen. Inom detta tema och inom
konflikt-framen så återupprepas nästintill en uppmaning om ”upprensning” eller ”uppstädning”
som i vissa tidningsartiklar nästintill framställs som ett krav (The Observer 2009-11-29, El País
2009-12-10 & Dissent Magazine 2009-12-10 mfl.). I denna argumentering ifrågasätts det gång




på gång ifall landet ”verkligen är redo” eller ”klarar av” att genomföra sportarrangemangen ur
ett säkerhetsperspektiv i och med den ”extrema” våldsstruktur som dess favelas innebär
(Enköpings-posten 2010-08-23:11 & The Observer 2009-11-29 mfl.). Jag tror inte och menar
inte att media tvingar eller driver Brasiliens poliskår att städa upp staden militärt, men en sann
diskursanalytiker skulle mycket väl kunna mena på att gång på gång återupprepa en
föreställningsbild om verkligheten i slutändan blir som en självuppfyllande profetia. Att dra
några så starka slutsatser i detta avseende kan man omöjligen göra utifrån ett forskarobjektivt
förhållningssätt, det begränsade empiriska materialet och den teoretiska postkoloniala
perspektivet. Men dock vill jag påpeka vikten av fokuset i den mediala föreställningsbilden kring
oron och tveksamheterna av att klara av sportarrangemangen. Inte någonstans i mitt material
finner jag en markering om att det faktiskt inte är första gången Brasilien arrangerar VM utan
andra gången. År 1950 gick det alldeles utmärkt att hålla världsmästerskapen i fotboll i landet, då
tog Sverige för övrigt brons. Självfallet är jag medveten om att mycket har hänt sedan dess både
politiskt- och samhällsmässigt men jag anser ändå att detta är värt att nämna.

Det är en starkt laddad debatt som förs i internationell media i relation till detta ifrågasättande
vilken skapar ringar på vattnet såväl i debattartiklar som i bloggvärlden. ”Rio is not Beijing”
skriver The Dissent Magazine 2009-12-10 med hänvisning till att man redan försökt göra sig av
med stadens alla favelas under 1960-1970-talet men misslyckats (Dissent Magazine 2009-12-
10). Under slutet av hösten då jag är i full färd med uppsatsarbetet så händer två stora ting i
Brasilien. För det första så väljs President Luiz Inácio Lula da Silvas politiska skötebarn Dilma
Rousseff till att efterträda honom i januari 2011 den 31 oktober 2010. För det andra i relation till
den internationella mediadebatten så skickar president Lula i slutet av november månad in 800
specialutbildade polisiära soldater ifrån BOPE (Batalhão de Operações Policiais Especiais) vilka
följs av 2600 ordinarie poliser och soldater i Rio de Janeiros norra favelor “Vila Cruzeiro” och
“Complexo do Alemão”. Cirka tvåhundra människor arresteras, ytterligare 200 frihetsberövas
och ett femtiotal personer dödas i denna militära aktion (CNN 24-29 nov 2010 & NYtimes 27
nov - 10 dec 2010). Det är som sagt omöjligt att fastslå att denna reaktion har någonting att göra
med den debatt om krav på ”uppstädning” som fördes i internationell media efter att Brasilien
tilldelats de båda sportarrangemangen. Det som möjligen går att enas kring är att det precis som
tidigare forskning påvisat rörande den före detta OS staden Beijing så genomgår ofta städer med
ett internationellt fokus på dem till följd av mega-events såsom OS sociala förändringar. På




samma sätt som Beijing via högre makthavares beslutande fick genomgå sociala omformationer
eller förändringar inför OS så har kanske även en sådan process påbörjats i Rio de Janeiro (Smith
& Himmelfarb 2007).

Tidningsartiklarna rörande våldsamheter, kaos och oordning leder även in oss på en annan frame
som är den moraliska. Inom temat förs argumentering kring ifall det verkligen är moraliskt
korrekt att redan utsatta människor i Rio de Janeiros favelas ska behöva lida på grund av att
staden måste genomgå en våldsam snabbuppstädning så att landets elit sedan kan klappa
varandra på axeln för den publicitet som eventen innebär för landet (ETC 2010-01-15:4-6,
NYtimes 2010-11-26 mfl.). Dessa tankegångar för oss in på en moralisk-frame vilken fokuserar
på etiska och moraliska frågor. Jag tänker föra samman denna frame med en mänskliga
rättigheter-, och en ekonomisk konsekvens-frame för att på så sätt ta upp den i nästa avsnitt som
fokuserar på temat och beskrivningen av landet som fattigt och outvecklat (Semetko &
Valkenburg 2000).


3.2 Brasilien - Den fattiga och outvecklade staten

Argumenteringen i media kring ifall det är moraliskt riktigt att redan utsatta människor i Rio de
Janeiros favelas ska behöva betala det högsta priset för att kunna genomföra de båda
världsarrangemangen i Brasilien förs både inom en moralisk frame och en ekonomisk frame.
Den moraliska framen som redogjorts lite kort för berör orättvisa, hur den redan utsattes situation
förvärras eller att slå på den som redan är svag (ETC 2010-01-15:4-6, NYtimes 2010-11-26
mfl.). Inom ekonomiska konsekvenser-framen ligger fokus istället på de ekonomiska
konsekvenserna av en händelse vilken i detta fall både rör sig på en individuell, institutionell och
nationell nivå. Det är landets fattiga befolkning som man framställer i denna mediabild (Semetko
& Valkenburg 2000). Denna mediaframe fokuserar precis på att det ordagrant är de fattiga som
får betala för kalaset. Man talar om hur pengar tagits från diverse biståndsfrämjande projekt i
favelas såsom ideell skolverksamhet och så vidare:

Tidigare finansierades en del av verksamheten av den kommunala regeringen, men
med anledning av framtida sportarrangemang drogs stödet tillbaka. Rio har flera
gånger sökt om OS de senaste åren och då ett sådant evenemang kräver en stor
budget har sociala projekt som Escolinha Tía Percília stå åt sidan
(ETC 2010-01-15:4-6).





I nyhetsartikeln intervjuas en lärarinna vid skolverksamheten som uttrycker sin frustration över
hur de rika kommer att dra fördelar av att OS arrangeras i Brasilien. ”De fattiga är förlorarna som
vanligt suckar hon” vilket även knyter ihop säcken på reportaget (ETC 2010-01-15:4-6).
Brasilien har en mycket komplex ekonomisk samhällssituation vilken delvis förklaras med dess
stora utlandsskulder och den beroendesituation som skapats till den rika världen. Idag klassas
inte längre nationen av FN som ett utvecklingsland utan befinner sig i gråzonen mellan U-land
och I-land. I en rapport publicerad av Världsbanken 2004 om Brasiliens ekonomiska situation
kom man fram till att det är den sneda inkomstfördelningen i landet som är det största problemet.
En procent av befolkningen tjänade då lika mycket som 50 procent av den fattiga
befolkningshalvan gjorde tillsammans, eller en rik person tjänade ungefär 1 825 gånger mer än
en fattig. Det fanns då mycket få länder i det fattigaste delarna av Afrika som kunde jämföras
med Brasiliens enorma inkomstskillnader. Höga indirekta skatter och direkta skatter som de
rikaste så gott som lyckades undvika innebar såldes att landets fattiga befolkning och dess
medelklass försökte försörja nationen medan de rika slapp undan (Kjörling 2005:153). Under
senare tid har mycket hänt med president Lulas omfattade sociala reformeringsprogram som
bland annat innefattade ”Fome Zero” (Noll Hunger) kampanjen. Man ska då också vara
medveten om att presidentens utrymme för sociala reformer i statsbudgeten har varit oerhört
begränsad på grund av utlandsbelåningarna (Kjörling 2005:160). I mediabilden som förmedlas så
finns de inte mycket plats för Lulas reformprogram eller någon beskrivning om att det faktiskt
har blivit bättre även om vägen fortfarande är lång att gå. Man väljer istället att lägga fokus på de
allra fattigaste där sportarrangemangen snarare målas upp som en förbannelse för det ”fattiga”
landet än ett möjligt vinsttillfälle att främja turism- och internationella samarbeten (DI 2010-05-
18, NYtimes 2010-11-26 & The Observer 2009-11-29). Det är ingen ny företeelse att media
väljer att fokusera på det som främst ger läsare. Nyhetsbyråer rapporterar inte bara nyheter utan
är även en del i att skapa dem, eller media är en del i skapandet av en socialkonstruktivistisk bild
av verkligheten. De generella nyhetsramarna styr hur journalisterna prioriterar och organiserar
vilken information som är nyheter och inte. Information och åsikter omkonstrueras till nyheter
just utifrån journalistens föreställningsbild om vilken information denne bör förmedla till sin
publik (Allern 2010). Innan vi går vidare till nästa avsnitt ska vi titta närmre på ytterligare ett
exempel i relation till mänskliga rättigheters framen på hur ”media skapar nyheter”. Detta genom
ett fenomen som kommit att bli ett av de starkast förankrade till nationen Brasilien nämligen




gatubarnen. I mediabeskrivningarna kring fattigdom i relation till sportarrangemangen så är detta
en återkommande debatt som tar ett stort mediautrymme. Låt oss börja med en liten kort
bakgrundshistora till debatten och dess uppkomst.

Under 1990-talet hände något med mediebilden av Brasilien, plötsligt associerades inte längre
landet främst till kaffe och sambakarnevaler utan nationen kom att bli gatubarnslandet. Än idag
förmedlas bilder direkt in i våra vardagsrum via TV ifrån SOS Barnbyar och UNICEF alla TV-
galor. Ifrån 90-talets mediarappoteringarna cirkulerade siffror på tiotals miljoner gatubarn
kringströvande i landet och organiserade dödspatruller som försökte utrota dem ungefär på
samma sätt som Anitecimex utrotar råttor och kackerlackor. Gatubarnsproblematiken i Brasilien
är i allra högsta grad verklighet och är en mycket komplex samhällssituation som man behöver
åtgärda. Jag menar inte med min studie varken att blunda för den, förminska den eller förlöjliga
den. Statistik, rapporter och en förfrågan kring antalet kringströvande gatubarn genomsyrar
således mediabilden och debatten om Brasiliens gatubarn. Det är svårt att uppskatta hur många
gatubarn det finns i världen eftersom många lever utanför samhället och inte finns med i någon
direkt statistik. Författaren Lennart Kjörling som för en starkt riktad kritik mot mediabilden som
skapats av Brasiliens gatubarn är också en stark kritiker rörande den statistik som media
förmedlar och har själv skrivit ett antal inlägg och tidningsartiklar rörande sin skepticism (LO-
tidningen 2010-12-07). UNICEF uppskattar att det finns omkring 100 miljoner gatubarn där
cirka 40 miljoner lever i Latinamerika (UNICEF:2010-10-28). Uppgifterna kring hur många
gatubarn det finns i Brasilien och hur många av dessa som dör av olika anledningar varierar
också stort ifrån källa till källa. UNICEF precis som många biståndsorganisationer hävdar att det
1994 fanns cirka 8 miljoner barn dvs nästintill hela Sveriges befolkning boende på gatorna utan
någon anknytning till ett hem. Andra källor såsom den katolska kyrkan menar att denna siffra
borde ökas till 12 miljoner. Några exakta källor är som sagt svåra att få tag på och media väljer
gärna att fokusera på de högre siffrorna (Dagen 2010-10-29 & Svenska Dagbladet 2009-11-20).
Ett gatubarn är enligt UNICEF definition är någon under 18 år som blivit övergiven, föräldralös
eller tvingats lämna hemmet och därför tvingas bo på gatan. Man bör således i undersökningen
av gatubarn skilja mellan dem som fullständigt saknar hem och dem som arbetar på gatan men
som bor hemma och bidrar till familjens försörjning. Denna skillnad förbises ofta i den mediala
beskrivningen. Jag menar dock att det viktiga med denna undersökning är att fokus
överhuvudtaget ligger på rapportering av denna föreställningsbild när det finns så mycket annat




att rapportera kring angående Brasilien. Det är samma fenomen här som rörande den mediala
fattigdomsbeskrivningen: media föredrar att hålla fast vid bilden Brasilien som en fattig nation
än att rapportera om landet under hög ekonomisk utveckling och komplexa sociala
samhällsreformer. I den mediala debatten kring gatubarn gäller samma sak: det spelar egentligen
ingen större roll om Brasilien har X eller X antal miljoner gatubarn utan frågan som är viktig att
ställa sig är varför media väljer att lägga ett sådant fokus på denna beskrivning. Att det finns en
problematik kan till och med Lennart Kjörling trots sin kritiska hållning erkänna. Men det som är
intressant i denna analys är varför media väljer att fokusera vid denna bild av landet. Vi ska se
närmare på detta ur en mänskliga rättigheters frame samt ur ett postkolonialt teoriperspektiv.

Mänskliga rättigheters-framen försöker vinkla en händelse, fråga eller ett problem utifrån den
lilla människans synvinkel (Semetko & Valkenburg 2000). Gatubarnsrapporteringen är således
ett bra exempel på en sådan frame. Här handlar det i allra högsta grad om den lilla människans
utsatta perspektiv i relation till dess större rättigheter som människa och överträdande av dessa
rättigheter. I mediaartiklarna möter vi mycket statistik och rapporteringar ifrån FN-organen och
dess konventioner. Det finns även oändliga reportage kring barn som klarat sig och då i många
fall ”lyckats” genom att fly eller tagit sig över till den rika världen (NYtimes 2010-10-24, Dagen
2010-10-29 & Svenska Dagbladet 2009-11-20). I relation till sportarrangemangen förmedlas dels
en oro om att samma uppstädning av dödspatruller som enligt rapporter ägde rum inför bland
annat FN:s Rio-konferens 1992 och Påvens statsbesök (vilket filmen ”Tropa de Elite 2007” är
baserad på). Det förs även fram ett tema kring ifall människor verkligen vågar och har lust att
besöka sport-eventen när ”polisen går runt och skjuter ihjäl gatubarn” vilket sprider sig i
bloggvärlden (Erik Hanssons Blogg 2009-06-14 & 2010-07-01, The Observer 2009-11-29 &
The Dissent Magazine 2009-12-10). Tar man upp dessa problematiska frågor så möts man ofta
av starka känslor och ifrågasättande kring mediabildens verklighetsförankring. Man skulle
därmed kunna komplettera denna mediabild med statistik ifrån bland annat UNICEF. Det
viktigaste i denna studien och ur ett postkolonialt perspektiv är dock precis att fokus läggs på
denna bild även om den är sann eller inte eftersom man är ute efter att skapa en skillnad mellan
väst- och sydvärlden i reproduktionen av ”den andre”. Enligt statistik publicerad av UNICEF
mördades mellan åren 1988 och 1991 5 611 gatubarn i åldern 5-17 år i Brasilien, de flesta av
dem med pistolskott i huvudet. Dessa aktioner utförs av polisstyrkor dit många före detta
soldater rekryteras vilka har till uppdrag att ”rensa” upp gatorna (UNICEF:2010-10-28).




Uppgifterna är självfallet precis som antalet gatubarn mycket svåra att fastställa. I den
brasilianska statsregeringens intresse ligger det att påvisa för omvärlden att
gatubarnsproblematiken inte är så allvarlig. Statistiken eller de officiella siffrorna hålls därmed
låga eller existerar inte alls (Håkansson 1994:27-28). Förklaringen till detta är bland annat att
man har skrivit under Förenta Nationernas Barnkonvention menar många. På UNICEF för man
statistik rörande utveckling, ekonomi, levnadsstandard och beskyddande av minderåriga i 190
olika länder. I de olika kategori mäter bland annat procentuellt barnarbete, domestiskt våld och
barnaäktenskap. Av de 14 olika mätkategorierna saknas data för 9 av14, här lyser ett vågrätt
streck med förklaringen ”Data not available” (UNICEF:2010-10-30). Det finns även rapporter
kring hur statistiken på döda gatubarn trollas bort genom att polisen i bland annat satt i system att
adoptera de barn de haft ihjäl (Håkansson 1994:35).

Slutsatsen kring denna mediaframe rörande mänskliga rättigheter som en mediakonstruktion ur
ett postkolonialt perspektiv är således vikten att skapa skillnader i beskrivningen av ”den andre”.
Budskapet, temat eller framen kring fattigdom och outveckling reproduceras av media för att
tydliggöra skillnaderna mellan syd- och nord. I och med Brasiliens senare ekonomiska framsteg
till följd av nya handelssamarbeten, dess beslut att slutligen sätta ner foten inom WTO-
förhandlingarna och gällande exploateringen av landet genom dess beroendeförhållande till följd
av utlandsbelåningarna så söker diskursen nya beskrivningar eller lägger extra fokus på vissa
beskrivningar av landet. Detta för att kunna definiera sig som den rika världen. Brasilien
betraktas inte längre automatisk som en en fattig nation och definieras inte längre som ett
utvecklingsland enligt FN. Detta gör att den mediala beskrivningen av landet söker nya och
starka definitioner för fattigdom. Gatubarnen kan vara en sådan frame som det just nu
rapporteras extra mycket kring eftersom den målar upp landet som en nation okapabel att ta hand
om den lilla och utsatta människan. Denna beskrivning innebär ett starkt motsatsförhållande till
det sociala samhällsmässiga skyddsnät som västvärlden så gärna argumenterar sig besitta även
om flera av dem borde ta sig en närmare till i sina bakgårdar. Att denna mediaframe så gott som
återuppstod i samband med att Brasilien började höja rösten under olika internationella
konferenser och sammanträden har jag svår att se som en tillfällighet. I nästa avsnitt ska vi
spinna vidare på outveckling men denna gång inte bara en ekonomisk sådan utan den som rör
kunskapsbrist eller kompetensavsaknad.







3.3 Brasilien - Det inkompetenta statsbarnet

För att gå vidare till det sista och avslutande temat så kommer vi in på en starkt postkolonialistisk
beskrivning rörande bristen på kompetens eller kunskap. Även om kolonialiseringen historiskt
sett är ett avslutat kapitel så sitter ännu dess effekter kvar i maktrelationerna vilket bland annat
förmedlas i beskrivningarna. Dess konsekvenser fortlever och påverkar ännu de politiska
relationerna och därigenom skapas dessa sociala, ekonomiska och emotionella ringar på vattnet
(Treacher 2005:45). Inom denna mediaframe framställs problematiken eller oron kring Brasiliens
åtagande med sportarrangemangen ur en kompetensperspektiv. Man ställer frågan ifall landet
verkligen kommer att klara av att genomföra de båda eventen och refererar då gärna till
teknologisk avsaknad, bristen på infrastruktur och reproducerar bilden av ett oerhört skört
civilsamhälle. Ett exempel på detta finner vi i i Aftonbladet i en artikel som likväl nästintill
ordagrant spreds internationellt av CNN:

Bådar illa inför OS. Invånare i staden uttryckte oro för hur elavbrottet ska
påverka Rios image, med tanke på att staden står som värd för Fotbolls-VM
2014 och OS 2016 (Aftonbladet 2009-11-12 Webb kl. 00.44).

Ett landsomfattande strömavbrott under 2009 menar tidningarna bådar illa inför OS-
arrangemanget och det talas om hur stadens ”image” nu kommer att påverkas i och med detta
(Aftonbladet 2009-11-12 & CNN 2009-11-11). I artikeln ifrån CNN talar man om ”basic
utilities”: ”The nation's ability to handle basic utilities concerns some officials as Brazil prepares
to host the World Cup in 2014 and the Summer Olympics two years later”, och om hur
situationer som denna kommer att leda till att Brasilien kommer få står med mössan i handen och
skämmas: “It will lead to the strangulation of economic growth and could embarrass the country
in events like the World Cup and the Olympics" (CNN 2009-11-11). I Sverige slås hela nationen
titt som tätt ut av ström- och kommunikationsavbrott under vinterhalvåret till följd av snö och is
men en liknande beskrivning av landet i media är svår att föreställa sig. Detsamma gäller
Sveriges tunnelbanesystem som jag måste erkänna har haft mer problem med rörande tekniska
åkommor och förseningar under de 4 månader som jag varit tillbaka i Stockholm än vad jag hade
under ett helt år i Rio de Janeiro. Ändå talar man i media om hur Rio de Janeiros och Brasiliens
infrastruktur är i behov av enorma satsningar för att möjligen kunna klara av de Olympiska
Sommarspelen 2016 och VM i fotboll 2014 (CNN 2009-10-02 & DI 2010-05-18). När frågan
om hur Brasilien ska klara av detta åtagande uppstår så söker man även efter en lösning, hjälp




eller någon som kan ta på sig ansvaret för att projektet ska kunna genomföras. I denna förfrågan
vänder man blicken mot Europa vilket enligt mitt postkoloniala teoriperspektiv inte är någon
tillfällighet. Det beskrivs hur Tyskland kommer att skicka ner en expertstyrka för att ”hjälpa”
Brasilien då landet både efterfrågar och troligen inte klarar sig utan ett sådant bistånd (Sportal
2009-12-03 Webb kl. 15.03). Ur ett postkolonialt teoriperspektiv produceras en dikotomi som
refererar till det koloniala barnets inkapabilitet att klara sig själv men även hur den forna
kolonialmakten känner en föräldrabörda gentemot de tidigare kolonierna. Utifrån föreställningen
av nationen som en familjekonstellation så applicerades denna även på kolonialmakterna. ”Den
vite mannens börda” målades upp som en föräldraplikt där kolonialmakten tvingades se efter
sina civilisationsmässigt underutvecklade kolonier som framställdes som barn. Nelson Mandela
beskriver bland annat i sin självbiografi för att exemplifiera hur de afrikanska internerna
tvingades bära shorts eftersom de nästintill betraktades som pojkar medan de icke-afrikanska
internerna bar långbyxor (Lomba 2005:213-216).

I relation till en ansvarhets-frame där fokus ligger på vems ansvar ett åtagande eller en
problematik är hänvisar man ofta till en regering eller grupp som bär på nyckeln till lösningen
som man kan dra följande paralleller till utifrån ett postkolonialt perspektiv (Semetko &
Valkenburg 2000). Då det före detta koloniserade landet anses obenägen eller o-kapabel till att ta
ansvar för ett åtagande så vänder man blicken till den forna ”kolonialfadern”. Detta precis som i
en fader och son relation där fadern i slutändan får gå in och styra upp eller leda sonen in på rätt
spår samt ta det slutgiltiga ansvaret för dennes misstag eller missbedömningar.




4. SAMMANFATTANDE SLUTSATSER

Syftet med studien är att undersöka hypotesen om att det i samband med att fotbolls-VM 2014
och OS 2016 kommer att hållas i Brasilien produceras en internationell mediabild av landet med
postkoloniala förtecken. Studien har tydligt kunnat påvisa att en sådan mediabild både
produceras och reproduceras. De frågor som jag har försökt besvara har varit hur Brasilien
framställs i den internationella mediabilden där jag valt att ta fasta på tre genomgående mycket
starka postkoloniala beskrivningar av landet som våldsamt, fattigt och inkompetent. Att detta är
mediaframes som reproduceras utifrån en postkolonial förklaringsmodell och många gånger inte
är så starkt verklighetsförankrade har jag exempelvis påvisat genom statistik samt via
ekonomiska och politiska händelse som skulle kunna betraktas som en del av förklaringen till
reproduktionens början eller avancerande. Jag menar således att detta är den mediala
beskrivningen som framkommit och som skulle kunna tänkas begränsa Brasiliens nationella
identitetsskapande men för att kunna fastslår detta behövs ytterligare en fördjupande
fältundersökning i landet. Jag ställde även lite försiktigt frågan om denna framställning möjligen
kan tänkas ha påverkat landets politiska handlingsmönster och självbild. Undersökningen kan
omöjligen besvara om att det finns en påverkansvilja av media eller att uppstädningen av landets
favelas och gator skulle vara ett resultat av en sådan medial påverkan. Det militära invaderande
av Rio de Janeiros norra favelas nu i november skulle kunna ha påverkats av ett medialt krav om
uppstädning med även här krävs en fördjupande undersökning för att kunna fastställa detta. Det
är således svårt om inte omöjligt menar jag att fastslå ett orsakssamband utan att genomföra
ytterligare en undersökning i form av intervjuer av makthavande och ansvariga till detta beslut.
Men att samtidigt mena på att det inte finns något som helst samband mellan det mediala
ultimatumet och oro för landets (främst för OS-staden, Rio de Janeiros) offentliga osäkerhet och
uppstädningen tycker jag inte heller känns särskilt troligt.


4.1 Avslutande diskussion

Det är några mycket klassiska postkoloniala beskrivningar och framställningar som framkommit
i analysen som hämtade ur en kolonialherres fältdagbok. Det som förutom beskrivningen av
landet kan uttydas är en enorm vilja att hålla kvar vid gamla mönster och strukturer. Man kan se
nästintill en vägran att acceptera Brasiliens faktiska ekonomiska och samhällsmässiga utveckling
då detta suddar ut gränserna mellan syd och nord eller tredje- och första världen. Frågan som




kanske bör ställas är vad det skulle innebära att Brasilien en dag inte längre kan räkas som ett
fattigt utvecklingsland för västvärldens självbild. Den dag, för det handlar inte om utan när
Brasilien accepteras som en likvärdig I-landsnation av västvärlden förlorar man en av de
gränsdragningar som gjorts mellan svart och vit, rik och fattig eller utvecklad och outvecklad.
Det har varit oerhört intressant att studera Brasilien, inte bara på grund av mitt personliga intresse
utan som nation i sig. Det enorma landets med sina 200 miljoner invånare, sin snabba
ekonomiska utveckling och som företrädare för sydländer inom WTO-förhandlingar kan ses som
ett eget ”USA” på den sydamerikanska kontinenten. Att roffa åt sig värdskapet för både VM och
det efterföljande OS känns som ett slag på den västerländska näsan. Inte ens Barack Obama
lyckades övertyga OS-kommissionen om att Chicago var bättre lämpad för en sådan uppgift än
Rio de Janeiro. Det är en blandning av stolthet och lättnad av att äntligen blivit bekräftade som
den stornation de egentligen är som uttrycks av landet i media, samtidigt som paniken och
rädslan av att något ska rubba detta tillfälliga tillstånd av lycka starkt lyser igenom glädjen.


4.2 En alternativ brasiliansk mediabild

Jag vill avsluta studien med att ta upp den brasilianska mediabilden som ett alternativ till
internationell medias beskrivning av nationen. Först vill jag dock påpeka att denna inte är så
väldigt alternativ eller skiljer sig så otroligt mycket ifrån den internationella bilden.
Våldsamhets-framen spelar även här en primär roll även om den tonas ner lite mer eller kanske
för att vända på det överdrivs mer av internationell media (O Globo 2010-11-27 & Reuters Brasil
2010-02-11). Det är även en positivare ekonomisk och kompetensmässig bild av landet som
byggs upp vilket inte är så konstigt. Man talar också om stora ekonomiska satsningar av stadium
och infrastruktur. Det är nästintill en känsla av hopp om att sportarrangemangen kommer att
bidra med bland annat ekonomiska fördelar för alla nationens 200 miljoner invånare som
förmedlas. Allting kommer att bli bättre då eventen kommer att föra upp levnadsstandarden för
alla nationens medborgare (Terra 2010-12-14). Avslutningsvis skulle jag även vilja säga att det
är en mer lekfull brasiliansk mediabild som framträder då även nyhetsdelen av dess mediaforum
talar sport och gissar vinnare i VM. ”Vi måste bara vinna denna” fastslår man. ”Besökare ska
redan då de går på planet veta om att VM 2014 har redan en utsedd mästare” något som till och
med presidentfenomenet Luiz Inácio ”Lula” da Silva medialt skriver under på (O Dia 2010-07-
10).




LITTERATUR OCH KÄLLFÖRTECKNING


5.1 Litteratur:

Allern, Sigurd (2010). When journalists frame the news. Stockholms Universitet: Institutionen
för journalistik, medier och kommunikation
Bankier, Joanna (red.2001). Nyhetens obehag. Essäer om modersmål, kultur och nationell
identitet. Huddinge: Nya Doxa
Boyle, Philip & Kevin D. Haggerty (2009). Spectacular Security: Mega-Events and the Security
Complex. International Political Sociology, 3 257-274
Brodda, Kjell & Åke Magnusson (1984). Blickpunkt Brasilien. Stockholm: Akademilitteratur
AB
Chia, Philip (2008). The sun never sets on 'Marx'? (Marxs) Colonizing Postcolonial Theory
(Said/Spivak/Bhabha)? Journal for the Study of the New Testament, 30(4): 481-
488
Entman, Robert (1993). Framing. Toward clarification of a fractured paradigm, Journal of
Communication 43 (4): 51–58
Goffman, Erving. (1974). Frame Analysis. Cambridge, MA: Harvard University Press
Hall, Stuart (1992). The West and the Rest. Discourse and Power I: Hall, Stuart & Gieben, Bram
(eds.) Formation of Modernity. Cambrige: Polity Press in association with the
Open University.
Hylland Eriksen, Thomas (1998). Etnicitet och Nationalism. Huddinge: Nya Doxa
Håkansson, Lennart (1994). Gatlopp. En reportagebok om gat...