Släktuppsats

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Resan till Kina.

Jag har valt att skriva om en händelse som vi ofta diskuterar kring i min familj, adoptivresorna

till Kina. Med resorna menar jag även en resa till ett annat ställe i Kina än det stället jag

kommer ifrån. Resan då de hämtade min bror. Mamma berättar att de här resorna är det

största som hänt i deras liv och det kan jag förstå utefter hur mamma berättar om resan.

Äventyret startade en solig men kylig dag i mitten på augusti, året var 1999.

Avresan gick tidigt på morgonen från Karlstad flygplats, så mamma och pappa hade fått gå

upp tidigt den morgonen. Flygresan dit var jobbig berättar mamma, speciellt när de var så

förväntansfulla, då kändes det bara som att tiden gick långsammare än den faktiskt gjorde.

Den var lång och det var ett antal byten av flyg.

När planet hade landat i Beijing, Kinas huvudstad, slogs de av den extrema värmen.

På den här tiden av året kunde det vara upp till hela 40 grader varmt i Kina, nästan dubbelt så

varmt som vi har det här i Sverige.

På hotellet i Beijing träffades samtliga nio familjer som deltog i FFIA:s adoptionsresa. FFIA

är en förkortning för ”Familjeföreningen för internationell adoption”och dem är en av våra

största adoptionsorganisationer här i Sverige.

Familjerna stannade i Beijing i tre dagar. De flög sig sedan vidare med flygbolaget South

China Airlines till Anhuiprovinsen i östra Kina, där mitt barnhem ligger.

De bodde på ett hotell, i provinshuvudstaden Hefei, som är en stor stad med mycket trafik

och nattliv. När man talar om storstäder i Kina är det oftast flera miljoner invånare man

menar. Med andra ord Hefei är nästan lika stort som hela Sverige, med sina 7,5 miljoner

invånare år 2010. 1

Gujing holiday Inn, hotellet som de bodde på, är ett stort och väldigt exklusivt hotell.

När de hade checkat in på hotellrummet fanns det redan en barnsäng iordninggjord till mig,

vilket gladde dem

1 http://sv.wikipedia.org/wiki/Hefei

Dagen efter ankomsten till hotellet, fick mina föräldrar träffa representanter från

adoptionsmyndigheterna i Kina. Alla papper som tidigare skickats till Kina, skulle då gås

igenom och kontrolleras.

Den 18 augusti kom äntligen barnsköterskorna från barnhemmen, med mig och de andra

flickorna. Vi kom från tre olika barnhem, runt om i provinsen. Vi är fyra flickor som kom

från det barnhemmet jag bodde på. Idag, 14 år senare har vi fortfarande kontakt med de andra

familjerna och vi brukar träffas en gång om året.

Barnsköterskan, som hade tagit hand om mig på barnhemmet lämnade över mig till pappa,

men då blev jag väldigt rädd och ledsen, och jag grät jätte mycket.

På kinesiska barnhem användes inte blöjor. Oftast var det för dyrt och räknades heller inte

som bra för barnets hud. Mindre barn hade inga byxor på sig under sommartid.

En blus och en klänning var det enda jag hade på mig, när mamma och pappa träffade mig

och jag var även barfota.

Eftersom jag var väldigt rädd och ledsen kissade jag i knät på pappa två gånger, nästan direkt

valde jag att vara hos mamma. Hon fick inte lämna mig utom synhåll, för då grät jag. Pappa

fick inte bära mig de första veckorna, av någon andledning var jag inte trygg hos pappa.

Första kvällen badade mamma mig i badkaret, det hade jag antagligen inte gjort förut men

ändå tyckte jag väldigt mycket om det.

Nästan omedelbart märkte mamma att jag var förkyld och hade ont i öronen. Vi åkte till ett

jättestort sjukhus för att göra en undersökning. Om man var västerlänning fick man gå före

alla i kön och komma in till doktorn utan väntetid, vilket var väldigt smidigt för oss, för jag

hade redan då väldigt dåligt tålamod. Vi fick komma till en speciell öronläkare på kliniken

och det satt jätte många människor i samma rum, när doktorn gjorde undersökningen på mig.

När läkaren tog fram instrumenten såg de inte helt rena ut, så mamma ångrade sig att hon tagit

dit mig. Men som tur var behövdes inte medicin, för det var inget stort fel på mig, bara en

vanlig förkylning.

Under tiden vi väntade på att återvända till Beijing shoppade vi mycket och gjorde en del

utflykter med de andra familjerna, bland annat besökte vi en stor park. En dag besökte vi

ett av världens största varuhus och vi kom upp till en avdelning där de sålde gåstolar. Innan

mamma och pappa hann med, hade jag satt mig i en av gåstolarna och börjat springa runt

bland avdelningarna i varuhuset. Mamma och Pappa förstod att jag hade haft en liknande på

barnhemmet.

Gatulivet i Anhui provinsen är rikt, det finns mat vid små bord där man stod o wokade maten

på plats och fåglar såldes i burar, mitt på gatan. Köpmännen i Kina är många men de är inte

påflugna, vilket kan vara skönt.

Efter en vecka i Hefei återvände vi till Beijing. Det finns mycket att se i huvudstaden och vi

hann med en hel del sevärdheter såsom, Kinesiskamuren och Himmelskafridenstorg. Vi fick

även möjlighet att besöka ett kinesiskt traditionellt hem. Paret som bodde där visade stolt upp

sin lägenhet för oss. Mamma och pappa förstod att det höll en hög standard om man jämför

med flertalet kinesiska hem, ändå var det med våra mått mätt, väldigt enkelt.

Den 24 augusti for vi hem. Jag fick ingen egen flygstol på planet, barn under två år fick sitta

i sina föräldrars knä. När det gäller de långa flygresorna var de inte direkt någon höjdpunkt

och även hemresan blev jobbig. Jag kunde inte sitta still, utan hoppade upp och ner i mammas

knä nästan hela resan. Bara några få minuter fick mamma ro, vilket måste vart hemskt för

mamma. När jag skulle gå på toaletten på flyget grät jag och mamma kunde inte följa med in,

för toaletterna var så små och hon fick stå i dörröppningen och hålla i mig.

Efter den här resan har många av de flickor som blev hämtade samtidigt som mig, varit på

återresa till Kina och någon gång i framtiden hoppas jag att jag också kommer kunna få

möjlighet att åka tillbaka. Det skulle vara spännande att besöka mitt barnhem och träffa de