Stolthet och fördom

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken handlar om stolthet och fördom, precis som titeln förklarar. Det är en familj som bor ute på landsbygden i södra England på 1800-talet. Herr Bennet och hans fru har fem döttrar och särskilt modern är väldigt benägen att hitta en man åt hennes döttrar för att säkra deras framtid.
En dag flyttar en man med en stor förmögenhet dit med sitt sällskap. Mannen, herr Bingley, faller genast för fru Bennets äldsta dotter, Jane, som gör detsamma. Men i hans sällskap finns b la en vän, herr Darcy, som beter sig väldigt högfärdigt och otrevligt och Elisabet, äldsta systern till Jane, avvisar honom väldigt snabbt.

Dessa släkten träffas sedan regelbundet i den lilla byn, och medan herr Darcy faller mer och mer i tycke för Elisabet så känner hon bara avsmak för honom och hans stolthet.
En officierare vid namn herr Wickham tar sig också till byn och Elisabet finner med ens ett gottfinnande för hans artighet, som dock visar sig vara väldigt falsk. Han ger henne felaktig fakta om hans och herr Darcys barndom till hans egen fördel, vilket gör Elisabet förtvivlad när hon får reda på sanningen, och ännu mer när han också förför hennes yngsta syster.
Darcy ordnar utan Elisabets medvetande upp det hela och när hon sedan får reda på sanningen tar hon itu med sina inre känslor som förändrats en hel del sedan början av hennes relation med herr Darcy.

Bokens titel kommer just från dess två huvudpersoner, Elisabet och herr Darcy.
Elisabet är den fördomsfulla. Jag själv upplevde henne inte särskilt fördomsfull, i synnerhet mot herr Darcy men det var inte så underligt. Hon var en väldigt gladlynt person likväl litade lätt på människor, kanske för lätt, och skaffar sig ganska snabbt ett omdöme om en person. Jag fick inställningen av Elisabet som en väldigt stark person som vågar gå sina egna vägar, säga vad hon tycker och inte viker undan. En tjej som tror på sig själv.
Herr Darcy är personen som fyller i ordet stolthet. Han skulle aldrig svälja sin stolthet och känner sig ofta ”bättre” än människorna runt omkring honom. Han har höga krav och förväntningar på sina vänner, vilket stör folket i Longbourn. Ingen där är i närheten lika förmögen och högfärdig som han.
Elisabet tyckte jag om redan från början. Hon är en glad person som ändå ofta försöker se positivt på saker, trots sina fördomar, och verkar vilja alla väl.
Och trots Darcys oförskämdhet mot byborna, fanns det något jag tyckte om hos honom också. Han hade något väldigt gott i sig, men uttrycker det konstigt. Jag såg det bättre i filmen än i boken, där han mest verkar spydig. Men jag tror att han beter sig på detta otrevliga sätt för att skydda sig själv. När man får veta vad som egentligen hände under barndomen mellan han och herr Wickham, som påstod att det var herr Darcy som var den oförskämde när det egentligen var han själv, så kan man förstå Darcys uppförande till en viss del. Jag tror att hans beteende var som ett skal för honom, ett skydd för att inte bli ledd bakom ryggen och sviken, som han blev av Wickham. Men han finner sedan sitt förtroende hos Elisabet och öppnar sig, och inte förens då upptäcker man hans inre, bättre sidor, som man alltid uppfattade fanns där.

Omgivningen beskrivs bra, emellertid bättre i film än i bok. Handlingen är ju mycket om just omgivningen och familjens umgänge fast själva naturen och deras boende ser man mer av i film än i bok. I boken fick man mest läsa om människorna, t ex balerna, deras olika visiter och konversationerna bland vännerna. Jag tror att Jane mer koncentrerade sig mer på det än naturen, och ville mer skriva om känslor. Hon var väldigt bra på att måla upp bilder av folket och jag kunde lätt känna deras känslor och tankar. Jane hade invecklade personbeskrivningar i sin bok som jag tyckte om.
Jag tror att hon själv gillade att konversera eftersom hon skrev bra väldigt många, långa och intressanta konversationer som dessutom ofta var lite djupare.

Det äger rum i England, långt ute på landsbygden Longbourn. Grannskapet står varandra väldigt nära och alla vet vilka alla är runt om i byn. Familjen bor på en stor herrgård, som dem flesta gör där i närheten. Det är en fin natur. Trädgården är i blomster med mycket växtlighet och ligger inte heller långt ifrån vattnet. Men naturen och deras boende tycker jag som sagt man ser mer av i film än vad den beskrivs i boken.
Det utgår tydligt att det utspelar sig runt 1800-talet, särskilt på deras uppträdande och hänförande mot varandra. Jag tycker dock att språket var svårt i boken. Man märker att den är skriven för en längre tid sedan. Jag kom aldrig riktigt in i den, och det var jobbigt med alla namn som var rätt lika varandra. Jag blandade ofta ihop dem och fick gå tillbaka i boken för att komma på vem det var, medan jag inte alls kände någon svårighet för språket i filmen, där de dock säkerligen har förnyat det en hel del.


Ett tillfälle som jag tyckte riktigt bra om både som i film och i bok, var när döttrarna Bennet går en promenad med både herr Bingley och herr Darcy. Väl framme hos Lucas Lodge som de skulle till, så följer inte Darcy och Elisabeth med in, utan stannar utanför när dem båda har mycket i sina tankar och behöver lätta sina hjärtan.
Dem har en djup konversation ett tag, men efter en stunds tystnad säger Darcy:
(Utdrag från boken)
- Ni är alltför ädel för att skämta med mig. Om era känslor ännu är desamma som i april så säg mig det genast. Min böjelse och mina önskningar är oförändrade, men ett enda ord från er ska för alltid bringa mig till tystnad.
Elisabet som insåg det mer än vanligt pinsamma i hans situation tvang sig nu att tala, och fast hon endast med svårighet kunde uttrycka sig lät hon honom genast förstå att hennes känslor hade undergått en så väsentlig förändring att hon nu var beredd att med glädje och tacksamhet ta emot hans kärlek. Han lyste genast upp och om Elisabet hade kunnat möta hans blick skulle hon ha sett ett uttryck som vittnade om verklig lycka. Nu vågade hon inte det men lyssnade spänt när han talade om hur innerligt han höll av henne, och för varje ord han sade växte också hennes kärlek.

Det ögonblicket innehåller så mycket kärlek och man blir själv så lycklig. Det är härligt att se två personer som hatat varandra så länge, haft så mycket missförstånd mellan sig och haft så många fördomar om varandra, förenas. Därför fastna jag för det. Det är ett fint, känslosamt samtal för dem båda som innehåller lycka. Man visste det ett tag innan att det skulle bli de och jag längtade bara tills det ögonblicket.

Den första boken jag tänkte på, i samband med läsningen till Stolthet och fördom, var faktiskt Bridget Jones Dagbok av Helen Fielding. Jag tror att det först bara var för att dem hade samma namn (Darcy) men efteråt så tycker jag att den boken påminner väldigt mycket om Stolthet och fördom när jag tänkt efter.
De båda böckerna handlar om en kvinna som till en början tycker avskyvärt om en man, som faktiskt beter sig väldigt ohövligt och överlägset men som senare inser att hon är en älskvärd person. Jag ser ett tydligt samband mellan böckerna fast såklart är Bridget Jones Dagbok skriven i en modernare form och lite mer grov och dramatisk, men i båda berättelserna finner huvudkaraktärerna, till en början fienderna, tillslut kärleken hos varandra.
Tiden har nog dock gjort skildringen väldigt olika. Det påverkar nog det mesta hos alla författare och Bridget Jones Dagbok uppfattar jag inte alls som lika djup som Janes bok. Den är ganska ytlig och lättläst i form av en dagbok, medan Stolthet och fördom innehåller mycket mer tankar och reflektioner av karaktärerna och är djupare och känslosammare. Också är givetvis språket annorlunda.
Jag har ingen aning om Helen Fielding påverkats något av Janes böcker och skrivande till sin egen bok, men det skulle inte förvåna mig.


Stolthet och fördom skrevs som original 1796 men utgavs inte först 1813 (dock på engelska, på svenska kom den ut först 1920). Det var hennes första bok. Jag tror att tiden har påverkat hennes skrivande mycket men hennes levnadsstruktur har nog mest av allt haft inverkan på hennes böcker. Alla hennes romaner har en handling inom hennes värld och om man läser om hennes uppväxt och liv kan man se tydliga, mångfaldiga likheter, i varje fall från boken jag har läst.
Jane Austen växte upp på slutet av 1700-talet. Hon bodde på en prästgård i England med föräldrar och sina sju syskon, fadern dog dock när hon var 30 år. Hennes liv pryddes av middagar, tebjudningar, baler och visiter, precis som familjen Bennets liv i Stolthet och fördom. Däremot förblev Jane och hennes systrar hemmadöttrar och bodde med sin mor, som de inte gör i boken där dem blir bortgifta. Austen växte upp i ett tryggt England, trots all oro i Europa under den tiden.
Men man kan i stort sett säga att hela boken är som en berättelse av hennes liv. Hon skriver om exakt samma tid som hon lever i, som en vanlig vardag. Hon har inte lagt till något sensationellt eller extra romantiskt för att få sina böcker mer uppseendeväckande och intressanta, utan hon har i det hela taget skrivit om sin egen vardag rakt upp och ner.
Jane levde under en av historiens mest litteraturslösa tid har jag fått reda på, och det var då inte många förläggare som trodde på hennes böcker. Vissa trycktes anonyma, medan vissa inte ens trycktes alls. Det tog ganska lång tid innan hennes böcker togs på allvar och kom i butik.
Jane var en glad och älskad person, och hennes stora passion för skrivning började redan i tonåren och vid 14 års ålder var hon redan en seriös skrivare. Jag skulle anta att hon skrev mest för sitt intresse och kanske för att folk skulle få en bild av ett helt normalt liv, likt hennes eget, från hennes ”kvarter”. Jag vet inte om hon hade något stort budskap med sin bok men på 1700- och 1800-talet så var väl inte kvinnorna de starkaste. Jag tror att det var mycket männen som bestämde då och kvinnorna tog hand om hemmet...