Tjurfäktning, debattartikel

Tjurfäktningen är en traditionel sport, i framförallt Spanien men förekommer även i delar av Sydamerika, och kan spåras väldigt långt bak i historien. Denna sport, eller konstform som den ofta påstås vara, går ut på att en tjurfäktare och en tjur ställs inför varandra på en arena där målet är att tjurfäktaren, eller matadoren som han kallas, ska döda tjuren på ett så stiligt sätt som möjligt. Akten utspelar sig i ca 15 minuter och består av tydliga riktlinjer som kan delas in i tre steg: Det första steget, ”El tercio”, går ut på att tjuren attackeras av picadorer, män eller kvinnor till häst som stöter en lång lans, försedd i stålspets, i tjurens nacke. Syftet med detta är att nacken ska hållas ned samt försvagas. Nästa steg, ”Tercio de banderillas”, innebär att man stöter fast ett antal hullingförsedda spjut i tjurens rygg. Dessa ger uppkomst till breda och djupa sår samt en utdragen blodförlust. Det sista steget, ”Tercio de muerte”, är det då den (påstådde) ståtligt uppklädda, respektabla och modige matadoren möter den försvagade och lidande tjuren. Tjuren retas med det symboliska röda skynket som matadoren slänger med för att få djuret att anfalla upprepade gånger och på så sätt bli ännu mer uttröttad. Sedan så visas tjuren för första gången lite barmhärtighet, då matadoren dödar denne genom att stöta ett svärd genom dess skuldra som genomborrar hjärtat och på så sätt friar denne från lidandet och förnedringen som den blivit utsatt för. Tjurfäktning är förkastligt, det är en tortyr som många förnekar eller bortförklarar. Förespråkarna anser att det är en form av konst, ett spännande skådespel. Men faktum kvarstår; tjurfäktning är en barbarisk, omoralisk, förnedrande och smärtsam form av djurplågeri och borde förbjudas snarast möjligast. Detta går att, med oändliga argument, poängtera.

Det som är mest i centrum i den omstridda "tjurfäktningsfrågan" är hur djuret behandlas under den korta tiden den spenderar på arenan. Men något som också borde uppmärksammas är att misshandeln börjar långt förre detta. Innan en tjur anses vara redo att beträda en arena så hålls denna i ett mörkt rum utan vare sig vatten eller mat i ett par dagar, samt ges laxeringsmedel. Man stryker även vaselin i tjurens ögon och fyller näsborrarna med bomull för att försämra dennes syn- och andningsförmågor. Syftet med detta är att försvaga tjuren inför själva tjurfäktningen, men om dessa metoder tjänar sitt syfte för väl så droppas terpentin på tjurens hovar och könsorgan för att denne ska hoppa runt och framstå som vild och modig väl ute på arenan, även om det i själva verket är smärta som driver djuret.

Terpentin är ett lösningsmedel som ofta används när man späder ut färg, eller i dylika sammanhang. Det är ett hälsofarligt ämne och uppmanas att hanteras med försiktighet. Att detta ämne används mot tjurar i de sammanhang som det görs är motbjudande. Hur djuret behandlas på arenan gick jag som hastigast igenom i början. Det är dock nödvändigt att tillägga att steg tre, som går ut på att tjuren dödas, inte alltid upprätthåller den ”standarden” som det borde. Det är ytterst svårt att träffa hjärtat då svärdet oftast fastnar i lungorna. Då kliver en medhjälpare till matadoren fram och får djuret att röra på sig så att svärdet istället skär sönder innandömet. När tjuren sedan drunknar i sitt eget blod hugger man den i nacken med en kniv, som paralyserar djuret, men inte alltid dödar det. Sedan släpas tjuren ut av åsnor. Om man bortser från det faktumet att hela akten inte borde få äga rum från början, så är det faktumet att man inte ens kan garantera en effektiv avlivningsmetod avgörande för ”sportens” existens! Att tjuren sedan släpas ut efter marken av åsnor är väldigt respektlöst mot djuret, som inte bara fått sätta livet till för att roa en hop, till synes, moraliskt blinda personer, utan även då framstår som en oanvändbar och sliten ”leksak” som är förbrukad- något som verkar motsvara synen som tjurfäktningens sympatisörer har. Tjuren är ett levande ting med lika stor rätt att finnas som alla vi andra och borde behandlas därefter.

Jag skulle också vilja påstå att tjurfäktning är en moralisk fråga likväl som det är en fråga om djurplågeri. Hur kan en människa med alla sinnen samt förståndet i behåll vilja påta sig ett yrke inom tjurfäktningen? Hur kan en människa vilja utbilda sig till ex. matador, vars uppgift är att plåga och döda ett djur? En människa som är kapabel att finna njutning i att utföra, eller beskåda, en sådan handling verkar tillsynes känslokall och oförmögen att sympatisera med andra levande ting. Det är allmänt känt att Sydeuropa har en helt annan djurhållning och syn på djur än vi i Nordeuropa har. I den delen av Europa anses ofta inte djuren ha samma värde- och rankas ej som en familjemedlem såsom vi är vana. Detta förklarar dock inte hur det grova djurplågeri, som tjurfäktning innebär, accepteras. I EU (Europeiska Unionen) finns en lagstiftning som säger att djur är kännande varelser och att hänsyn ska tas till djur i alla lägen. Tjurfäktning skulle alltså ha varit förbjudet, då Spanien är medlem i denna union, men lagen gör undantag för "kulturella sedvänjor" där tjurfäktning räknas in. Flera EU-parlamentariker arbetar dock för att detta ska ändras, för att få ett slut på tjurfäktningen. En av dessa är den svenska EU-parlamentarikern Carl Schlyter. – EU:s slakteriförordning säger att inget djur ska orsakas onödigt lidande, och inte känna smärta när det dör. Men man har gjort ett undantag för sport, vilket är helt befängt, säger Carl Schlyter till Aftonbladet.

De som förespråkar tjurfäktningen försvarar tappert sporten och har ett antal motargument mot min ståndpunkt. Det oftast förekommande är att tjurfäktningen anses vara en tradition och på så sätt borde vara en självklarhet, särskilt i Spanien där rötterna är som djupast och sporten påverkat både konsten och litteraturen. Regeringschefen i Madridregionen, Esperanza Aguirre, har bland annat sagt att tjurfäktningen måste k-märkas på samma sätt som historiska byggnader. Tjurfäktning är en tradition i Spanien sedan många hundra år, ja. Men det faktumet att det är en tradition innebär inte att det automatiskt gör det rätt. Under romartiden var det, på samma sätt som tjurfäktning är idag, en underhållning att se så kallade gladiatorer slåss mot varandra. (Detta under skrämmande lika omständigheter som råder mellan tjur och matadoren idag). Det var också bara några hundra år sedan som allmän avrättning avskaffades i Sverige, innan ansågs det vara en underhållning. Vi insåg som tur var att ovanstående dåtida traditioner så småningom föråldrades och inte längre passade in i det utvecklade samhället vi byggt upp, samma sak gäller tjurfäktningen Tjurarnas liv brukar ofta jämföras med slakt boskapens för att lyfta fram hur ”väl de behandlas”. Det är allmänt känt att många slaktdjur födds upp under dåliga förhållanden, särskilt i de stora anläggningarna runt om i världen där de får stå i trånga boxar, ges mat som ska snabba på växten och i de flesta fall inte får uppleva någon frihet. Tjurarna där emot blir redan från födseln väldigt noggrant omhändertagna. De växter upp inom stora och rymliga inhägnader, får bra och närorik mat samt ges regelbunden motion. Denna lugna tillvaro lever de i tills den dagen då de brutalt torteras och mördas. Den latinamerikanske författaren Mario Vargas Llosa samt den spanske filosofen Fernando Savater har uttalat sig att de tror att många andra djur skulle ”avundas det privilegierade liv som en stridstjur får leva”, enligt SvD Kultur. Det är allmänt känt slaktboskap inte alltid får den uppväxt som de förtjänar, och det framgår tydligt att man är mån om tjurfäktningenstjurarnas hälsa (innan showen i alla fall). Den konkreta skillnaden mellan dessa djurs olika levnadsförhållanden, som faktiskt är det väsentligaste i frågan, är att man medvetet plågar tjuren medan slaktbodskap avlidas så smärtfritt som möjligt. Att finna nöje i den tortyren som tjuren utsätt för går inte att försvara med argumentet att ”tjuren hade faktiskt en bra uppväxt”.

Det finns även de som påstår att tjuren inte känner någon smärta under de 15 minuter som den får en lans i nacken, 3-6 styckenapjut försedda med hullingar i ryggen samt får ett svärd i sig (som oftast inte ens träffar rätt). Om det är idioti eller förnekelse som talar är oklart.

En veterinär från den spanska djurkliniken ”Clínica Veterinaria Zoocenter” har uttalat sig om detta absurda påstående. - Det adrenalinet ( ”kamp eller flykt” hormonen som kickar in i situationer av potentiell fara) som frigörs i tjuren kan bidra till att smärtan lindras, men jag och många av mina kollegor a¨r o¨vertygade om att tjuren ka¨nner sa°va¨l sma¨rta som a°ngest. Ledaren för AnimaNaturalis i Spanien, Aida Gascón, säger även han, till lokaltidningen ”Diario de Navarra” att tjurarna lider såväl i tjurrusningarna som i tjurfäktningarna. – Från Spanien saluförs idén om att tjurarna inte lider, och vi vet att utlänningar är mer känsliga för djurs lidande. Om de får vet att tjurarna lider under tjurrusningarna och vid tjurfäktningar så kommer de sluta att komma, säger Aida Gascón.

– Tjurfäktningen är en del av vår kultur. Dessutom skulle rasen toro bravo dö ut om vi inte hade tjurfäktningen, säger läraren Joaquin Bernandó på tjurfäktarskolan Escuela de Tauromaquia i Spanien till den svenske journalisten Peter Al Fakir Argumentet förs på tal varje gång man diskuterar tjurfäktningens existens. Men det finns inga bevis för att den vanliga tjurrasen toro bravo skulle dö ut, tvärtom så stryker runt 70 000 tjurar med varje år bara i Spanien p.g.a. tjurfäktningen då oftast 6 stycken tjurars sätter livet till varje show. Tjurarna kan benådas om de visar stort mod, och om publiken vill det, men det händer ytterst sällan.