Kritisk recensering av

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kritik mot ”Fladder Mus Mannen”


Jag har läst boken ”Fladder Mus Mannen” skriven av den norska författaren Jo Nesbo. Jag valde denna bok spontant utan eftertanke. Boken utgavs 1997.

Fladder Mus Mannen utspelar sig i Australien och är i sin innersta handling en ganska så typisk polisdeckare. Vi får följa den Norska polisen ”Harry Hole” som flyger ner till Australien för att utreda mordet på den norska b-kändisen ”Inger Holter” Boken, som är på ungefär 400 sidor, måste nog vara den sämsta jag någonsin läst i hela mitt liv. Nesbo går ifrån handlingen i allt för stora steg och ibland kan man nästan tro att det är en faktabok, då man får höra långa, uttråkande historier om exempelvis Australiens urbefolkning ”aboriginerna” eller ”fallskärmshoppning”
Det som störde mig mest var Nesbos förmåga att göra en bekant med personer som egentligen inte hade någon betydelse för handlingen.

Språket är även de kritiserbart. Ordvalen är tråkiga och till och med töntiga i många fall. Exempelvis så använder han ett ord, och ger sedan en beskrivning på ordet (Är boken ett lexikon också?!) Jag störde mig även på de beskrivande delarna, trotts att boken inte ger några utpräglade miljöskildringar, gör de som förekommer känslan av att Nesbo just gått en författarkurs eller hämtat det från vilken ytlig skitbok som helst.

Bokens huvudperson, poliskommissarie Harry Hole, är en norsk medelålders man med ett förflutet förhållande som fastnat på hans minne, vilket man får lida av större delen utav boken. Retarderingar på flera sidor beskriver de konflikter han haft med sin gamla fru, hur de träffades och anledningen till deras skilsmässa. Som i de flesta andra skandinaviska polisdeckare är Harry, på grund av sitt yrke och förflutna, alkoholist i högsta grad. Traditionellt är detta något som skapar konflikter i historiens ”dramatiska” -ironin härskar vilt- slut.

En intressant person i boken är Harrys arbetskollega, Andrew Kensington, som även han tillhör de medelåldrade. Andrew beskrivs som en mycket gästvänlig och ödmjuk aborigin med mycket yrkeserfarenhet och detaljkunskap. Ändå beskrivs Andrews personlighet ganska diffust, vilket ger utrymme för läsaren att skapa sig sin egna lilla ”Andrew” uppe i huvudet, ända tills bokens slut då allting förklarar sig kring Andrew och man blir djupt förvånad. Kanske borde boken heta ”Andrew Kensington” istället, för historien kring honom var nog det mest händelserika ändå.

Boken har en ganska så klar vändning emot slutet, då Nesbo övergår från beskrivande i andra person till tredjeperson. Övergången blir ganska rolig, då det faktiskt känns som man möter ...