Bokanalys - Resan som började med ett slut

Bokanalys
Bokens titel heter "Resan som började med ett slut" och är skriven av Zulmir Becevic.
Sammanfattning
Det är i Bosnien år 1992 då tolvårige Nino Inzudinovic hämtas upp från skolan av sin mamma för att
aldrig återvända tillbaka. Istället tar han och hans familj färden till ett land han knappt hört talas om
och som ligger långt bort, Sverige. Där väntar livet utan krig på honom men också livet med en pappa
som känner sig mycket misslyckad och en mamma som inte kan språket. Där väntar ett liv där Nino
automatiskt identifieras som en främling och bor i en flyktingsförläggning. Där väntar också tonåren.
Boken handlar om vänskapen med hans vänner Edo, Issa, Abdul, Pepsi och flora samt om skolan och
sin kärlek. Den första cigaretten, de första bråken, den första kyssen. Nino och hans gäng är tuffa killar
som begår småbrott på skolan. De äger ett band och kallar sig för Svarta Skallar. Resan som började
med ett slut är en gripande, rolig men även en allvarlig ungdomsroman om att klara av tonåren
samtidigt som man måste anpassa sig till helt nya levnadsförhållanden. Resan som började med ett slut
är en fantastisk bok som innehåller musik, poesi, rasism och svårigheter. Historian är både stark och
sorglig, samt alltid spännande att läsa vidare!
Allt detta liv i väntan på det viktigaste: Stanna eller inte?

Hur man lär känna karaktärerna
Huvudpersonen i boken är Nino Inzudinovic. I boken presenteras Nino mestadels genom sina
handlingar och såklart det han säger. I början ses han som en liten blyg och förvirrad kille men blir
senare en mer säker person som inte ger upp så lätt. Snäll, omtänksam, modig, en bra vän och väldigt
beskyddande, så jag skulle beskriva honom av det jag uppfattat av boken. Han beskrivs inte så noga i
utseendet, endast att han är smal, har brunt hår samt bruna ögon. Ninos mål är att få stanna i Sverige
med sin familj och passa in i samhället. Personerna i boken beskrivs mycket under ett tillfälle på
s.129-131. Då beskrivs alla i hans kompisgäng mer specifikt.
T.ex. på Flora och Edo från boken:
"Flora var den klart starkaste, biffigaste och modigaste av oss. Om man identifierar genom hur mycket
kalabalik man är beredd att ställa till med. Och det var nog så vi identifierade mod. Flora var verkligen
orädd för allt. Han var den givna ledaren utanför reprummet."
"Edo var den roliga. Dessutom såg han bra ut vilket gjorde honom populär hos tjejer. Hans humor och
hans sympatiska yttre gjorde honom till en person som de flesta var mycket glada över att ha i sin
närvaro. Hans inställning till saker och ting var "vi gör det" följt av det mest smittsamma skrattet som
jag hört i hela mitt liv. När Edo skrattade var det svårt att inte skratta med."
Jag tycker inte man lär känna personernas utseende speciellt mycket i boken, utan mer deras
handlingar och hur dem reagerar till saker och ting. Enligt mig är det en positiv sak då man själv kan
föreställa sig det mesta i sina egna tankar och det ger en mer personlig touch, som om man lär känna
alla karaktärerna på egen hand.

Miljö och tid
Historian utspelar sig under ett år, från 1992-1993 i Göteborg, Sverige. Mestadels av tiden utspelar sig
boken i handlingen på flyktingsförläggningen Doktorsgården, eller allmänt om vardagen i skolan. På
Doktorsgården bor det andra flyktingar med andra kulturer. Där bor hans kompisgäng också med sina
familjer. Doktorsgården verkar inte vara en så bra miljö för yngre barn som Nino, för det är väldigt lätt
att få tag på alkohol och annat så att man lätt hamnar i fel krets runt om sig.
Det är lätt att placera att det är just detta året och var då sägs upprepade gånger i boken. Om det inte

hade nämnts år så hade jag kunnat tro på att den utspelade sig vilket år som helst från 90-talet tills
idag. Vissa saker tycker jag skulle ha förbättras sedan dess så man idag lätt kunde säga "Kommer du
ihåg när rasism fanns?" Men tyvärr är det inte så vilket jag tycker är tråkigt och synd.

Den språkliga framställningen
Zulmir Becevic, författaren, använder ett okomplicerat och vardagligt språk i boken vilket jag tycker
om. Slang kan förekomma när Nino och hans vänner pratar, då blandas ofta ord som är på deras
hemspråk in. Zulmir Becevic beskriver känslor och miljöer ytterst bra och det är aldrig för mycket
eller för lite. Han skriver i korta, övertygande, tydliga meningar. Han skapar bilder på ett svart-vitt
karaktäristiskt sätt som passar till åldersgruppen boken beskriver. Det är en blandning av gamla
svenska uttryck som "hoppa ur skinnet" och en modern hiphopsvenska där man säger skit i varannan
mening och förolämpar folk genom att kalla dem för nerpissade hundar. "Blattesvenska" förekommer
nästan bara i dialogen och det bidrar till den egna stilen som Zulmir Becevic har fått till.

Mina personliga tankar, känslor och upplevelser
Jag tycker boken var mycket bra. Den är intressant, ungdomlig och rolig. En stund bland dem flera
som jag gillade mest var när Ninos och hans familj fick beskedet om att de fick stanna kvar i Sverige,
och att det var slut på uppehållstillståndet. Jag skulle rekommendera boken till alla ungdomar i min
ålder och även vuxna. När alla går skilda vägar i slutet och får beskedet att stanna, det är också ett
ögonblick jag gillar. I berättelsen visas det jämt bilder av de personer, relationer, det lidande och den
glädjen som Nino bär med sig i livet. På samma sätt bär även författaren med sig bilder som han
senare ritar upp. Bilder från flyktingförläggningen, med familjer som väntar på uppehållstillstånd för
att stanna, och bilder som utspelar sig i den skola där han tillsammans med ett dussin andra
flyktingbarn, lär sig sina första svenska ord och lever livet som tolvåring. Det livet väntar inte på att
uppehållstillståndet ska komma, det rinner iväg.
Nino kom till Sverige med sina föräldrar när han var tolv år gammal och författaren Zulmir Becevic
kom hit i tio årsåldern. Jag antar då att historian delvis är självbiografisk. Det är lätt att se likheten
mellan författaren och huvudpersonen, särskilt då det är skrivit i jag-form. Men det har också med
dem oerhört tydliga detaljerna och iakttagelserna att göra. Som när Nino för första gången äter med
plastbestick på flyktingmottagningen i Ystad och tycker det är så exotiskt att han ber om ett extra par
att få ta med sig hem. Eller när Nino och hans invandrarkompisar i klassen FK1 snackar om färgade
personer kan få finnar eller inte. Det är fångat så precis, det låter verkligen som om det har hänt en
gång i tiden.

När jag läser denhär historian, är jag tacksam över vilket bra land jag är uppvuxen i och vilken bra
barndom samt föräldrar jag har som alltid gör det bästa utav situationer. Vissa delar i boken får mig att
tänka på vilken tur jag faktiskt haft i livet! Empati för Nino känner jag under en del gånger när han får
ta hand...