Teaterpresentation av Hamlet, Svenska 2 på Hermods 2016 (med utgång från Den levande litteraturen av Ulf Jansson)

 [jag har uteslutit kortare presentationsfrågor och slutkommentar "riktade till teatergruppen". jag har även förkortat citatet i mitt skolarbete då maxomfånget överskrids annars, som här får stå orört]

En kung dör och sonen återvänder hem till slottet där lättsinne och försåt härjar. Prinsen hemsöks av faderns vålnad som begär hämnd på broderns lönnmord, men hur akut hämnden än ter sig reder omständigheterna in sig i en allt större härva där missödet förkväver all mening och möjlighet till lycka. Slutligen har alla inblandade gått under och bara en vän överlever för att vittna om vad som egentligen hände på slottet i det tidiga 1600-talets Helsingör.

I Hamlet målas en sammanstörtning av skilda karaktärer i kungahuset upp med deras inbördes relationer vilka mellan raderna tycks kollidera liksom intrigerna gör utan att de till synes förlorar sina bestämda roller och namn...

Hamlet blir den som inför offentligheten måste hämnas mot sin vilja och ständigt ställs inför nya prövningar och kval. Mord går inte att ångra och trots lojaliteten mot fadern är han otrygg och osäker. Han blir fixerad vid att bevisa mordbrodern Claudius’ skuld innan han bestämmer sig för att handla. När han dock gör det gör han det ogenomtänkt och som av impuls. Han är liksom Samuel Beckett’s Murphy från 1938 ”på väg ut ur den värld där sinnliga retningar rubbar andens lugn” ( http://www.svd.se/uppiggande-romandebut-av-joyces-briljanta-larjunge )

Avbruten i studierna och filosofiskt lagd funderar Hamlet mycket på existentiella frågor som inte har säkra svar. Hans tal är på ett liknande sätt svårtillgängligt för de andra, det kan tyckas att han utelämnar väsentligheter som han kanske inte ens är medveten om själv.

Prinsens gamla förälskelse Ofelia närvarar i Helsingör och mildrar sorgen men även om Ofelia vill bli älskad och visar sig sann och trogen är hon också ömtålig och svag för inverkan – hennes far, hovkanslern Polonius övertalar både henne och kungaparet om Hamlets otillbörlighet; han har blivit vansinnig och känslorna för Ofelia är falska, varför hon bör avstå från prinsens inviter.

Farbrodern Claudius är hänsynslös och ser kallt och konspiratoriskt till att få makt medan drottningen i sin lättsinnighet är lika hänsynslös. Gertrude uppvisar aldrig en kritisk förmåga utan verkar av instinkt röra sig mellan säkra kort.  

CLAUDIUS

Det är ett vackert karaktärsdrag, Hamlet,

att vilja hedra minnet av din far,

men tänk nu på att din far miste sin far,

och denne far, din farfar, miste sin,

och sonen iakttog en stadgad tid

all övlig etikett vid nära dödsfall.

Men detta oavbrutna sörjande

är ett barbariskt sätt att reagera,

så sörjer inte män, det skvallrar om

en lindrigt talat ogudaktig läggning,

en brist på karaktär, en rastlöshet,

ett outvecklat, primitivt förstånd;

att det är livets gång, och gäller alla,

det ser vi ju vartän vi vänder näsan -

och varför då så bryskt förneka det?

Det är ett hån mot himlen, mot de döda,

mot skapelsen, mot all förnuft, som lärt oss

att fäder dör, och som i alla tider,

från Kain fram till dem som dör idag,

förkunnat: "Må det ske!" Gå och byt om

från denna icke anbefallda klädsel,

och se oss som din far, så folk förstår

att du en gång ska följa oss på tronen,

för, med en kärlek väl så stor som den

en far kan visa sina egna söner,

har jag idag beslutat så. Din avsikt

att läsa vidare i Wittenberg

går stick i stäv med våra önskemål

och därför vill vi be dig stanna här

så vi får lov att njuta av din åsyn,

vår kronprins nu, vår frände och vår son. 

Episoden här framlägger hur den allmängiltighet Claudius brer ut sig om enligt honom skulle överskugga individens inre övertygelser och egna erfarenheter vilka får duka under den otämjbara naturen och det oberoende samhällsmedvetandets inflytande, i vilket det i verkligheten är lättare eller svårare att navigera beroende på förutsättningar både i förhållanden och ställning, genom och till vilka det är tänkt att vi ska hitta fram – något som Claudius inte behöver säga något om för att bekräfta i pjäsen. Han lyfter istället fram urskuldandet när han skyller på ”en brist på karaktär, en rastlöshet, ett outvecklat, primitivt förstånd” – liksom naturen allt som finns kvar när mellanmänskliga relationer och samhället inte räcker till.

Liksom i Oidipustragedin kretsar pjäsen kring inflytandet av svekfulla och mordiska familjeintriger.

Lönnmordet visar också på övertygelsen om behovet av offer och utspelning som om någons lycka skulle bero på en annans olycka, vilket inte bara ger Hamlet skäl till hämnd utan även otrygghet.

Detta dilemma är lika relevant i vårt samhälle och gemensamma medvetande idag och alltså både aktuellt och intressant att reflektera över på ett för alla tillgängligt språk såsom teatern.

Allvaret, hånet och fåfängan är återkommande motiv, och gränsandet till vansinnet inför döden och det yttre sken som snärjar in i tvivel och besvikelse, men även envishet och väl därför svårtillgänglighet i en atmosfär av maktrelationer där hedern går före lojalitet mot kärleken.

Då som nu behövs mer än en ensam övertygelse om sakernas tillstånd och vad som ska göras mot eventuella orättvisor och oberättigat handlande. Att Hamlet bjuder in en teatergrupp i slottet för att iscensätta hur mordet kan ha gått till innebär också att fler än de förväntat skyldiga blir vittnen till redogörelsen utav händelsen som ifrågasatts. Hamlet är ju prins och har möjligheten att arrangera en sådan iscensättning.

Något som i pjäsen går att uttyda från Hamlets tid är det bokstavliga självmordets olaglighet; de som valde att avsluta sina liv genom att begå självmord fick inte en kristen begravning. Detta går emellertid att tolka även symboliskt såsom ett nekande och kanske tom. hånande svar på någons synliga resignation och uppgivelse vilket lätt blir gjort, kanske även ”förstärkt”, understött med skrivna eller oskrivna regler och medgivandet av dessa. Hamlet förbannar att Gud gjort det syndigt att begå självmord.

Sedan Durkheim kan vi avgöra att även en så ensam handling som självmord i själva verket är rotad i en social upplevelse. Antingen finns inget att aspirera för utöver en själv, menade han, vilket gör ett upplevt misslyckande – personligen eller praktiskt – riskabe...