stjärnlösa nätter brev

15-09-2016 Sverige, Ystad
Kära William!
Resan till den varma Kurdistan gick bra, men det var oerhört läskigt på kvällarna, speciellt
när jag har hört historier om att folk blir rånade m.m. Det var även väldigt trångt när vi
skulle sova, så när vi väl kom fram till huset var jag helt utmattad.
Det var några veckor sedan vi träffades, men det känns som en evighet och jag saknar dig
redan jättemycket, min bästavän. Du vet om att jag åkte till Kurdistan för min pappas skull,
men även för att det var längesedan jag träffade min släkt och jag har faktiskt saknat mina
kusiner.
Mina släktingar kände knappt igen mig sedan sist jag var på besök och jag kan inte
beskriva min glädje när jag träffade min morfar och mina kusiner. De första dagarna hade
vi jättetrevligt tillsammans, vi snackade mycket, umgicks och allting var bara på topp, ända
tills den hemska dagen kom. Jag har själv väldigt svårt att förstå att detta är sant och att
det här händer mig.
Redan efter några dagar här i Kurdistan kände jag ångesten över den dagen då jag
beslutade mig för att åka hit. Jag visste inte att allt detta skulle hända, och det enda jag vill
är att åka tillbaka till underbara Sverige.
Det hemska är att min pappa och mina mostrar har bestämt att jag ska gifta mig med min
kusin, Amina. Fattar du att jag kommer bli bortgift emot min vilja, kan du ens tänka dig
tanken att jag, Amar, 19 år ska bli bortgift? Kan det bli mer horribelt? När de snackade
med mig om det första gången, sa jag direkt med en bestämd röst NEJ. Efter den här
dagen snackar ingen med mig. Det är absolut inget fel på min kusin, jag älskar henne som
en syster och vi lekte alltid när vi var små, men jag är inte kär i henne, och dessutom är
jag för ung för att gifta mig. Om jag ska gifta mig ska det vara av kärlek och det ska vara
mitt eget val. Att gifta sig är livets viktigaste beslut, tycker jag. Jag vill ju åka hem och leva
min dröm, jag vill bli något i framtiden med andra ord, inte bara vara en man som ska ta
hand om en kvinna.
Jag har försökt prata med Amina för att berätta hur jag känner för henne, att jag inte gillar
henne på det sättet, men hon envisas om att hon bara vill ha mig och kommer vänta på
mig tills jag en dag friar till henne.
Det är försent nu eftersom hennes mamma och min pappa redan har hjärntvättat henne
genom att ha upprepat att jag är den perfekta mannen för henne, och att jag kommer ta
hand om henne väl och dessutom så är vi två släkt och känner varandra bra m.m och efter
det har hon bara velat ha mig. Ibland kan jag inte förstå hur folk lätt kan bli påverkade av
andras åsikter och tankar, det är helt sjukt.
Varje dag kommer Aminas mamma och min pappa in till mitt rum ooch tjatar på mig, om att
jag ska gifta mig med henne. Synd nog, är jag inte en person som lätt blir påverkad och
jag lyssnar inte ens på vad de säger, utan det de säger komma in genom ena örat och ut
genom det andra. Jag vet inte vad jag ska göra? Hur ska jag få min släkt att respektera
min vilja att inte gifta mig? Ska jag låta de bestämma över mitt liv eller ska jag säga emot
de och förlora hela min familj och släkt? Nu hoppas jag att du vet varför jag ångrar dagen
jag åkte hit.

Som sagt, jag mår inte alls bra, jag är helt ensam, deprimerad och utfryst. Jag lever i mitt
varma, trånga och mörka rum nu för tiden, och det värsta av allt är att jag inte blir bjuden
på när det är mat. Då och då ber jag mina syskon hämta mat till mig i smyg, men mina
fastrar ser de och skvallrar för min elaka pappa. Jag är chockad och rädd. Jag ser mig i
spegeln varje dag och ser hur jag för varje dag rasar i vikt och känner mig apatisk.
Tänk att min familj och släkt utesluter mig bara för att jag inte vill gifta mig med Amina. Just
nu känner jag bara att jag vill dö. Jag önskar att du var här till min hjälp. Jag sitter och
skriver detta brevet med tårar i ögonen, men jag ska inte gråta för att jag vill inte visa mig
svag framför min pappa och min släkt. Jag försöker räkna dagarna tills vi ska åka hem.
Jag vet inte ens om jag får åka hem, eftersom pappa har all makt över mig. Han har mina
pengar, mitt pass och bilnycklarna.
För två dagar sen ?ck pappa hjärtinfarkt och ?ck omedelbart åka in till sjukhuset. Efter den
här tragedin skyllde alla på mig och sa att det var mitt fel. Ti...