Rasism i dagens samhälle

Ett jämlikt samhället börjar med dig och mig


Rasism, diskriminering, främlingsfientlighet, segregation och fördomar är aktuella
ämnen i hela världen så även i det svenska samhället. Det är inte bara intressanta
frågor att debattera utan även alldagliga problem i vår vardag. Man skyller ofta dessa
problem på enbart invandringspolitiken men är segregationen bara politikernas ansvar
eller är det även mitt och ditt ansvar?
Sverige är känd i världen som ett av de länder som tar emot flest andel invandrare, ger
de boende, vård, socialt stöd samt fria utbildningsmöjligheter. Det är ett väl utvecklat
land som avsätter stora summor av pengar till integration. Till exempel Svenska
Riksdag i december 2013 beslutade om att ge 12, 4 miljarder kronor till integrationen
och jämställdhet för 2014 med att den största delen 7, 3 miljarder går till insatser i
samband med flyktingmottagning.
(http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Debatter-och-beslut-om-
forslag/Arendedebatter/?did=H101AU1)
Men ändå Sverige har misslyckats med att skapa ett jämlikt system för alla.
Segregationen ökar ständigt och därmed även klasskillnaderna i samhället.
Immigranter känner sig fortfarande som en andra klassens medborgare vilket bl.a.
nyligen har lett till kravaller i Stockholms förorter. Det är bara ett av många exempel
och det uppkommer som en konsekvens av att samhället inte har lyckats med att
assimilera alla immigranter. Det är därför som många känner sig missnöjda och som
det i extrema fall yttrar sig i vandalisering av samhället och som vidare leder till
otrygghet bland medborgarna. Detta leder också till en intensifiering av fördomarna
och en rädsla bland människor som fördjupar segregationer ytterligare. I sådana
”miljöer” utvecklas rasismen väldigt lätt både mot det ”svenska samhället” bland

invandrare som känner sig utfrysta från just det samhället och en typisk
invandrarfientlighet som kommer ur rädslan för det okända.
Men är det verkligen invandringspolitiken som har misslyckats eller är det så att vi
som medmänniskor egentligen har misslyckats med att närma oss och förstå
varandra?
I Sverige, såsom i de flesta stater som har ett stort antal immigranter, hör man ofta i
den allmänna opinionen, “vi” syftar till immigranterna och ”de” syftar till svenskar,
eller tvärtom. Frågan är egentligen vilka är “vi” och vilka är ”de”? Så länge som vi
delar oss två olika grupper så är det hopplöst att diskutera om ett jämlikt samhälle,
detta eftersom vi då inte ger andra möjligheter. Problemet ligger i individuella
attityder och deras viljor att försöka närma sig varandra. Klart att vi är annorlunda,
men ska vi på grund av det ytterligare fördjupa skillnaderna mellan oss? Från mitt
perspektiv är det bättre att vi börjar belysa varandras likheter i syfte om att minska
klyftorna. Individen måste själv våga ta det ansvaret och steget till att lära känna det
nya och okända med ett öppet sinne. När vi börjar förstå varandras likheter kommer vi
också att börja respektera och till och med kanske uppskatta varandras olikheter. Det
är endast det som kommer att ”stoppa” de ”vitas” massutvandring från förorterna och
det är det som kommer att få en arbetsgivare att ringa en individ från gruppen
tillhörande ”de”. Här kommer ett citat från Jasenko Selimovics öppna genmäle ur
Dagens Nyheters artikel
”Jonas, min vän”
till Jonas Hassen Khamiris öppet brev åt
Beatrice Ask, där Selimovic bland annat påpekar att vi och våra attityder betyder
mycket när vi talar om ett likaberättigat system inom vilket finns och respekteras det
som heter mångkulturellt och pluralistiskt.

”Ett mångkulturellt samhälle kräver att vi sträcker oss mot varandra, min vän. Att vi
vill leva med varandra. Det är det existentiella krav”. (Selimovic, J. ”Jonas min
vän”, Dagens Nyheter 2013-03-27)
Förutom att integrationspolitiken inte är framgångsrik så beror mycket av
segregationen i samhället på oss själva och i många fall vår motvilja och rädsla för att
närma oss varandra. Med färre generaliseringar och om vi istället visar varan...