Dagen då världen förändrades

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag sitter här vid min dator med mina tre kompisar Sven-Göran, Bengt & Åke.
I själva verket är de några av mina arbetskamrater men idag skulle vi bara ta det lugnt, gå ut på puben och ta några öl kanske? Vi fick helt enkelt se hur det blev med allt.
Det var kväll, sommarvärmen var helt underbar och perfekt på alla sätt och vis.
Vi hade bestämt oss, vi skulle gå till den där sant encarte som var stans bästa pub. Åke var egentligen tvungen att vara hemma senast Kl. 22:00 eftersom hans fru väntade, men det brydde han sig inte om, inte ikväll, han skulle ha roligt med sina kompisar och ingenting skulle få komma i vägen. Vi hade jobbat hårt en hel vecka, dessutom på övertid med vårat projekt eftersom det var tvungen att vara klart om 2 månader, så nu skulle vi bara ta det lugnt, slappna av, och ha roligt! Väl på puben hade vi väldigt trevligt, det pratades och reflekterades onekligen ganska mycket över jobbet, trots att Vi hade bestämt att ingenting skulle sägas om jobbet. Men det viktigaste var ändå att vi hade trevligt tillsammans, åtminstone för mig.
Vi hade väldigt trevligt hela kvällen igenom och jag stövlade inte i in i mitt hus förrän klockan var halv tre på morgonen. Direkt när jag kom innanför dörren märkte jag något märkligt, fönstret var inslaget, någon hade uppenbarligen gjort inbrott i mitt hus. Det gick kalla kårar ner för min rygg och jag kände hut mitt hjärta började slå snabbare. Det var ganska uppenbart att dom hade letat efter någonting speciellt eftersom de inte ens hade rört mina dyrbara guldljusstakar som var placerade precis innanför det krossade fönstret. Jag gick genast in på mitt kontor och såg precis vad jag hade räknat med, lådorna i byrån var utdragna, papperena utslängda över hela rummet och ingenting var i sin ordning.
- Helvete!, sa jag högt till mig själv.
Men förstod snart att inbrottstjuvarna dragit en rejäl nitlott eftersom de uppenbarligen hade letat efter ritningarna till projektet på jobbet. Dessa ritningar hade jag inlåsta i mitt vapenskåp på övervåningen får säkerhets skull, och i detta skeende kändes det som om det hade varit en väldigt bra idé! Ingen hade haft en tanke på att röra vapenskåpet. Jag kände mig slutligen relativt lugn och lyckades klockan tre på natten ta mig ut till mitt kalla garage och hämta en stor plywood skiva som jag spikade igen fönstret med. Jag var fortfarande inte helt nykter när jag gick och lade mig men lyckades lägga mig bekvämt till sängs och somna om till radion, så som jag alltid gjorde. Det fick mig att känna mig trygg på något sätt, som om jag hade någon med mig. Söndagen flöt förbi ungefär som en vanlig söndag brukade göra men jag kunde onekligen inte sluta tänka på det sönderslagna fönstret, vem eller vilka kunde det vara? Jag pratade med Sven-Göran & Bengt, men ingen av dom verkade heller ha någon aning. Dagen efter på jobbet pratade jag med chefen över vad som hänt. Han sade att han också hade haft inbrott och att polisen hade sina aningar om vem som hade gjort det, att de skulle ta in honom på förhör i eftermiddag. Allting kändes mycket bättre nu!
Jobbet fortsatte i den vanliga rasande takten och snart kom vi på någonting revolutionerande, vi kanske skulle klara vårat uppdrag, med marginaler dessutom. Och med bättre resultat än vi någonsin kunde tro. Vi jobbade så svetten i princip flöt utav oss, trots att vi inte hade ett speciellt fysiskt krävande jobb. Alla var så peppade, och kanske, om alla jobbade riktigt hårt på övertid hela veckan kunde vi bli klara med projektet innan veckoslutet. Det skulle vara otroligt skönt! Veckan gick och på fredagen var vi i princip klara och på måndag skulle vi testa om allting fungerade, denna enorma maskin skulle förändra hela världen, och kanske skulle vi bli ekonomiskt oberoende på köpet? I helgen skulle vi bara ta det lugnt efter allt slit, vila ut oss och bara vara hemma. Under lördagskvällen ringde chefen och sade att inbrottstjuvarna hade blivit gripna och att jag skulle få ersättning för fönstret och för brott mot hemfridslagen. Egentligen brydde jag mig inte om pengarna, utan mest att brottslingarna skulle få sitt straff. Jag vaknade med ett ryck på måndagsmorgonen, inte för att det var någonting som plötsligt hände, utan för att jag var spänd på hur det skulle gå på jobbet. Precis som ett litet barn som väntade på sin födelsedag. Vägen till jobbet kändes nästintill oändlig, det var lite disigt ute, precis som det ska vara en härlig sommarmorgon. Allting kändes bara så perfekt, om allting skulle fungera på jobbet så skulle det kanske bli en av de mest betydelsefulla dagarna i mitt liv. När jag kom fram till jobbet så stod alla och väntade på mig, som om de redan stått där i en timme, ändå var jag 5 minuter tidigare än jag brukade vara. Alla var så otroligt förväntansfulla över denna kanske revolutionerande dag för hela världen.
- Är ni redo för det första testet, sa chefen.
Alla såg underligt nervösa ut, men ändå väldigt glada över att få vara med på detta ögonblick.
- Vi är väl tvungna att vara redo, sa jag.
- Jo, vi är väl antagligen det, sa chefen.
- Dra igång den nu, sa Bengt.
Vi var 25 personer som jobbar med projektet i 1,5 år nu och detta ögonblick skulle bli någonting att minnas. Så mycket börda vi lagt ner på den här maskinen!
Chefen började dra i spakarna, en efter en, tillsammans var det 8 stycken.
Efter att alla strömbrytare var på...