Filmrecension: Sagan om Ringen (Härskarringen)

Filmrecension: Sagan om ringen (Härskarringen)

Förhandsintresset var stort och förväntningarna mycket höga när det stod klart att Tolkiens första bok i “Sagan om ringen”-trilogin skulle filmatiseras. En oprövad nyzeeländare, 300 miljoner dollar i budget och vana skådespelare resulterade dock i mäktigt filmskapande som både hittade en fanskara på egen hand och förtrollade de redan insatta Tolkienfantasterna.

Härskarringen, som är första delen i trilogin “Sagan om ringen”, är alltså ett amerikanskt-nyzeeländskt-brittiskt fantasy-äventyr från 2001 i regi av Peter Jackson. Jackson har tidigare regisserat och producerat ett tiotal kortare egna filmer, och kan därför anses hyfsat oerfaren. Hans filmintresse väcktes redan när han var liten och såg den svartvita filmen King Kong, och det var alltså ingen slump att det var en Super 8-filmkamera han så småningom fick av sina föräldrar. Vid tjugo års ålder ersattes den gamla filmkameran med en begagnad, lite mer ordentlig kamera och Jackson påbörjade tillsammans med några kompisar inspelningen av sin allra första långfilm. Ett par år senare steg han i anseende efter att ha gjort filmen “Svarta änglar” som blev Oscarsnominerad. Jackson är alltså splatterregissören som kom från ingenstans och förvandlade Tolkiens välskrivna och detaljrika sagovärld till tre av de maffigaste fantasyäventyr som man någonsin skådat på vita duken.

Sagan om ringen tar sin början i Fylke, eller the Shire, som är ett slags medeltida samhälle bebott av kortväxta hobbitar. De öppna fälten i Fylke påminner om sommaren, och man kan inte annat än att bli på bra humör redan från början. Hobbitarnas fridfulla vardag består till stor del av odling och fester - fram tills en mäktig ring med onda krafter letar sig dit det vill säga. Ringen har varit försvunnen i flera generationer, och har på något sätt hamnat hos en hobbit vid namn Bilbo Baggins. Trollkarlen Gandalf gör entré och berättar med allvarlig ton att Fylke - på grund av ringen - är i fara, och det blir Baggins unge släkting Frodo som tillsammans med sitt lilla utvalda sällskap får i uppdrag att ta ringen så långt därifrån det bara går för att sedan förgöra den. Ungefär här börjar själva storyn till filmen, som egentligen är ganska linjär och förutsägbar. Den vanligaste repliken vid sidan om alla förklaringar av olika förhållanden i Midgård är “Vad är det?”, vilket utan undantag betyder att något olycksbådande är påväg. Den känslomässiga biten som griper tittaren och får den att engagera sig i hur det faktiskt ska gå saknas tyvärr, men man blir ändå lätt medsvept av den häpnadsväckande sagovärlden och allt som hör den till. Att filmen slutar ganska abrupt är inget man kan beskylla filmskaparna för i och med att uppföljarna redan var planerade, men det blev lite utav ett antiklimax för den ovetande. När man i efterhand har sett resten av filmerna är det dock något man istället uppskattar. Att man fått lära känna folkslagen, karaktärerna och miljön gör att uppföljarna blir tusen gånger bättre. Det är liksom i första filmen som allt byggs upp och blir till - allt som sedan sker i uppföljarna får sin början i första filmen.

I helhet är filmen i vilket fall som helst fantastiskt välgjord för att ha närmare 20 år på nacken. Med en kamera som följer med över berg och genom dalar i en otroligt hisnande miljö blir man väldigt ofta imponerad. Nya Zeeland i sig är ingen besvikelse, och med otroligt detaljerade specialeffekter blir det om möjligt ännu bättre. Att filmen blivit en utav 2000-talets största filmfenomen är alltså ingen slump, utan en självklarhet med tanke på hur många ambitiösa timmar och hur noggrann omsorg som lagts ner på den. Extramaterialet till filmen vittnar om...