Ondskans frö- Novell

Ondskans frö

Det fanns inte ett enda föremål, likt det mörker inspirerad av mörkrets sanna namn med dess ogudaktighet, att även de mest korrupta psyken verkade förståndiga. De svartaste pärlor skulle likna värdelösa stenar i sin dystra ära. Åldern överträffade allt levande, fullt i klass med självaste månen. En varelse, inte ett ting med bultande hjärtslag som andas djupt, väntande i det mänskliga sinnets präglad av okunnighet, lik Platons grotta där bara mörkret får gro.

Dagen gryr till sin början, kort och intensiv, en orange färg. En bränd lukt sprider sig bortom Yorkshire ända till Scarborough, den gömdes av morgondimman som mystiskt lade sig över staden. Under en vit ek satt fröken Lisbet beundrande granskade den äng som klädde den diminutiva staden Yorkshire, den var bortom slående med lila, gula och turkosa blommor omringad av beiga sädesslag likt ett kaleidoskop. Vilket var till synes en spektakulär uppenbarelse helt olik resten av staden som klädde sig i en svart mantel.

Lisbet var oförmögen till att känna ilska på denna upplysande morgnarne. I ett ypperligt förtätat gräl, som inte tjänat ett syfte varken för Lisbet eller hennes fader. Skogens anlete kan till synes verka allskön i ett kort ögonblick, dock hade skogen en förmåga att manipulera sina väsen till dess kval, det menade Lisbet. Då hon var född och uppvuxen i Yorkshire, påverkad av dess idéer och värderingar. Hon suckade och sparkade på en kotte vid sidan av det digra trädet som utan tvivel nådde himlens gyllne portar. Hennes fader tycktes sällan lyssna på Lisbet, hon var förvisso övertygad om hans anseende, likväl verkade det förstöra alla idéer likt en marodör.

Fågelsång, fåglarna kvittrade något så underbart.  

Hon reste sig, ryggen hade fläckats av maskrosorna, men det var inte av intresse för tillfället.

Längre fram fanns det en knapp stig som ledde djupare in i skogen. Hon kastade ett par kastanjer till ekorrarna som åt dem  med ett glädjesprång. Sedan försvann ekorrarna med en väldig fart upp i trädet igen. Lisbet bestämde sig efter en lång session av betänkande för att ta sig tillbaka till sitt hem, vilket befann sig norrut mot den svarta dalen. Hon forslade ned sin korsett i en brun tygpåse given av hennes moder. De flesta kläder som hon ägde var svarta eller vita, en kontrasterande kombination som aldrig tycktes leda till en “faux pas” som hennes fader uttryckte sig. Träden svajar lätt medan hon passerar alla möjliga sorters skogsvarelser som helade henne för varje blick de gav henne. Du ser, Lisbet var mycket förtjust skogens varelser i all dess härlighet. De förändrade henne till en anspråkslös och ohämmad individ som njöt av varje möjlighet framkastad. Nu var allting annorlunda. Hon tänkte tillbaka på sommaren med hennes föräldrar på stranden när de satt och njöt av den alltför föraktade platsen som människor sällan besökte. Det fanns en hel legender som speglade den lilla sjön, bland annat att den ska fånga människors inre karaktär på ett ohyggligt sätt. Lyckligtvis var inte familjen Bernadotte vidskeplig av något slag, hennes moster trodde dock på troll. Lisbet bröt ut i bilett, hennes moster var en befågande individ som aldrig tycktes uttråka den alldeles för naiva unga Lisbet.

Lisbet fortsatte den långa stigen, solen spred sina vingar över henne dock lurade det något obehagligt i mörkret bakom Lisbet.

Huset låg vid utkanten av byn, cirka 30 meter från närmaste vinstuga där hennes fader ofta residerade och närmaste kloster inom 20 minuters promenad. Lisbet var begeistrad i matematik och filosofi, ty var mycket olikt alla andra kvinnor i hennes by som hellre ägnade sin tid fåfänga åt hushållssysslor. Dessa fruntimmer de tyr sig vara.

Hennes fader sade alltid, det behagar sig inte att en dam ägnar sin tid åt akademiska studier dock lyssnade Lisbet icke till sin faders röst.

Stenarna knattrar när hon äntligen når sin destination.  

Dörren blåste med en väldig smäll mot väggen, en kruka och några träslevar föll ned med en duns mot marken. Värdshusets mor plockade försiktigt upp dem.

Lisbet trollade förbi henne och smög in till sitt rum där den varma grytan stod på bordet. Hon satte sig ner och luktade, uppskattade dess himmelska salighet. Hon tog en klunk med sleven som gav henne en känsla av måttfullhet. Såsen föll mot den nytvättade duken, ned på golvet bland andra trasor som låg och skräpade. Lisbet blickade nedåt men vände sig sedan mot fönstret när en korp gav henne en egal blick. Klorna rispade fönsterbrädan hemskt, en annan fågel med röda vingar flög undan möjligen i hopp om ro ifrån den skräckinjagande korpen. Lisbet sträckte sig mot korpen, fingrarna vidrörde de styva fjädrarna. Korpen rev henne innan den flög mot skyn bortom Lisbets himmel. Röda droppar färgar den redan fläckade trasan. Ett läte av smärta lämnar Lisbets läppar. Oförmodat piper en förtrytsam röst från nedervåningen men ändå en underbar honungslen familjär röst, sådan var fru husmor på tok för ömsint.

Hennes husmors röst ekade i värdshuset.

“Åjo, hon är minsann en hopplös drömmare, världen som hon förskönade till hennes behagande, hörde hon hennes husmor säga med en dyster ton.” Silversmeden suckade i takt med husmor men verkade njuta av att smutskasta Lisbet i en monoton röst. Han rörde sig mot köke...