Döden i vitögat

1 röster
396 visningar
uppladdat: 2018-02-07
Evve Evvssson

Evve Evvssson 14 år

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

 

Jag var påväg hem från skolan. Bussen skakade till och jag var nära på att ramla omkull. Plötsligt stannade den. Jag tittade ut genom fönstret men såg inte någon hållplats. Det var säkert en olycka eller något.

  Efter en liten stund gick busschauffören ut och såg sig omkring en tag för att sedan komma tillbaka.

  – Det är en bilolycka här framme, vi kommer att bli stående här en stund, sade han i en mikrofon.

  Vi var mitt på en motorväg och en kö hade bildats bakom oss, det var omöjligt att vända eller gå tillbaka så jag tog upp min mobil och började skriva till mamma; “Det är en bilolycka på vägen hem så jag kommer lite sent.”

  Minuterna gick och jag fick inget svar från mamma, konstigt, hon brukade alltid svara efter bara några sekunder. Hon hade kanske åkt iväg för att handla och glömt mobilen hemma.

   Efter en halvtimme kände jag hur hjulen började rulla igen. Jag tittade ut genom fönstret när vi passerade olyckan. Det var två bilar som hade krockat och den ena hade vält. Jag lade speciellt märke till den välta bilen, den hade precis samma glänsande silvriga färg som mina föräldrars bil.

  När vi kom fram till min hållplats var bilolyckan redan glömd. Jag började gå hemmåt.

  När jag kom hem var dörren låst. Mamma jobbade väl inte idag? Varför var hon inte hemma? Teorin om att hon hade åkt och handlat dök upp i mitt huvud igen. Men pappa då? Var var han? Jag tog upp min mobil och kollade på klockan. Han borde vara hemma så här dags… Jag försökte sluta oroa mig och tog fram nyckeln ur väskan. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jag blev ändå besviken när jag öppnade dörren och såg att ingen var där.

  Minuterna gick och jag hörde ingenting från varken mamma eller pappa. Efter ett tag började jag leta efter mammas mobil. Jag letade i hennes sovrum, i köket, i vardagsrummet, över allt men kunde inte hitta den någonstans. Hon måste alltså ha tagit den med sig, men varför svarade hon då inte? Jag ringde både henne och pappa ett par gånger utan att få svar. En våg av oro och rädsla sköljde över mig när jag hörde pappas telefonsvarare för fjärde gången. Jag började fantisera om allt som skulle kunna ha hänt.

  Minuterna övergick i timmar. Klockan halv åtta började jag laga mat. Det fanns inte särskilt mycket hemma så jag tog en pizza. Jag hade egentligen ingen matlust alls men jag tvingade ändå i mig maten.

  Jag hade precis ätit klart när det ringde på dörren. Jag flög upp från stolen och rusade ut i hallen. Utan att titta genom kikhålet på dörren slängde jag upp den för att mötas av två främlingar. Det var en man och en kvinna, kvinnan hade ljust hår som räckte ner till axlarna. Hon bar ett par svarta glasögon och glittrande örhängen. Mannen hade mörkbrunt hår och vänliga, blåa ögon. Båda hade likadana svarta kläder på sig. Det var när jag såg den lilla brickan på deras jacka jag insåg att de var poliser. Oron jag kände övergick till skräck. Jag stirrade rakt på dem med öppen mun.

   – Daniella Karlsson? frågade den kvinnliga polisen med sträv röst.

   – J.. ja… stammade jag.

   – Får vi komma in? frågade den manliga polisen.

Jag var för chockad för att komma ihåg att vara försiktig och släppte in poliserna. De två poliserna satte sig i soffan och jag i en fåtölj mitt emot dem.

Efter det är mitt minne är väldigt suddigt. Jag kommer inte ihåg vad poliserna sa förutom att de berättade att min mamma och pappa hade omkommit i en bilolycka. Mina tankar flög genast iväg till den välta, silvriga bilen jag sett tidigare idag. Jag stirrade med vidöppna ögon på den manliga polisen. Skräcken försvann och jag blev plötsligt lugn.

  – Nej, sa jag, nej, du ljuger. De kan inte vara döda. Mina föräldrar kan inte vara döda! De skulle aldrig lämna mig!

  Sedan minns jag inte mer förrän jag satt i ett förhörsrum hos polisen. Den manliga polisen och två andra okända poliser satt mitt emot mig. De ställde massor av frågor men jag har inget minne av att jag över huvud taget var närvarande. Jag satt och stirrade rakt ut i luften i timmar.

Efter “förhöret” möttes jag av min moster som grät och kramade om mig. Det var först då jag insåg att det var på riktigt. Det var först då jag insåg att mina föräldrar var döda.

  – NEJ! skrek jag och föll gråtandes ihop på golvet.

 

Dagarna gick. Veckorna gick. Månader, ett år.

Jag bodde hos min moster och hennes familj. De alla var så snälla, mycket snällare än jag förtjänade, men det tjänade inget till. Jag hade inte sagt ett ord sedan den där dagen för ett år sedan när jag fick reda på att de var döda. Jag hade stängt hela världen ute. Alla psykologer och kuratorer, allt var meningslöst. Alla sa att jag skulle komma över det, att det skulle bli bättre, men det blev inte bättre. Det blev istället bara värre för varje dag som gick. Jag tyckte synd om min moster som tvingades ta hand om mig.

  Denna dag hade min moster bestämt att vi skulle gå till kyrkogården och lägga blommor på mina föräldrars grav. Det var ingen bra idé, det visste jag. Bara blotta tanken på det gjorde att det högg till av smärta i bröstet. Vad skulle då hända när jag såg den med egna ögon? Jag ville säga emot men jag var fortfarande fast besluten om att inte prata. Jag visste inte ens om jag fortfarande kunde.

  Det jag hela året fruktat skedde. I samma sekund som jag såg graven blev smärtan för stark. Jag klarade det inte. Jag vände mig om och sprang därifrån.

  Hela detta år hade mitt mål varit att lyckas stänga smärtan ute, och jag hade lyckats. Jag levde som i en bubbla. Nu, medans jag sprang spräcktes bubblan och all kraft jag ägnat åt den omvandlades till styrka. Jag började springa ännu fortare.

  När jag till slut stannade, någon timme senare, kom smärtan tillbaka. Jag kunde inte leva såhär längre. Jag kunde inte leva alls.

   Efter några timmar gick jag tillbaka igen. Planen hade redan börjat ta form i mitt huvud. Jag skulle ta mitt liv i tunnelbanan sent på kvällen eller natten. Det var inte det att jag inte ville att någon skulle se men jag ville inte att någon skulle försöka stoppa mig. Det fanns ingen mening med att någon skulle behöva mista livet för min skull. Då skulle jag bara göra om det.

  Nästa dag efter middagen gick jag ut. Min moster tittade oroligt på mig men jag nickade bara och slank ut genom dörren. Jag började gå mot tunnelbanan men stannade halvvägs. Det kändes hemskt att bara lämna min moster utan förklaring. Jag gick tillbaka till huset och försökte undvika att någon såg mig. Jag hade tur, min moster höll just på att natta sina tvillingar. Försiktigt smög jag upp på mitt rum och skrev en lapp där jag berättade vad jag skulle göra och lade den på köksbordet.

  När jag var framme vid tunnelbanan kollade jag på klockan. Den var 9. En halvtimme stod jag bara och kollade ut över perrongen. Förutom ett gäng killar i min ålder som stod en bit bort var den öde. Detta kändes som ett bra tillfälle, ingen av killarna skulle väl bry sig, eller? Jag tittade på skärmen framför mig när nästa tåg skulle komma, 10 minuter, perfekt.  

  När siffran på skärmen slog om till 2 gjorde jag mig beredd. Jag låtsades att jag skulle på tåget och ställde mig framme vid kanten, kanske en aning misstänkt nära.

Jag hoppade försiktigt ner och landade på spåret.

Det dröjde bara någon minut innan jag hörde tåget komma. Jag slöt ögonen och väntade. Jag var inte rädd, inte alls, bara lugn. Ljudet av tåget blev bara starkare och starkare.

  Men tåget kom inte. Sekunderna gick - fortfarande inget tåg. Jag märkte plötsligt att jag inte hörde ljudet längre. Jag var precis påväg att öppna ögonen när jag kände att jag flög. Hade det gått så lätt? Var jag redan död? Det som fick mig att inse att jag levde var det välbekanta, knarrande ljudet av snö under någons fötter. Detta kunde inte vara himlen, inte helvetet heller för den delen. Jag upptäckte plötsligt att två varma armar höll om min kropp. Jag ville kämpa emot men orkade helt enkelt inte. Jag låg bara kvar i personens armar och låtsades vara medvetslös. Inte förrän personen släppte ner mig på en mjuk säng öppnade jag försiktigt ögonen. Det första jag såg var två vänliga, blåa ögon. Ögonen tillhörde en av killarna som hade stått på perrongen. På närmare håll såg han mycket äldre ut än mig, han måste ha varit runt 17. Killen log mot mig men en liten rynka mellan hans ögonbryn avslöjade att han var bekymrad. Den första kvällen lät han mig vara, han försökte inte tvinga ur mig någon information. Nästa dag däremot, han frågade mig vad jag hette, var jag bodde, var min familj var osv. När jag inte svarade gav han mig ett papper och en penna. Han lämnade rummet och lät mig vara i fred. Jag började skriva ner allt. Jag hade ingen aning om varför jag gjorde det, jag hade aldrig pratat ut med någon förut. Det vara bara något med denna kille som gjorde att jag kände mig trygg. När han några timmar senare kom tillbaka läste han igenom allt ihop. Han tittade medlidsamt på mig.

  Jag vet inte hur många dagar jag bodde hos honom. Jag höll inte räkningen. Jag hade ingen klocka och lämnade aldrig rummet. Varje dag frågade han mig samma frågor, var jag bodde, vad jag hette och vad min moster hette men jag skakade bara på huvudet. Jag skrev till honom att jag inte klarade av att återvända till dem - inte än.  Men det var bara en liten del av sanningen. Egentligen var det nog mest för att jag inte ville lämna honom...

  Dagarna gick och han fortsatte att ställa sina frågor. Till slut beslutade jag att det var min tur att fråga honom. Jag frågade honom allt från himmel till jord, vad han hette, hur gammal han var, varför han bodde här själv och mycket, mycket mer. Han svarade villigt på alltihop. För varje dag som gick lärde vi känna varandra bättre. En dag när han kom in i rummet satte han sig bredvid mig. Vi satt där och bara tittade på varandra. Efter en liten stund bröt han tystnaden.

  – Kan du inte försöka prata? Snälla? vädjade han, jag vill så gärna höra din röst.

Jag tvekade, funderade en liten stund innan jag skrev mitt svar till honom, jag skulle försöka. Jag tog ett djupt andetag och letade i minnet efter något som kunde påminna mig om hur man formulerade ett ord. Jag försökte forma ordet “Hej” men det enda jag fick fram var en liten väsning. Jag tittade generat på honom men han skrattade inte, han log bara lite.

<...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Döden i vitögat

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Evve Evvssson [2018-02-07]   Döden i vitögat
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=60238 [2018-10-22]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook