Diktanalys - "Fördärvaren" av Karin Boye

1 röster
11634 visningar
uppladdat: 2018-02-08
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

“Fördärvaren”, Karin Boye

 

Dikten jag har valt att göra en analys av är “Fördärvaren” av Karin Boye. Efter att ha läst igenom en majoritet av hennes dikter var det denna jag fann mest tilltalande. Jag kände att det här var dikten jag som mest, eller i varje fall snabbast kände att jag kunde relatera till.

Själva dikten går att läsa längst ner i dokumentet.

 

Jag uppfattar dikten som en text om hur inre demoner och opåkallad vilja lätt kan styra ens vilja och handlingar.

“Mig leder en ormblick, stel, grym, stirrar mig till mötes ur det fjärmaste fjärran, styr mina steg i det närmaste nära”, så lyder diktens första rader. Om man gör en grekisk översättning av begreppet “fördärvaren” får man Apollyon som är ett annat namn till Abaddon, underjordens väktare eller dödens ängel. Abaddon används i bibeln ofta som referens till den eviga avgrunden. Därför tolkar jag “fjärmaste fjärran” som liknelse till helvetet, och med “närmaste nära” menar hon antagligen sitt inre, sitt sinne, sitt samvete.

Versen fortsätter sedan “håller mig fången i kuvande skrämsel, binder viljan…”. Hon beskriver då hur dessa demoniska krafter kontrollerar hennes varje steg och styr varje beslut hon tar.

När man talar om samvete och/eller moral som metaforik beskriver man det ofta som hur man kan ha en djävul, respektive ängel på var sida axel. Djävulen sägs då vara den som lockar till dåliga beslut -och handlingar. Ett suktande som förblindar en från konsekvenstänk och moral.

Även om det hon skriver om beskrivs som en väldigt mörk dragningskraft så kan jag ändå identifiera mig själv i fenomenet och känna igen hur jag ofta kan låta mina begär överskrida mitt rationella tänkande och ge mig tunnelseende. I pedagogiskt syfte skulle jag väl beskriva det som en typ av “inre röst”, då inte på samma sätt som för exempel schizofreni, utan snarare att rösten är i form av irrationella tankegångar.

Man blir som förhäxad av en psykisk fixpunkt och det leder till att man rationaliserar bort de motgående aspekterna av tanken.

 

Orm-symboliken ser jag som en liknelse till den välkända ormen i den bibliska berättelsen om Adam och Eva, kristendomens två grundpelare till den mänsklighet vi vet idag. I harmoni levde dem i paradiset, Edens trädgård. Dem var lyckliga och dem var fria att göra vad dem ville -till en viss gräns.

I paradiset fanns ett äppelträd vars äpplen, till priset av deras liv, var strikt förbjudna att smaka. Den förbjudna frukten. I trädet slingrade en förförande orm, som enligt kristen tolkning, var ondskan själv. Mer konkret, i Uppenbarelseboken beskrivs ormen som att vara vara Satan i animalisk formation. Ormens mål var att lyckas lura paret till att ta en tugga och Eva lät sig snart övertalas. I sin tur tog även Adam sig en tugga och som bestraffning förvisades dem båda från paradiset.

Den metaforiska gestaltningen av paradisets illmariga orm som Boye använt sig av ser jag som en liknelse av hur mörkare krafter kan lyckas förföra ens sinne, även om man är medveten om dess potentiellt höga pris.

 

Diktens andra vers börjar med raderna “Vem gav ormen hans fruktansvärda skönhet, avgrunden dragning, döden sötma?”. Hon bidrar då med en djupare beskrivning av denna orms attributer. Denna förförande dragningskraft beskrivs som något så otroligt vacker, men hur det även samtidigt är grovt motvilligt. En rent av djävulsk och oemotståndlig dragningskraft, oneklig.

Versen fortsätter på samma bana, då hon ifrågasätter vem som kan vara skyldig till att göra en sådan olycksbringande vilja så ständigt dominant. En vilja baserad på undertryckta begär, den typen av begär som man inte kan låta sig själv eftertrakta. Den typen av begär som man vet inte leder till annat än påfrestande konsekvenser, konsekvenser man lätt väljer att blunda för, för att kunna uppnå momentan njutning. Man förlorar viljestyrkan för självbehärskning i tron av att kommande problem gärna kan tas itu med vid senare tillfälle.

Vad är det som gör det förbjudna så oerhört vackert?

 

Sista versens första rader, lyder “Kanske där bortom, vid de eviga källorna, där slöjorna faller, möter mig Fördärvaren i annan gestalt. Är du Guds skugga, du onde? Guds nattlige tvillingbroder?”

Detta stycke fann jag relativt svårtolkat. Jag läste det om och om igen utan att greppa vad exakt det var hon försökte beskriva. Men vid dagens slut är ändå poesi till viss grad subjektivt. Det handlar ofta mer om vilken uppfattningen och vilka intryck läsaren själv får av texten än vad poeten kanske själv haft i baktanke. Så jag väljer att skriva om vad uppfattningen jag själv fått av diktens sista vers i förhållande till dikten i helhet.

 

Jag tror att hon talar om en plats långt borta, onåbar av allt levande. En plats där ens förflutna blir exponerat och man slutligen döms för sina synder, vilket jag tror att hon menar i hennes fall är helvetet. Där får hon då möta den regerande Fördärvaren, Satan själv. Djävulens sanna gestalt.

Diktens två sista rader lyder, “Är du Guds skugga, du onde? Guds nattlige tvillingbroder?”.

Jag tror det är menat som en skildring mellan gud och djävulen. Det svarta möter det vita, ljuset mot mörkret, det rena gentemot det orena och gud mot Satan. Det finns inget ljus utan mörker, ingen skugga utan ljus.

Som jag beskrev tidigare, om hur man brukar tala om hur man har en ängel och djävul på var av sina axlar, de som styr ens samvete och moral. Här känner jag att det exemplet återkommer. Gud styr det goda i en och djävulen blir dess polär. Jag tror att det är det som hon försöker förmedla. Hur hennes inre djävul lätt tar över samvetet och fördärvar hennes handlande genom att ständigt locka henne, varje steg hon tar.

 

Efter att ha läst igenom dikten och analyserat dess budskap, har jag kommit fram till en slutsats, en slutsats baserad på min tolkning av texten som helhet.

Karin Boye var som mest aktiv med sitt skrivande omkring 30-talet, i ett kristet samhälle.

Ett fördömande samhälle och en fördömande tid för den, som hon var homosexuell. I många av hennes andra dikter kan man se hur hon brottas med sin psykiska hälsa i den så negerande omgivning hon levde i. Med det i åtanke fick jag även en större helhetsbild av vad även denna dikt försöker framföra.

Denna orm-gestaltning hon talar om, som förför hennes samvete och lockar henne till att följa den ofrivilliga viljan tror jag har mycket att göra med hennes egen kamp mot omvärlden, men också sitt eget psyke. Jag tror att ormen, de lockande begären är metaforik för hennes drifter som homosexuell. De förbjudna drifterna. En stark lockelse och en längtan till att få smaka sin egen förbjudna frukt.

Efter att ha analyserat texten som helhet har jag börjat tro att den sista versen inte alls har att göra med helvetet att göra, heller inte att denna “fördärvare” nödvändigtvis är en representation av djävulen. Jag tror fortfarande hon talar om ett typ av “efterliv”, men jag tolkar det som ett efterliv annat än vad kristen tro lärt oss. Att hon kommer bemöta källan till sina lockande begär och att hon faktiskt inte kommer bli bestraffad för sina “synder”, snarare  belönad. Är hennes “fördärvare” baserad på vad vi känner till som ondska, eller är dess sanna gestalt kanske något bra? ”Mig leder en ormblick, stel, grym/ ... Vem gav ormen hans fruktansvärda skönhet?”. Jag tror att hon valt att hoppas på att vilken högre makt det nu är som slutligen ska döma henne har en känsla för barmhärtighet och förståelse för de som faller, tagna av ondskans makt. Att, bara för att en person syndat inte nödvändigtvis alltid gör den helt skyldig.

Boye växte upp i ett väldigt kristet samhälle och hennes dikter visar att även hon är tydligt religiös. Däremot tror jag inte att hennes bild av kristen tro är densamma som omgivningens. Homosexuallitet var på den tiden ännu synd-belagt enligt kristendomen men jag får inte uppfattningen av att Boye såg sig själv som en syndare, heller inte dålig person. Min tolkning är att hon inte tror på det konceptet vi kallar helvete. Istället ett efterliv, fritt från den abnormalitets-fientliga verklighetsbilden hennes omgivning baserats på.



“Mig leder en ormblick, stel, grym --
stirrar mig till mötes ur det fjärmaste fjärran,
styr mina steg i det närmaste nära,
håller mig fången i kuvande skrämsel,
binder viljan...

Vem gav ormen hans fruktansvärda skönhet,
avgrunden dragning,
döden sötma?
Vem gav fasan den ödesdigra ljuvlighet,
som lockar lik en mörkare lycka?

Kanske där bortom, vid de eviga källorna,
där slöjorna faller,
möter mig Fördärv...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Diktanalys - "Fördärvaren" av Karin Boye

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Hasbiya Biya 2020-04-07

    jätte bra jag vill utveckla mitt språk

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2018-02-08]   Diktanalys - "Fördärvaren" av Karin Boye
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=60240 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×