Bosnienkriget

Bosnien konflikten

Bosnienkriget var ett av flera krig som bröt ut efter Jugoslaviens upplösning. Kriget pågick i drygt tre
och ett halvt år och det tog många människors liv. Huvudparterna i kriget var republiken Bosnien och
Hercegovina, samt Bosnienserbiska och Bosnienkroatiska republikerna. Det var ett av de blodigaste
krigen i Europas historia. Det tog ungefär 200 000 människoliv och miljontals invånare drevs på flykt.
Detta skulle bli ett folkmord som påminde om andra världskrigets företeelser mot judar och andra
icke-ariska folkgrupper. I Bosnien brändes och plundrades hushåll, kvinnor och barn tillfångatogs och
brändes levande.
Kriget utspelades i Bosnien och Hercegovina som tillhörde den dåtida nationen Jugoslavien. Dåtida
Jugoslavien bestod av de sex delrepublikerna Bosnien, Montenegro, Kosovo, Kroatien, Serbien och
Makedonien som idag är självständiga länder.

Har grunder i första- och andra världskriget

Det var många samspelande faktorer som lade grunden för kriget i Bosnien med den mest väsentliga
orsaken var att folk med olika etniciteter levde i Jugoslavien. Jugoslavien bildades efter första
världskriget slut då det var segermakterna förde samman Österrike-Ungerns kroatiska och bosniska
områden. Anledningen till att dessa fördes samman var på grund av att Österrike-Ungern hade allierat
med det förlorade Tyskland och man ville tillfredsställa serbernas önskan om ett Stor Serbien eller då
ett Jugoslavien som blev resultatet. I samband med att de olika länderna förenades, förenades också de
olika folkgrupperna. Folket i Jugoslavien hade varken samma religion eller ursprung så det blev en
kulturkrock.
Till en början fungerade samhörigheten i landet bra trots olika etniciteter och religioner. Efter år 1945
styrdes Jugoslaven av diktatorn Josip Broz Tito som hade en kommunistisk ideologi. Han införde ett
enpartisystem vilket är ett samhällsystem där ett politiskt parti har en formenlig och/eller en påtaglig
kontroll. Efter hans död tog nationalismen språng i delrepublikerna Slovenien, Kroatien, Bosnien,
Montenegro, Serbien, Makedonien samt provinserna Kosovo och Vojvodina. En konsekvens av detta
var att samhörigheten mellan länderna kollapsade. Länder som tidigare kunnat leva tillsammans trots
olika religioner och etnicitet blev plötsligt varandras motståndare. Nationalismen tog språng och varje
delrepublik ville vara en egen, självständig stat. Det var också så att Serbien tog upp tankar om att
göra ett stor Serbien, dessa tankar hade varit i träda sedan andra världskriget men de togs upp igen
med tanke på den uppkommande nationalismen. Stor Serbien skulle inkludera alla områden där serber
bodde.




Titos bortgång splittrade Jugoslavien

Jugoslaviens sex olika republiker hade länge levt tillsammans trots att de hade olika etniska grupper
och kulturer. Av delrepublikerna var det Bosnien som var mest etniskt blandad och blev därför en
symbol för att samlevnad faktiskt var möjligt. Varken Bosniens muslimer eller kroater trivdes i det
serbdominerade Jugoslavien men så länge Tito styrde med sin diktatur hölls Jugoslavien samman.
En ytterligare faktor som bidrog till att konflikter uppstod mellan nationalistiska politiker, som
exempelvis Slobodan Milosevic och Franjo Tudjman var att Jugoslaviens ekonomi började rasa under
70-talet. Gemensamt för den nationalistiska ideologin som fanns i Jugoslaven var att skapa etniska
homogena områden kombinerat med rika och fattiga regioner, nationella myter, östblockets fall och
kommunismens sammanbrott. När Tito sedan dog år 1980 så fanns det ingen stark ledare längre, de
ledde till att Jugoslavien blev ett instabilt land med stora spänningar.

Folkomröstning blev startskottet

Man kan säga att folkomröstningen om självständighet för Bosnien Hercegovina var krigets startskott.
Både bosniaker och kroater röstade men serberna ignorerade valet. Bosniens president försökte få till
en fredlig lösning genom att lyssna på vad de olika folkgrupperna hade att säga men försöket
misslyckades. Under tidens gång så utropades även Republika Srpska som var en bosnienserbisk
republik. När 20 000 av demonstranterna marscherade in i huvudstaden Sarajevo för att protestera mot
den ökade nationalismen och försöka få fram en fredlig lösning men det var för sent- gnistan hade
redan antänts. Parlamentets byggnad ockuperades av demonstranterna och dagen efter tvingades
premiärministern till avgång. Strider bröt ut Sarajevo, kriget var inte längre något man fruktat, det var
nu ett faktum. Trots att folk blev chockade över vad kriget gjorde mot mänskligheten så var det ändå
inte oväntad.
Under första krisfasen var det främst bosnienserbiska styrkor, som leddes av Republika Srpska, och
bosniska regeringsstyrkor som stred.
Krigets första år bestod till största del av ett bosnienserbiskt blixtkrig. Bosnienserberna omringade
huvudstaden Sarajevo.

NATO-bombningar blev en vändpunkt

I februari 1994 bombades en marknadsplats i Sarajevo av serbiska styrkor. Detta resulterade i att ett
flertal människor dog eller skadades och Nato ingrep i konflikten. Bosniaker och bosnienkroater slöt
nu fred och samlades i en ny union. Dock så var de bosniska serberna inte lika villiga att sluta fred, de
såg sig nämligen som oövervinnliga. Deras styrkor angrep FN:s säkra områden och kidnappade deras
FN-personal.

Bosnienkrigets slutgiltiga vändpunkt var natobombningarna år 1995. Under årets gång så genomförde
Nato ett flertal bombningar av serbiska styrkor och Kroatien blandade sig nu i konflikten.
Trots Bosnienkrigets slut år 1995 så var inte konflikten i Jugoslavien löst. År 1999 så började NATO
bomba Jugoslavien med Bill Clintons löfte om att bomba landet ”tillbaka till stenåldern”. Bombningar
blev en vändpunkt för kriget i Jugoslavien och civilbefolkningen i Serbien fick ta en stor börda då
Serbien bombades under 78 dagars tid. Den civila infrastrukturen bombades också för att få det
serbiska folket att vända sig mot presidenten Milosevic. Bombningarna förstörde skolor, kraftnät samt
sjukhus. Terrorbombningarna Nato gjorde på Serbien tog tusentals civila liv. Några kända attacker var
när de bombade ett bostadsområde i Belgrad, där det socialistiska partiet hade sitt högkvarter, samt när
de bombade statstelevisionens byggnad.

Daytonavtalet

Det så kallade Daytonavtalet, som var ett fredsfördrag som satte ett slut på balkankriget,
undertecknades år 1995 i december. Daytonavtalet fastställde att Bosnien och Hercegovina skulle bli
en stat delad i två områden, en muslimkroatisk union och Republika Srpska. Staden Sarajevo skulle bli
enad igen vilket i sin tur ledde till ett dramatiskt massuppbrott från de bosnienserbiska styrkorna.
Avtalet har också lett till landets splittring genom den administrativa uppdelningen efter de etniska
linjerna med en bosnienserbisk del, den bosnienserbiska republiken och en del där främst
bosnienmuslimerna och bosnienkroaterna lever.

Bosnien är ett etniskt uppdelat land idag

Kriget i Bosnien på 90-talet präglar fortfarande det bosniska samhället trots att det var 20 år sedan. De
olika etniska grupperna är fortfarande mycket splittrade, sedan kriget, och det är ett land med stora
ekonomiska problem. Sedan Bosniens självständighet har de strävat efter att modernisera näringslivet
och ansluta sig till EU. Bosnien och Hercegovina har inte alls kommit lika långt i deras utveckling
som dess grannländer Serbien, Kroatien och Montenegro och de är dessvärre ett av Europas fattigaste
länder. Ungefär en av fem bosnier beräknas leva under fattigdomsgränsen. Även landets infrastruktur
förstördes i samband med kriget men den byggs långsamt upp igen.


Folket i Bosnien lider fortfarande på grund av de olika företeelserna. Under Kriget i Bosnien skedde
en av Europas största folkmord sedan andra världskriget. Folk lider än idag av posttraumatisk stress
och depressioner.
Barn som växer upp i Bosnien idag isoleras mer och har inte samma frihet som deras föräldrar hade
när de var små. Kriget har gjort så att de etniska grupperna blivit mer avskilda från varandra.
Majoriteten av de bosniska skolorna är frånskilda på grund av just den etniska skillnaden mellan
invånarna. Landet själv leds till och med av olika presidenter då var och en av presidenterna
representerar respektive etnicitet: Kroater, Bosniaker och Serber.

Det finns tecken på framsteg för Bosnien. Dagens ungdomar protesterar, inte mot varandra eller mot
de olika etniska grupperna, utan de vill ha en bättre levnadsstandard, fler arbetsmöjligheter och mindre
statlig korruption. Ungdomarna kan vara lösningen på förändring och enighet i Bosnien.

Välfärd och fattigdom i Bosnien

Efter Kosovo är Bosnien och Hercegovina det fattigaste landet på Balkanhalvön. Kriget gjorde så att
många var tvungna att lämna sina hem. Allt från skolor, infrastruktur och sjukhus förstördes...