Musikens historia - Franz Liszt och hans liv

Franz Liszt

(Frank Andersson)

Kort Historia

Franz Liszt föddes 22 oktober 1811 i dåvarande Österrike. Hans familj var relativt rika eftersom många släktingar var berömda jurister. Han fann sitt intresse för pianot när han var sju då han beskådade faderns spelande, och bara två år senare deltog han i konserter och skrev egna stycken. Han sågs under tonåren som ett “underbarn” som sägs ha fått en “lyckokyss” från Beethoven, och fick dessutom uppträda framför kungen. Men när hans kära fader dog så bestämde sig Liszt för att komponera två begravningsmarscher och sedan flytta hemifrån och bo i en enkel lägenhet tillsammans med sin mor. För att kunna försörja de båda slutade Liszt turnera och gav istället pianolektioner vilket gjorde honom stressad, som till slut ledde till att hans livslånga missbruk av alkohol och tobak. I fem år avstod han från att spela för mycket piano tills 1930 då Beriloz släppte sin nya Symphonie Fantastique som gjorde ett starkt intryck på Liszt. Han bestämde sig 1933 för att ensam flytta till en lägenhet i Paris vilket på den tiden tillsammans med Wien var en av de stora städerna för kompositörer. Han blev snabbt mycket god vän med Chopin och började träna intensivt för att nå upp till hans förebild Paganini, ofta 10 timmar per dag. Liszt träffade även sin hustru Marie D’Agoult och fortsatte att komponera stycken tills två av hans tre barn dog 1859 och 1862.

Romantikens och Liszts kännetecken

Liszt var en av de absolut största pianisterna i romantiken tillsammans med Chopin, Beethoven och Mendelssohn. Övergången från klassicismen till romantiken berodde på många saker, framför allt utvecklingen av pianot som långsamt började likna nutidens piano. Instrumentet hade tidigare hetat “Hammerklavier” och varit en uppgradering från hackbrädet och cembalon vilka lät mycket mer likt en gitarr än ett modernt piano. Detta var på grund av att både pianots “hammare” var klädda med ett mjukt material som exempelvis ull. Mekanismen bakom “hammaren” är mycket komplicerad och ger ett ljud vilket är mjukt och kan varieras genom att trycka hårt eller svagt på tangenten. Cellon hade istället för klädda hammare en enkel metallhammare som slog på strängen, ljudet som då skapades var likt ett plektrum som slår på en gitarrsträng. Musikern kunde inte heller kontrollera hur långt eller hårt noten skulle spelas och hade inte heller några pedaler vilket limiterade dåtidens musik till nästan “plinkiga”. När pianot utökades till nästan 100 tangenter så började pianister att experimentera med oktaver, arpeggion, crescendon, diminuendon, och mycket mer. Liszt var en av de första som använde sig av trehandsmetoden där man skapar en illusion av att tre händer spelar genom att fördela melodin mellan båda händerna samtidigt som man spelar arpeggion eller oktaver men samma händer. Ett exempel är den första delen av “Liebestraum No. 3” där han på ett smart sätt använder sig vänsterhanden för att spela basnoter, högerhanden för att spela varierande arpeggion, och båda för att spela melodin:

Nästan alla av Liszt 123 verk är oerhört svåra både tekniskt och fysiskt, hans svåraste stycken är nästan bara etyder. De flesta kallas ”Transcendental Études” och är inspirerade av Paganinis melodier, många av dem kräver att man har ett extremt långt fingerspann (Liszts sägs ha varit 12 vita tangenter per hand) och även bra uthållighet. Han hedrade även hans hemland genom att skriva 19 Hungariska rapsodier inspirerade av den ungerska folkdansen csárdá. Liszt skrev även vissa stycken som var mycket annorlunda från något annat, ett exempel är ”Un Sospiro” där han i början konstant lyfter den vänstra handen över den högra för att behålla den rullande melodin i basen:

Hans ”Mazeppa” (Transcendental Étude No. 4) är även den första symfoniska dikten, inspirerad från igen – Symphonie Fantastique. Dessa stycken är väldigt lika den stil som Debussy använder sig av där han ofta spelar en arpeggiobas eller melodiskala i vänstra handen medan melodin är långsam i högerhanden. 
Några exempel är ”Clair De Lune”, ”Arabesque No.1” och ”Rêverie”. Det är en bra metod för att skapa dramatiska och episka stycken vilket jag tycker är ett av kännetecknen för romantiken. Det som även hjälper till med den här effekten är att spela oktaver (oftast väldigt mörka), varierande tempo (lento, allegro, presto, m.m.), mjukt och starkt (piano, dolce, forte, grandioso) men även passionerat och kärleksfullt (passionato, amoroso) eller sorgset (doloroso).

Jag tror att Liszt gjorde ett väldigt stort avtryck på romantikens musik och framåt med hans verk och även genom hans böcker om musik. De hjälpte till med att öppna nya dörrar för pianomusiken inom romantiken och modernismen genom att släppa den strikta stilen från barocken och gå vidare genom att spela med exempelvis brutna ackord och tempoväxlingar för mer harmoni och melodi i styckena. Han inspirerade även många musiker att spela från sina egna starka upplevelser istället för att komponera stränga och platta stycken utan något ”hjärta” i dem, han komponerade exempelvis en variation på Bachs symfoni ”Wienen, Klagen, Sorgen, Zlagen” efter att hans barn dött. Liszt populariserade och uppfann som sagt vissa tekniker som att korsa händerna på pianot, ackordskalor, trehandsillusionen, att omarbeta andra kompositörers verk etc.

Låtanalys av ”Hungarian Rhapsody No.2”:

”Lassan”-delen:

Stycket är som sagt inspirerat från de traditionella ungerska folkdanserna vilka börjar långsamt men sedan skiftar till ett snabbare tempo. Stycket börjar därför väldigt långsamt med signaturen ”Lento a Capriccio” vilket betyder ”långsamt med hjärtat”. Detta betyder ett långsamt tempo men att man ska spela som man själv uppfattar låten. Den är skriven i C#-moll och nästan hela ”Lassan”-delen har en mollton.

Den första minuten består mestadels av en svag och långsam melodi i högerhanden med mörka och mäktiga ackord/brutna ackord och oktaver i vänsterhanden. Även vissa melodier kan höras i vänsterhanden vid vissa tillfällen. Sedan utvecklas högerhanden till en relativ komplicerad melodi som vid vissa tillfällen blir lekfull och andra blir väldigt mörk ock dyster. Vänsterhanden behåller sin ”mörk oktav till brutet ackord” stil (röd pil).

Lassan-delen slutar med ett mörkt och sorgset slut bestående av båda händer som spelar ackord i den lägre delen av pianot som slutar i ett tillfredsställande dur-ackord.

”Friska”-delen:

Friska heter den andra delen av stycket. Det blir mycket snabbare och svårare i denna halvan då den traditionella ungerska dansen går över till ett glattare och snabbare tempo vilket kan ses i stycket då hela delen är märkt med ”vivace” vilket betyder snabbt/livligt och är spelat i dur. Den öppnas med en mystisk klingande melodi med endast högerhanden som fokuseras runt tonen C#. Melodin fortsätter då vänsterhanden läggs på som då och då korsar högerhanden som sedan utvecklas till detta:

Högerhanden måste spela både åttondelsnoter i ciss (röda punkter) och en melodi innehållande sextondelsnoter (blåa punkter). Vänsterhanden spelar också en minimelodi som dessutom fokuseras runt C# (gröna punkter). Högerhandens melodi går i nästa ras över till att spela oktaver (fortfarande samma melodi) som alltså spelas igenom den repeterande C#.
Detta fortsätter i ungefär 4 rader tills högerhanden byter till att endast spela C# i två olika oktaver och vänsterhanden spelar en melodi av ackord.
Melodin fortsätter byggas upp tills det når en punkt som kan jämföras med popmusikens ”drop”:

”Tempo giusto Vivace” betyder att tempot ska tillbaka till det originella och ”marc. assai” ungefär att man ska spela livligt. Detta blir ”basmelodin” för stycket framöver när det blir betydligt svårare för framför allt vänsterhanden där mycket exakta hopp och oktaver krävs men behåller sin ”oktav till ackord” stil (röda pilar). Ibland i vals-stil (blåa pilar) (oktav-ackord-ackord) och ibland i polonäs-stil (oktav-flera ackord). Stycket slutar med en variation av den klassiska melodin och även den repeterade melodin från rad 273:

Hungarian Rhapsody no. 2 har blivit ett populärt stycke i filmer och serier som exempelvis i Musse Pigg, Tom & Jerry, Fallout 4, en av Queens konserter ”Hungarian Rhapsody: Queen live in Budapest”, The Simpsons, The Muppet Show och många fler. Det finns även många symfonivariationer som är gjorda efter Liszts död. Jag tycker definitivt att det finns likheter mellan detta stycke och popmusik, ett par är:

Den repeterande melodin fungerar nästan som en refräng i friska-delen.

Det finns flera ”drop” likt i poplåtar.

Många ackord är liknande de klassiska ”popmusiksackorden” som exempelvis (i C-dur: C-G-Am-F, C-Am-Dm-G och C-F-G-C.

Jag ser även hur popmusik har blivit inspirerat av klassisk musik generellt i dessa punkter:

Verser och refränger, i princip alla pianostycken från barocken och den tidiga romantiken har repeterande delar, melodier, ackord etc. precis som i princip alla popsånger har.

Filmmusik tycker jag är extremt inspirerat av klassisk musik från nästan vilken epok som helst (kanske inte renässansen). Man kan se likheter i den oftast lugna uppbyggnaden av låten/stycket som sedan växer till ett snabbare och intensivare låt/stycke men som samtidigt behåller melodin.

Det är särskilt svårt att jämföra en klassisk kompositör med till exempel Michael Jackson eller Avicii, framför allt eftersom pianot inte är det viktigaste instrumentet i populärmusik och de låtar innehållande piano oftast använder det som ett hjälpinstrument tillsammans med bas, trummor, gitarr m.m. Det finns såklart moderna klassiska kompositörer som Ludovico Einaudi och Yiruma vilka jag tycker liknar modernismens musik (särskilt Debussy) men som även använder sig av moderna metoder såsom moderna ackord.

Jämförelse mellan Liszt och Bach:

Bach har en väldigt strikt och reformerad musikstil eftersom han levde i barocken. Han hade inte heller så mycket att basera sina stycken på då han var en av de första stora kompositörerna. Styckena är nästan alltid baserade på brutna ackord i vänsterhanden och melodier i högerhanden (på pianot) vilket jag tycker gör tidig klassisk musik lite för tråkig. Det fanns som sagt inte heller några pedaler på pianot/orgeln som Bachs stycken var skrivna på vilket gjorde det väldigt begränsat för honom.