Ett dåligt val

Ett dåligt val

• Älskling, maten är redo!

• Jag kommer strax jag ska bara skriva klart i min loggbok.

Jag stiger upp från min stol och går ut från mitt kontor. Bekymrad går jag ned till mitt kök där min fru, Agnes, står i sitt förkläde och försöker få barnen sitta på sina platser. Jag traskar förbi mina barn och köksbordet tills jag kommer till Agnes. Jag tittar henne i ögonen och ler.

• Jag har blivit befordrad, säger jag med en mycket arrogant röst.

• Är det sant? Nämen grattis älskling, det är det minsta staten kan göra för ditt hårda arbete, svarar hon med ett glatt leende.

• Vad kommer du göra när du blir befordrad? frågar Agnes nyfiket.

• Jag ska jobba med Führern. Säger jag.  

• Oj med själva Adolf Hitler? frågar Agnes med mer oro än glädje i rösten.

• Ja, just nu är det allt jag vet. Den tyska militären SS, sa inget mer utan bara att jag ska jobba med Führern redan i övermorgon.

Jag närmar mig henne, ger henne en kram och en puss på pannan.

• Jag vet inte om jag gillar den där Adolf killen. Han ger mig en dålig känsla, yttrar Agnes.

• Jag har samma känsla men hur dåligt kan det egentligen bli? jag kommer få mer pengar och då kan vi äntligen börja bygga på sommarhuset du vill ha i München, det är väl bra?

Allt var bra, ingen mådde dåligt över sig själv, ingen var döende. Men nu har allt förändrats.

När jag började arbeta för Führern så gick allt bra iallafall i början, varje dag arbetade vi hårt, inte bara jag utan massa andra hade fått arbete. Vi gjorde ritningar för någonting vi inte visste om. Det enda vi visste var att om vi gjorde klart ritningarna så skulle vi få riktigt bra betalt. Ingen visste vad vi höll på med, ibland visste inte vi själva, tills två av mina kollegor valde att protestera för att de inte fick veta tillräckligt. De valde att protestera mot Führern och fyra dagar senare försvann de. Det var då jag märkte att mitt arbete inte skulle vara till nytta för Tyskland utan en del av ett massivt folkmord. 

Jag studerade ritningarna noggrant för att minnas de ordentligt för att sedan försöka få en bild av vad det skulle resultera i. Hur jag än vred och vände på det blev summan detsamma, massor av oskyldiga personer skulle bli mördade. Det dröjde inte länge tills Agnes fick reda på det, hon blev ännu oroligare än mig.

• Tänk på barnen Frank, vad skulle Führern göra om han fick reda på att du är misstänksam på ditt arbete? han skulle nog dödat dig och hela familjen precis som med karl och Albrecht, säger Agnes med sorgsen röst. 

• Jag vet, men hur ska jag tar mig ur det här utan att han märker något? säger jag med fundersam röst.

Vi satt och planerade hur jag skulle säga upp mig utan att bli misstänkt. Jag och Agnes kom fram till att jag skulle säga upp mig från mitt arbete på grund av att min mor hade avlidit. Sedan går det till så här. Jag säger till Führern att ett familjearv är att den förstfödde sonen ärver mors hus och därför måste jag flytta till Danmark.

Men riktigt så gick det inte till.

Jag har nyligen sagt upp mig och allt går enligt planen. Jag tar buss 32 som åker till Augsburg. Det är slutstation, jag kliver av bussen och tar ett djupt andetag. Allt blir svart och det känns som att jag slocknar. 

Jag vaknar upp i ett kallt och grått förhörsrum. Rummet är litet, bara ett bord, två stolar och en lampa som hänger från taket. Utanför hör jag fler vakter som säger: 

• Heil Hitler! 

Den gråa metall dörren öppnas, in stiger Hitler, bredvid honom står en man med liknande mustasch som Hitler, han har flera märken på sin kostym så jag antog att han var från den tyska militären. Hitler drar ut stolen och sätter sig mittemot mig. Jag känner hur en stor klump av saliv försöker slingra sig ned genom min hals. 

• Frank,

•  Führer,

• Frank jag vill vara säker på att du vet vad du gör, du vet, det är inte varje dag man får jobba för mig. Dessutom, om allt går bra och era ritningar fungerar så blir du stenrik.

Jag vet Hitler gör, han försöker manipulera mig och få mig göra det han vill, men inte den här gången. 

• Min Führer, Jag ber om ursäkt men det går inte, min mor har dött och jag har ett arv att ärva. Så om du ursäktar så ska jag börja röra mig hem och börja packa inför resan till Danmark.

Jag tittade rakt in i Hitlers ögon, det blev plötsligt varmt och jag började svettas, stirrandet fortsatte. Det var som att stirra rakt igenom döden. Till slut sade han, 

• Jag förstår, allt för sin familj va?

Jag tog ett djupt andetag.

• Danke, sieg Heil,

• Dessa vakter kommer eskortera dig till en bil som tar dig hem. Lycka till Frank!

 Jag går bakom två vakter som bär på tunga vapen. Vägen till bilen kändes som en evighet, allt jag kunde tänka på är att jag kommer bli bortförd igen. Jag hoppas med hela mitt hjärta att jag har fel.

Jag har anlänt till skåpbilen och vakterna ber mig sätta mig i baksätet. Jag hör motorn startas och plötsligt har jag svårt att andas. Jag bankar på dörren till framsätena men inget händer. Jag var säker på att detta var slutet.

Jag vaknar upp i ett läger. Jag försöker gå upp ur min säng men jag är fastkedjad. Jag kan höra hur hårt folk arbetar. De sliter, jag kan till och med höra hur barn gråter, är det ens möjligt? Har jag gjort ritningarna till den här otäcka platsen?

Fyra vakter drar mig till ett tomt rum. Det är då jag märker att jag, att jag konstruerat den här förskräckliga byggnaden. Hur är det möjligt? Jag har skapat ett förintelseläger. Här skickas oskyldiga individer i ett enda syfte, att dödas.

Varje dag har jag antecknat vad jag upplevt men jag är säker på att det här är mina sista vid livet. Så jag skriver detta till min underbara fru, Agnes.

“ Agnes min kära fru, jag önskar att jag hade lyssnat på dig, men jag är rädd att det är försent. Det är nu jag vet att jag har arbetat med ett förintelseläger. Ifall jag inte träffar dig igen så säger jag dig nu, Agnes jag älskar dig, ta vara på våra barn, Oscar och Emil. 

Mina kära barn, nu skriver jag för sista gången. Ta vara på er mor, lyssna och tala endast...