Liverts båt (tema: syskon)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han vaknade med ett kraftigt ryck. Ångesten rann nedför hans kropp och lakanen klibbade mot benen. De vita sjukhusväggarna skrek åt honom och en instinkt att fly gick som en elchock igenom varje cell i hans kropp. Något var på gång att hända. Gamla minnen kom tillbaka. Tore greppade med vita, kalla händer runt det skimrande sängräcket för att dra sig upp i sittande ställning. Mödosamt och med ett stön sträckte han sig efter vattenglaset.
– Snart måste det ta slut, mumlade han halvhögt för sig själv. Han ryckte till och spillde några droppar vatten på den vita nattskjortan när en sjuksköterska titta upp vid fotändan av sängen.
– Förlåt, sade hon lite ursäktande, jag skulle bara städa undan lite vissna blommor. Jag trodde du sov… Hon tog med sig en vas och gick ut ur rummet.

Jag gick fram till den stora vita disken och kände hur nervositeten bubblade i mellangärdet. Framför mig stod en ung sköterska med vit rock och röda fyrkantiga glasögon. Hon log brett. Känslan av att bara vilja springa, vända om och fly slog mig som en örfil över kinden. Ändå stod jag kvar, bet mig i läppen och gjorde mitt bästa för att le tillbaka. Saker behövde klaras upp, tankar sorteras och minnen bearbetas. Hon sträckte fram ett papper som jag skev på och så följde jag kvinnan till sjukrummet.

Plötsligt stod jag där, instängd mellan fyra vita väggar. Det var ganska varmt och rummet var fyllt av blommor, maskiner och slangar. Hans säng stod vid ena kortändan av det lila rummet. Där låg han – en tunn, blek varelse, en svag själ i slutet av livets väg. Nu tittade Tore på mig och våra chokladbruna blickar möttes. Precis på samma sätt nu som då!

Med tunga rörelser tog jag en stol och satte mig bredvid sängen. Höll mig i det kalla räcket för att inte ramla av. Allt vad tid hette försvann ur mitt perspektiv och jag har därför ingen uppfattning om hur länge vi satt där i total tystnad, tillsammans. De två brödernas gemenskap. Till slut lade han sin hand ovanpå min. Den var iskall, huden var torr och sprucken. Men trots kylan från handen kände jag ändå en märklig värme, ja en sorts märklig hetta. Värmen spred sig sakta men tydligt upp genom armen. Jag tittade på honom och såg plötsligt den välbekanta pojkblicken och det lilla, nästan omärkliga leendet på hans bleka läppar.

Det var den första soliga dagen på flera veckor så Tore och jag hade passat på att leka pantburken tillsammans med grannflickorna Vera och Rut. Tore var lite förtjust i Rut, sådär som bara tioåriga pojkar kan vara. Vi brukade ofta hitta på saker tillsammans. Jag hade bara någon månad innan fått min första nya cykel. En röd, alldeles blank cykel som morfar hade köpt till mig i födelsedagspresent. Nu var jag ivrig att använda den. Så alla fyra hoppade upp på varsin cykel och drog iväg bort mot byn. Tore och jag cyklade ikapp och känslan minns jag så väl, att cykla allt vad man hade, så att tårarna rann i vinddraget. Efter några kilometer tog vi av på en liten grusväg ned till sjön.

Vattnet var kallt, det var ännu försommar, men ändå vadade vi vid strandkanten och med vatten upp på benen. Solen var varm och sanden skavde mellan tårna. Vi gick utmed den långa stranden och hann komma ganska långt bort. Vi tog ett snabbt dopp, det var för kallt för att ens tänka på att simma. Så satte vi oss att torka i solen. Så småningom kom vi fram till ett gammalt hus. Det var stort och pampigt, med torn och massor av fönster. Huset såg ut att vara övergivet sen länge. Tore och flickorna började närma sig huset, tittade in genom fönster och kikade försiktigt in i de olika bodarna. En bit bort låg en brygga och i vassen intill låg en vacker men misskött eka uppdragen. Jag gick fram och kände med handen över det torra träet. Båtar var redan på den tiden något som fascinerade mig. Jag hann stå där ett bra tag och fantisera om alla spännande äventyr och upptäcktsfärder som den vackra ekan hade varit med om. Tore kom fram till mig med ansiktet i ett stort leende och en åra i vardera handen.
– Vad sägs om en liten tur?

Den sjuke hade nu somnat och låg lugnt och snusade med en droppe hängande i mungipan. Plötsligt insåg jag att all den oro som jag burit på under min väg tillbaka till Sverige och när jag steg in genom sjukhusdörrarna nu var som bortblåst. Den del av mitt liv som alltid saknats och som jag i olika perioder till och med hade glömt bort eller förträngt, var nu återfunnen.

Vi var bara tio år gamla när vi blev skilda åt. Sedan dess hade ett helt liv passerat. Jag hade varit ute till sjöss och flängt från det ena till det andra stället. Sett alla platser man kan se och upplevt det mesta. Men genom alla år, i drömmar, upplevelser, äktenskap och i mitt faderskap hade jag alltid sökt efter något som kunde göra mig riktigt lycklig och hel igen. Åren tillsammans med Jane och barnen i Brasilien var ju egentligen lyckliga. Det vackra huset vid floden, glädjen i att se barnen växa och utvecklas till egna personligheter. Resorna som på den tiden var korta och fulla av spännande möten. Ändå gnagde längtan efter harmoni och lugn. Det var Jane som såg det först. Det var hon som insåg vad som gnagde i mig, vad som höll mig vaken på nätterna. Nu tillbaka i mitt hemland, så nära mina rötter jag kan komma, är det ingen tvekan om att Jane hade haft rätt i alla år.

Förtvivlad och med ett krampaktigt tag om min brors nedkylda hand hängde jag över ekans reling. Solen sken fortfarande men dagen led mot sitt slut och kylan började krypa nedför ryggen. Han skrek och försökte hålla sig kvar över vattenytan och i livets tunna tråd. Då och då slängde jag desperata blickar bort mot bryggan för att se om flickorna hade hämtat hjälp. Bryggan låg öde. Paniken började långsamt dunka i mina ådror, jag var stel av skräck. Så letade jag efter hjälp från annat håll. Längst bort i båten låg ett kraftigt rep för angöring av...