Jeanne d''Arc

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförtäckning

1. Jeannes barndom
2. Det hundraåriga kriget
3. Synerna
4. Jeanne beger sig av
5. Chion
6. Orléans
7. Reims
8. Paris
9. Situationen i övrigt
10. Sista striden
11. Fångenskapen
12. Rättegången
13. Efterord
14. Arvet av Jeanne
15. Egna åsikter
16. Källor



Jeannes barndom
Jeanne D’Arc föddes den sjätte januari år 1412. Familjen bodde i Domrémy, en liten stad på gränsen av Campagne och Lorraine. Hennes far hette Jacques d’Arc och hennes mor hette Isabelle. Jeanne hade tre bröder, men inga systrar. De livnärde sig på jordbruk och Jeannes far var van att organisera de andra bönderna som bodde på området emot soldater och rövare som kom till trakten. Isabelle var mycket religiös, och därför fick också Jeanne en väldigt religiös och en enkel uppfostra. Isabelle lärde henne att läsa bönerna Pater Noster (Fader vår), Credo (Trosbekännelsen) och Ave Maria. Prästen i byn berättar åt Jeanne om S:t Michaël, som är Frankrikes skydds helgon och om de kvinnliga helgonen S:te Catherine och S:te Marguerite. Om Jeannes barndom har man bara hittat positiva saker nerskrivna. Man berättar att hon var mycket flitig, hon hjälpte ofta sin mor i hushållsarbete och sin far och sina bröder på åkern. Hon gav också mycket allmosor åt de fattiga och lät sjuka till och med sova i sin säng medan hon själv låg på golvet. Hon var lugnare än de flesta och kunde dra sig undan för att be. Hon hade ändå flera vänner som hon ofta umgicks med.


Det hundraåriga kriget
Då Jeanne föddes hade Frankrike och England redan länge hållit på med att kriga. Det var det hundraåriga kriget där man stred om de Franska områden. Det var redan den Engelska kungen Edward III som kallade sig själv för kung av Frankrike och England, efter att han segrat den franska kungen Philippe VI. England hade en enormt överlägsen arme, engelsmännen hade också tillgång till krut och de hade en helt ny taktik. År 1360 tog engelsmännen den franska kungen Jean II och hans son Philippe till fånge. Fransmännen fick betala en stor summa för att få dem fria. Jean II gjorde ett dåligt beslut när han bestämde att hans yngre son Philippe Bourgogne skulle få Bourgogne som län, för det splittrade folket. Men Jean II äldre son Charles V, som ärvde tronen, var en skicklig regent som lyckades få tillbaka stora områden, av den engelska kungen Richard II. Men Charles V son, Charles VI kröntes ung och därför var det hans förmyndare som tog hand om landet, och de förlorade snabbt allt det Charles V vunnit. Charles VI var också sinnessjuk, på grund av det, var det hans bror hertig Louis d’Orléans som skötte om regerandet. Under denna tid blev det större motsättningar mellan kungens hov och Bourgogne. Philippe Bourgognes sonson Jean sans Peur, som var en utstående politiker, kunde inte förstå varför Frankrike skulle styras av en sinnessjuk regent. Därför lät han Louis d’Orleans mördas, och Louis son Charles d’Orleans tog över makten. Charles män mördade Jean sans Peur, och Jeans son Philippe le Bon tog över. Vid det skedet var det franska folket uppdelat i två delar. Den ”Orleanska” eller den ”Armagnanska” sidan som var ledda av Count Bernard VII av Armagnac och Charles d’Orleans. På den andra sidan var ”Burgundianarna” som leddes av John d’Burgundy.

Synerna
Vid tolv eller tretton års ålder ser Jeanne ett ljussken och hör röster som talar åt henne. Hennes första reaktion var så klart att hon blev rädd, men rösterna kom tillbaka ungefär dagligen, och till slut vande hon sig med rösterna. Hon såg också figurerna som berättade åt henne att de är S:t Michaël , S:te Catherine och S:te Marguerite. Till en början uppmanade helgonen Jeanne att vara lydig och att gå flitigt i kyrkan. Men sedan började de också uppmana och berätta åt henne att hon skall befria Frankrike från engelsmännen och att hon skulle föra kungen till Reims för att krönas. De sade åt henne att klippa håret, klä sig i mäns kläder och att bära vapen. Inget av detta var acceptabelt på den tiden. Jeanne kunde inte förstå hur det skulle gå till, för hon var ju en ung och okunnig liten flicka, men helgonen försäkrade henne om att hon skulle lyckas. Jeanne berättade inte för någon om rösterna och hon bestämde sig först fem år senare att göra det helgonen beordrat åt henne att göra.

Jeanne beger sig av
Jeanne ville inte ge sig av eller kriga. Hon sa, enligt historiska texter att hon hellre skulle stanna hemma och hjälpa sin mor eller spinna, men helgonen hade specifikt sagt åt henne att hon skulle åka till Vaucouleurs och söka fram befälhavaren. Han skulle föra henne till kronprinsen. I maj 1428 begav sig Jeanne till sina släktingar, där hon för första gången berättade åt Durand Lassois, som var en släkting till Jeanne, om sina syner. Lassois trodde på henne och lovade att hjälpa. Jeanne gick till befälhavaren Lord Robert de Baudricourt, och bad denne att föra henne till prinsen. Men Baudricourt trodde inte på Jeanne och skickade hem henne. Men Jeanne försökte på nytt, på den tredje gången fick hon lov av honom, att åka till Chion och tala med Charles VII, som enligt Jeanne var den rätte kungen. För resan till Chion klädde man Jeanne i manliga kläder dels för att skydda henne ifall de blev fångatagna och dels för att det var mycket enklare att rida, än om hon skulle ha haft en klänning på sig. Resan på 40 mil tar elva dagar, för Jeanne klagar över att hon alltid vill höra mässan och stanna vid varje kyrka och kapell.


Chion
När Jeanne anlänt till Chion fick hon vänta i två dagar för att tala med kungen. Rådet ville inte först låta Jeanne tala med honom, men hon ville inte berätta vad hon hade för ärende åt någon annan än kungen, så de måste låta henne tala till honom. Jeanne anlände till kungen klädd i manskläder och bugade sig djupt. Hon talade om för kungen att hon har kommit för att befria Orléans och för att föra honom till Reims, för att krönas. Hon begär en krigsutrustning och en här åt sig, så att hon kan uppfylla det hon lovat. Kungen tror på Jeanne men han måste ändå försäkra sig om att hon inte är besatt av en ond ande. Charles skickade bud till Jeannes hemby för att samla uppgifter om hennes bakgrund. Präster förhörde Jeanne för att få fram om hon talade sanning. Prästerna konstaterade att Jeanne var en god katolik och snabb i orden. När dominikanen Séguin de Séguin frågade Jeanne vilket språk helgonen svarade Jeanne ”Ett bättre än ert…! (munken talade en fransk dialekt). Hon förklarade åt de lärda männen att hon inte visste varken A eller B men klarade ändå av att övertyga prästerna om sin sak. För säkerhets skull undersökte ett antal valda kvinnor om hon verkligen var en jungfru, så som hon sade sig vara. Kvinnorna övertygade att Jeanne var en jungfru och det övertygade kungen att hon var sänd av Gud. För en jungfru kan inte vara besatt av djävulen. Kungen gav Jeanne en rustning som var special gjord för henne och en baner. Baneren var vit med en bild av ”vår frälsare” som håller upp världen och två änglar bredvid. Kungen gav också armén hon bett efter, men före hon började färdas mot Orléans skickade hon ett brev åt engelsmännen. Hon skrev åt dem att de får en chans att dra sig ut ur Frankrike före hon anfaller. När inget svar hörs av engelsmännen tar Jeanne sina trupper och börjar gå mot Orléans.

Orléans
Jeanne renade sin armé från prostituerade och tvingade männen att gå i kyrkan och att sluta svära. Ordet om Jeanne hade redan spritts och fler ,som aldrig ville kämpa för Charles, började anmäla sig som frivilliga till Jeannes armé. När Jeanne anländer till Orléans vill hela staden se henne rida in på sin vita häst. Före anfallet mot engelsmännen tvingar Jeanne hela sin armé att gå till mässan. När de anfaller rider Jeanne, med sin baner i handen, längst fram utan att vara rädd för kulor eller pilar. Jeanne dödar ingen utan använder helst inte alls vapen men om hon måste använder hon den flata sidan av svärdet att slå soldaterna medvetslösa. Efter slaget, som fransmännen vann, faller Jeanne på marken och börjar gråta. Hon börjar be för alla fiendernas själar som dött i slaget. Jeanne erövrar Orléans. Vid ett slag i närheten av Orléns blir Jeanne svårt skadad. Striden gicks vid en bro som engelsmännen hade kontroll över. När Jeanne med sin baner försökte erövra bron blev hon träffad i bröstet mellan panssarplattorna av en armborstspil. Pilen går rakt igenom henne och ut från ryggen. Jeanne störtar till marken och engelsmännen tror att de dödat henne. För engelsmännen är Jeanne en häxa som använder sig av trollkonst, och denna syn förstärks när de redan nästa dag ser henne med sin baner i första ledet, färdig till strid. Kvinnorna i Orléans är så tacksamma att de säljer sina smycken för att samla pengar, så de skulle kunna bygga ett monument över Jeanne. Monumentet byggs bredvid bron, men blir förstört 130 år senare.



Reims
Efter att Orléans var i händerna på fransmännen blev Reims målet för Jeannes trupper. Jeanne skrev ett brev åt staden där hon bad dem att infinna sig i Charles’ kröning. Hon lovade dem att hon skulle driva ut engelsmännen på åtta dagar. Fiendens trupper i Reims var inte redo för att försvara staden, så de drog sig tillbaka. Jeanne fyllde sitt andra löfte, hon förde kungen till Reims för att krönas. När Jeanne steg in katedralen var hon förundrad, för katedralen var den största hon någonsin sett. Hon såg på bilderna av helgon och änglar. Under hela kröningen stod Jeanne med sin baner nära Charles alldeles orörlig. Efter att Charles krönts till kung, föll Jeanne ner på knä och började gråta för hon var så glad att Guds vilja äntligen hade uppfyllts.

Paris
Efter att kungen krönts vill Jeanne fortsätta att driva ut engelsmännen från Frankrike. Jeannes mål ligger nu i Paris. Men kungen offrar månader till onödiga operationer som inte gör någon nytta. Kungen hade tappat sitt intresse i att fria Frankrike. Jeannes nära vän hertigen av Alencon försökte övertyga kungen att anfalla Paris med hela arméns styrka, men kungen ville inte gå med på det och drog i stället tillbaka sina egna trupper. Jeanne försökte anfalla med mindre styrkor men misslyckades efter att hon fått en pil i lårbenet. Nu måste också Jeannes trupper retirera till Gien vid Loire. Där fick Jeanne bo en tid.

Situationen i övrigt
Vid den tiden hade engelsmännen styre över Paris området. Bourgognarna hade styre över de östra kustområden av Frankrike och hovet hade resten. Nu höll bourgognarna på att börja erövra hovets områden. Bourgognarna och engelsmännen gjorde samarbete. Bourgognarnas strategi var att erövra Loire och sedan fortsätta mot Paris, och det var Jeannes uppdrag att stoppa dem i en stad som hette Compiègne. Det var det sista kriget Jeanne skulle någonsin kriga.
En tid före hon bestämde sig för att åka till Compiègne sa helgonen åt henne att hon skulle bli till fångatagen före den 24 juni (det var vid påske tiden). När hon fick höra om Compiègnes situation förstod hon genast vad hon måste göra. När någon frågat Jeanne om hon någonsin var rädd svarade hon att det ända hon var rädd för var förräderi.

Sista striden
Jeannes strider i Compiègne gick inte bra. Hennes män hade tappat modet. Jeanne gick för att be till kyrkan där hon träffade ett par nyfikna barn. Hon sade till dem: ”Mina goda vänner, mina kära små barn, man har sålt mig och förrått mig. Jag kommer snart att utlämnas till döden. Bed till Gud för mig; nu kan jag inte längre tjäna varken kung eller Frankrike…”. När Jeanne nästa dag steg på en ovanligt ståtlig häst visste hon att hon inte skulle återvända. Jeanne i spetsen av trupperna sade att hon själv ville ta till fånga fiendens överbefälhavare. Striden var i en närbelägen by och den började bra för Jeannes trupper och de lyckades erövra byn, men de visste inte att bourgognarna skickat efter förstärknings trupper. Bourgognarna anföll fransmännen framifrån medan engelsmännen omringade Jeannes trupper. Vid det skedet fick soldaterna panik och alla försökte fly tillbaka till Compiègne. Jeanne försökte få männen att kämpa emot men männen försökte bara få Jeanne att fly med dem. Männen grep till-och-med hennes tyglar för att få henne räddad. En fiende drog ner henne från hästen och alla skrek åt henne att ge sig för ingen ville döda henne. Till sist gav hon upp och lät sig fångas av en man som hette Lionel de Wandomme. Först försäkrade sig hon om att han var en riddare för att inte behöva vara rädd för sitt liv. Jeanne blev alltså fångatagen den 23 maj 1430.

Fångenskapen
Jeanne fördes till Nyon, där hertiginnan av Bourgogne väntade på henne. Hertiginnan hade uttryckligen sagt att hon ville träffa Jeanne. Därifrån fördes hon till Beaulieu i Vermandois, där hon hölls i ett par månader. Vid denna tid behandlades Jeanne bra, hon hade en egen bostad och tillräckligt med mat. Ingen av Jeannes vänner hade så stora trupper att de skulle ha kunnat rädda henne. Kungen ville inte göra något åt Jeannes situation. Men Jeanne själv försökte fly genom gömma sig och sedan låsa in vakten men portvakten upptäckte henne. Jeanne flyttades till Beaurevoir där Jeanne de Luxemburg och Jeanne de Béthune bodde. Båda damerna var väldigt vänliga emot Jeanne, de erbjöd henne kvinnokläder som Jeanne vägrade att sätta på sig, p.g.a. helgonen inte ännu gett henne tillåtelse att ta av sig manskläderna. Efter att Jeanne fått höra att hon skulle överlämnas åt engelsmännen och att alla i Compiègne över sju år skulle mördas blev hon upprörd och gjorde ett nytt försök att fly. Men försöket liknade mer ett självmordsförsök. Hon hoppade ut ur fönstret och otroligt nog slogs hon ändast medvetslös. När domarna efteråt frågade om hon försökt självmord svarade hon nekande. Hon sade, att S:te Catherine hade sagt, att Gud skulle hjälpa henne och Compiègne, och specifikt förbjudit henne att hoppa. Men Jeanne hoppade för hon hellre dog än överlämnade sig i händerna på engelsmännen. Men Jeanne blir ändå såld till engelsmännen för 10,000 francs. Pierre Cauchon, som är biskop av Beauvais, får i uppdrag att göra en komission som skall döma Jeanne. Engelsmännen vill till varje pris ha Jeanne dömd som häxa för de har en egen kung som de tycker har rätten till den franska tronen. Om de då skulle kunna bevisa att Jeanne är en häxa skulle det betyda att den franska kungen skulle ha läts till tronen av en häxa. Jeanne fördes till staden Rouen för man trodde att staden skulle vara utom räckhåll för de franska trupperna. Jeanne fördes till ett gammalt slott där hon hölls fastkedjad vid halsen, händerna och fötterna. Man har också talat om att hon förvarades i en järnbur där det inte gick att stå rakt upp. Hon vaktades av fem soldater, varav tre sov i samma rum med henne på natten. Hon hamnade vara rädd för sitt liv, för de engelska soldaterna var mycket brutala. De slog och hånade Jeanne. De försökte också våldta henne flera gånger, utan resultat. Jeanne klagade åt Cauchon, men denne gjorde inget. Vid juletiden började Jeannes mod sjunka, hon ville gå till mässan och bikta sig, hon till-och-med tiggde av sina vakter om en präst. Samtidigt höll Cauchon på att bilda en komission som skulle döma Jeanne, han försökte självklart hitta män som tyckte att Jeanne var en häxa. I komissionen fanns dentidens högsta intellektuella elit. Till den ingår en kardinal, sex biskopar, trettiotvå teologie doktorer, sexton teologi kandidater och etthundra andra personer. Jeanne måste ensam stå emot deras beskyllningar och frågor.

Rättegången
Den 21 februari började Jeannes rättegång i slottskapellet. När Jeanne steg in i rummet uppstod det oroligheter, de lärde männen tyckte att det var en skandal att en kvinna gick i manskläder. När Cauchon uppmanade Jeanne att avlägga eden att hon skulle tala sanning, sade hon uppriktigt att hon inte skulle berätta något om sina uppenbarelser, men om allt annat kunde hon tala sanning. Jeanne fortsätter att vara uppriktig, när Cauchon ber henne att läsa Pater nostre, som hennes mor lärt henne, svarar hon “Jag kommer inte att läsa den bönen, om ni inte låter mig bikta.” Det uppstår ett stort oväsen i salen för det är oförskämt att en kvinna trotsar en biskop. Efter att situationen lugnat sig ber Cauchon en engelsk sekreterare skriva det han dikterar. Cauchon talar latinska så att Jeanne inte skall förstå, men då vägrar sekreteraren, och säger att han hört Jeanne säga något helt annat. Då förstår Jeanne att hon har vänner i salen. Jeanne fortsätter att svara på de frågor, som inte angår de viktigaste synerna hon haft, i sex dagar. Jeanne utfrågas om och om samma saker, hon förs till och med till ett tortyr rum för att få henne att medge att rösterna inte var från Gud. Det var sjuttio anklagelser emot Jeanne bl.a. häxeri, att hon vägrat leva en kvinnas liv och att hon missbrukat Jesus namn. När man skall avrätta henne med ett svärd blir Jeanne rädd och skriver på ett avtal, där det står att hon har ljugit om sina uppenbarelser och att hon underkastar sig i kyrkans vilja. Men Jeanne själv visste inte själv vad hon skrev på, hon ville bara rädda sig själv från döden och engelsmännen. Efter åt är Jeanne glad och begär att hon skall överlämnas till kyrkan men Cauchon ger plötsligt order att hon skall föras tillbaka till tornet till engelsmännens förargelse. Senare kommer två präster med kvinnokläder åt Jeanne, som hon klär på sig och hon begär kvinnor runtom sig i stället för de brutala soldaterna. Men prästerna lämnar henne ännu också fast bunden i bojorna. Och redan tre dagar efter, den 27 maj sprids rykten om att Jeanne dragit tillbaka avsvärjelsen. Jeanne drog antagligen tillbaka det för hon hade trott att hon skulle bli bortförd från sina vakter, och att de skulle låta henne gå i mässan. Men istället blev vakternas brutaliteter ännu värre, nu slogs hon redan helt blodig. Jeanne bytte igen om till sina manliga kläder. Det sägs att Cauchon gett årder åt vakterna att ta ifrån Jeannes kvinnliga kläder och ge tillbaka henne de gamla. Cauchon sa detta antagligen för att engelsmännen ville ha Jeanne dömd till döds, och på detta sättet skulle de få henne att bryta mot kontraktet. En annan orsak till det kan vara att hon var rädd för att vakterna skulle våldta henne, och att hon med manskläder kunde stoppa det. Men Jeanne förstår också att hon svikit sina röster som befallt henne att hålla på manskläderna. Cauchon tog upp Jeannes dom igen för att denne brutit mot kontraktet. Teologerna samlades igen och alla var överens om Jeannes dom, hon skulle brännas på bål.

På bålet
1 mars fördes Jeanne i en vagn genom folkmassorna, som kommit för att bevittna hennes död, till torget. Hela vägen skrek Jeanne “Rouen, Rouen -är det här jag skall dö?”. Bålet som var byggt åt Jeanne, var ovanligt högt antagligen för att bödeln inte skulle kunna ge häxan en stöt, så hon inte skulle behöva lida så länge. Jeanne har sagt, att hon förstod att rösterna överget henne, men att Gud inte gjort det. Därför var Jeanne inte så rädd som de flesta som skulle brännas. Hela den tiden som en präst predikade och när Cauchon uteslöt henne från kyrkan bad hon tyst. En halv timme stod Jeanne och bad med hög röst för prästarna, folket och soldaterna. Jeanne begärde ett krucifix, och underligt nog gjorde en engelsk soldat ett kors av två pinnar och räckte henne det. Hon förde korset till sitt bröst, bad till Gud och satt det sedan innanför sitt linne. Hon bad ännu att någon skulle gå efter ett annat krucifix från en kyrka och hålla det framför hennes ögon medan hon var på bålet. Två engelsmän ledde henne upp till bålet och bödeln band fast henne medan hon skrek efter Sant Michael. Bödeln tände på bålet och medan lågorna smekte hennes kropp hörde ingen henne jämra sig, det ända hon upprepade var Jesus.

Efterord
Efter Jeannes död har flera legender uppstot. En handlar om att bödeln hittade hennes hjärta som han inte kunde bränna. En engelsk soldat sägs också ha fallit i trans när han sett på Jeanne vid bålet. Det sägs också att en engelsk sekreterare börjat skrika, att de mördat ett helgon. Det är samma situation som vid Golgata då en romersk soldat förstod att de dödat en oskyldig. Jeannes aska samlades ihop och kastades i Seine, och än i dag går unga flickor med blommor ner till floden på Jeannes dödsdag. Det sägs att Jeannes far dog samma år, men att hennes mor kämpade för Jeannes skull. Efter tjugo år sätts processen åter upp och alla dokument från Jeannes rättegångar gås igenom. Allt detta tog sex år och man kom fram till att Jeanne inte var någon häxa. År 1920 blev Jeanne helgonförklarad av påven Benedictus XV. Samtidigt fick hon en egen helgdag i Frankrike som infaller första söndagen efter 8 maj. Kyrkan hedrar Jeanne på hennes dödsdag den 30 maj.

Arvet av Jeanne
Ännu länge efter Jeannes död kommer man ihåg henne. Det har gjorts många tavlor och andra konstverk på Jeanne. Det har också gjorts en film om Jeannes liv. Det var Luc Besson som regisserade filmen som var fakta baserad, men ändå hade sina små fel. Jag har själv sätt filmen, där Milla Jovovich spelade Jeanne. Filmen var bra gjord och höll sig underligt bra i faktan. “Felen” var Jeannes barndom, som hade fö...