beroende

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var länge sedan sist, hon har lyckats motstå, tills nu. Hon står på gränsen till att återuppta det liv hon för bara några veckor sedan svor att överge. Med sitt långa, mellanblonda hår och turkosa ögon sitter hon på sin säng och stirrar i spegeln på sin välvårdade kropp och överväger alternativen. Tänker på allt som hänt, all skit. Hon har dem i ena handen och glaset i andra, de ligger där runda, vita, harmlösa. Hon tvekar men lyfter till slut handen mot munnen.

Så händer det som inte får hända, hon sväljer. Först känner hon inget och önskar att det bara var inbillning, att hon inte hade tagit dem. Så kommer det, det känns bättre än någonsin. Hon sväva lätt som en fjäder och problemen flyr. Men så kommer iden upp i huvudet igen och hon går ut i köket. Hon öppnar nedersta lådan och tar fram kniven. Sedan bär färden genom dimman mot toaletten, där hon stänger dörren efter sig och sätter sig i badkaret.
Även om hon är ensam hemma är hon rädd att någon skall titta in genom fönstren. Hennes blick blir allt suddigare tills allt blir svart och gnistan i hennes ögon är borta. Kniven, som så många gånger förr, snittar lätt hennes hud i en repeterad rörelse. Alla tankar försvinner och alla sinnen koncentreras på armen som bränner, men det gör inte ont det, sticker mera.

Det slutar som vanligt med att hon vaknar upp dagen därpå och inser vad hon har gjort. Hon ångrar sig otroligt mycket. Hon tittar på klockan och datumvisaren, för säkerhets skull. Hon vet att de inte kommer hem någon på flera dagar eftersom resten av familjen är bortrest.
Hon sätter genast fart, plockar undan så att hon inte ska behöva påminnas om sitt misstag. Efter en stund av hysteriskt städande bryter hon ihop, på samma sätt som hon gör nästan varje gång detta händer, och frågar sig själv: Varför mår hon så dåligt att det ska behöva gå så långt!?

Hon kan självklart komma på tusentals anledningar till att må dåligt, men inte vad som i grunden orsakar det, vad som är anledningen till den depression som hon går igenom.
Efter en stund av intensivt tänkande kan hon forfarande inte komma på en anledning som ensam skulle kunna få henne att riskera sitt eget liv. Hennes ånger återvänder och får henne att må ännu sämre, men den här gången tänker hon inte släppa efter för begäret.

Vardagen fortsätter sin gilla gång och familjen återvänder hem och pressen i skolan bara ökar.
En dag, som vilken annan, kommer hon till skolan och det första hon hör är att det går ett ryckte om henne. Ett ryckte som säger att hon missbrukar. Alla vet om det och när hon försöker övertyga dem om att det inte är sant svarar de bara med att trycka ner henne och kalla henne knarkare.
Allt rasar ihop. Hon vet hur det är med rykten, de lever alltid kvar och även om ingen låtsas om det kommer alla komma ihåg det, alltid. Hon försöker ta det som om alla har fel, men bryter ihop och skiter i skolan.

Det här var droppen hon orkar verkligen inte mer nu. Hon går in på sitt rum och stänger dörren. Det är ingen annan hemma, alla andra är i skolan och på jobbet. Hon stänger för fönstret och vill bara låsa in sig. Tanken ligger nu i bakhuvudet och gnager, det känns så mycket bättre då. Hon går fram till byrån och sliter ut alla kläderna på golvet, tills hon hittar det hon söker. Hon öppnar det lilla lönnfacket i botten på lådan och ser den vita asken som hon förvarar dem i. Hon öppnar asken, det kanske är upp emot hundra stycken. Hon har bestämt sig, det får gå hur det vill men hon ska inte lida just nu.

Stegen leder henne in i köket där hon fyller ett glas med vatten som hon tar med sig in på rummet. Hon ser sig omkring, även om gardinerna är fördragna. Nu vet hon att hennes liv aldrig kommer att bli som det var innan allt detta. Händerna rör sig av rutin, ett piller i taget. Men den här gången flyger hon inte, hon bara sitter där som i ...