Bok/film-analys av Emma

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Emma är skriven av Jane Austen. Den första svenska utgåvan kom ut 1857. Handlingen utspelar sig i 1800-talets England i den lilla byn Highbury.
Filmen Emma är regisserad av Douglas McGrath och kom ut 1996. Liksom i boken utspelar den sig i 1800-talets England. Huvudrollen Emma spelas av Gwyneth Paltrow.

Emma handlar om den unga kvinnan Emma Woodhouse. Hon lever ett överklass liv tillsammans med sin far på godset Heartlea utanför staden Highbury. Emmas dagar fylls med visiter och bjudningar och ibland även små utflykter. När det flyttar in en ny ung kvinna vid namn Harriet bestämmer sig Emma för att ta henne under sina vingar. Emma ser det som sin livsuppgift att se Harriet lyckligt gift, när alla hennes planer sedan krossas då mannen ifråga är förälskad i henne själv bestämmer sig Emma för att aldrig försöka para ihop några igen. Det går inte speciellt bra då Emma inte kan hålla sig ifrån att fråga och spekulera i vem Harriets nya kärlek är. När Emma får reda på att det är Mr. Knightley, en gammal vän till familjen blir Emma förstörd. Det visar sig då att Emma själv är kär i Mr. Knightley. Det slutar sedan med att Emma och Mr. Knightley blir lyckligt gifta och även Harriet finner kärleken i grannen Mr. Martin.

Boken och filmens inledning är väldigt lika, det börjar med att vi får veta vilken sorts person Emma är, hur hon lever och hur ledsen hon är över att hennes tidigare guvernant Miss Taylor har gift sig och lämnat Heartlea. Avslutningen är precis likadan i boken som i filmen. Båda paren gifter sig och prästens fru tjatar om att hennes bröllop var mycket finare än deras. Något som inte finns med i filmen är att Emmas pappa var ovillig till giftermålet. I filmen friar Mr. Knightley till Emma och hon säger att hon inte vill lämna sin far och då säger Knightley att han flyttar in på Heartlea så länge som det behövs, frid och fröjd. I boken är det ett riktigt projekt att övertala Mr. Woodhouse till att Emma ska få gifta sig. Det som händer i boken är att några av deras grannar blir av med några höns och Mr. Woodhouse ser genast detta som inbrott och vill då gärna ha Knightley där som kan skrämma bort tjuvarna och skydda honom och Emma. En annan sak som är annorlunda är att i filmen nämns knappt Emmas syster Isabella och hennes man John Knightley, yngre bror till Mr. Knightley. I boken är de på besök ett flertal gånger på Heartlea. Harriet åker även på besök hos Isabella och John efter att hon fått veta att Knightley och hon aldrig kan bli ett par. Det är inte heller med i filmen. Men filmen är väldigt lång som den är nu så det är förståligt att de klippt ner den till normal längd. Filmer över två timmar kan vara väldigt jobbigt att se oavsett hur bra de är. De scener som tagits bort anser jag inte heller vara väldigt viktiga. Filmen klarar sig bra utan dem medan boken troligtvis behöver dem på ett annat sätt.

Emma är precis samma person i boken som i filmen. Det finns ingen skillnad som jag märker av. Visserligen hade jag sett filmen långt innan jag läste boken och då blir det lätt att man är väldigt fast i den uppfattningen om personerna man redan har. Men jag känner att regissören verkligen har lyckats fånga boken och karaktärerna i den. Emma är samma Emma både i boken och i filmen. Det enda jag kände var annorlunda var att när jag såg filmen uppfattade jag Mr. Knightley som bara några år äldre än Emma som är 21 i både boken och filmen. I filmen nämns aldrig hans ålder medan i boken är han 37. Jag pratade sedan med min kompis om det och hon hade uppfattat honom att vara i den åldern när hon sett filmen så det beror nog på hur man tolkar det. Gwyneth Paltrow verkligen är Emma, jag skulle inte kunna tänka mig någon annan som skulle vara en bättre Emma än hon efter att ha läst boken. Emma är ju en omtänksam ung kvinna som oftast får sin vilja igenom och inte är van vid bakslag samtidigt som hon inte har svårt att erkänna när hon har fel. Det har verkligen fångats i filmen.
Jag personligen tycker bättre om filmen därför att många onödiga och överflödiga scener klippts bort. Filmen i sig är exakt som boken med karaktärer, handling och miljö men boken tenderar att bli väldigt långrandig emellanåt. I boken är miljöskildringarna väldigt utförligt skrivna och hon berättar om varje gruskorn på den kilometerlånga uppfarten, det är så det känns men om man tänker på att boken inte är skriven för 2000-talets stressiga kvinnor utan för 1800-talets kvinnor blir det en annan sak. Det var så de rikas liv såg ut, tebjudningar, visiter, äktenskap och så vidare. Det var det som underhöll den tidens kvinnor. Det är svårt för oss som lever i en så annorlunda tillvaro att försöka leva oss in i hur det var för dem att läsa om de rika och lyckliga.

Det allmängiltiga i boken och filmen är väl egentligen kärlek och att man kan älska någon som finns mitt framför ögonen men inte veta om det förrän man tror att man ska förlora den personen på något sätt. Så är det för Emma och så är det för Cher, huvudrollen i Clueless som även den bygger på boken Emma. Emma umgås mycket med Knightley, hon tycker mycket om honom och bryr sig om vad han tycker men märker inte att hon är kär i honom förrän Harriet berättar att hon är kär i honom och tror att han kanske är det i henne också. Samma sak för Cher. Cher och hennes styvbror kivas hela tiden och verkar inte ens tycka om varandra men ändå bryr sig Cher om vad har tycker och vill hela tiden bevisa för honom att hon är duktig, skänker kläder till fattiga, tänker på miljön och så vidare. När Chers väninna sedan berättar att hon är kär i Josh blir Cher jätte ledsen och förstår inte varför. Det är då hon kommer på att hon älskar Josh. Jag tror att det är ett väldigt vanligt fenomen, så fort någon annan visar intresse är personen i fråga värd att satsa på men innan dess är det inte värt något. Man vill alltid ha det man inte kan få eller som kräver att man kämpar. Jag tror att det gäller alla. Det är inte lika roligt når grinden alltid är vidöppen. Jag minns när jag var liten och gick i lågstadiet, då fanns det ett fåtal killar i klassen som var populära och alla tjejer skulle vara kära i dem. Vi var alla rivaler. Inte för att alla faktiskt var kära i dem utan för att människor vill ha något först när någon annan vill ha det. Det är så det fungerar, om jag ser ett par jätte snygga skor som kanske är lite ovanliga kommer jag inte att använda dem förrän jag vet att någon annan har haft sådana på sig. Människor är flockdjur och vill inte sticka ut för mycket därför vill vi också ha samma killar och tjejer. Innerst inne kanske jag var ...