Resandets psykologi

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Därför reser vi

Att människan idag reser mer och framförallt allt längre än förr i tiden är ett faktum, och kanske heller inte så konstigt. Förr, exempelvis för hundra år sedan, föddes man, levde och dog inom en fem mil lång radie – nu kan vi resa jorden runt många gånger i våra liv, flytta många mil från våra hembygder och begravas i länder vars existens våra förfäder trodde var myter påhittade av fulla sjömän.
”Då” var man ofta förpassad till häst och vagn, och möjligtvis kanske även till en liten segelbåt som kunde färdas i högst fem till tio knop – inte särskilt snabbt om man ville åka till andra sidan jorden och vara hemma igen lagom till jul. ”Nu”, däremot, finns kommunikationsmedel som på bara några timmar kan ta oss till platser som det tidigare kunde ta veckor att nå. Och för en art som lär ut uttryck som ”carpe diem” eller ”fånga dagen” till de sina är det inte mer än naturligt att utnyttja de tillgångar som finns. Huruvida lusten att resa grundar sig på tekniken, eller om tekniken grundar sig på lusten är däremot en annan sak.
Men, kanske är det just friheten att kunna resa som har fött lusten att resa, eller för den delen behovet av att resa? I en tid då vi inte längre är förpassade till att leva och dö i en cirkel på ungefär trettiotvå mil i omkrets, en sträcka som idag bara utgör cirka två tredjedelar av den dagliga färdsträckan hos en genomsnittlig västlänning, och då det värderas högre att uppleva än att betrakta, är det lätt hänt att det skapas en känsla av rotlöshet. Och är det inte just känslan av rotlöshet som faktiskt möjliggör ett frigörande från hemtrakten för ett utforskande av det som finns bortom den egna sfären?
I en tid av oro och stress är det för många lätt att idealisera fallna civilisationer och lockas av det annorlunda livet på exotiska platser. Man försöker hitta sig själv och meningen med sitt liv i storslagna miljöer, och hoppas kanske att lite av den där mystiska strålglansen från det som en gång varit skall fästa sig vid en själv.
Genom att resa försöker vi kanske fylla ett tomrum i oss själva som uppstod när vi lärde oss att stå på egna ben.
Att kunna resa, inte bara på grund utav framsteg inom kommunikationsmedelssektorn, utan även på grund av friare liv i form av kortare arbetstider och mer förmånliga löner, vilka gör det möjligt för oss att ta ledigt längre perioder, kan ha hjälpt till med att förstärka tomhetskänslan och skapat känslor av att man inte har åstadkommit något i sitt liv om man inte har upplevt mer än de närmaste trakterna. För i tider då få är självförsörjande bönder med tjugofyra timmars arbete på gården blir det allt mer fritid över som behöver fyllas med något meningsfullt. Och vad är då mer meningsfullt än att upptäcka en ny kultur?
Kanske är det även nyfikenheten som förde Columbus till Amerika, James Cook till Oceanien och Vikingarna mot öst som idag spökar i våra tankar. Viljan att vara först, att ha sett något som få utomstående har sett, att upptäcka en för en själv okänd kultur kan spåras tillbaka till den upptäcktslusta som genomsyrar hela den mänskliga historien.
Svaret bakom gåtan med människans reslust kanske går ännu djupare än så, ända tillbaka till livet på savannen där kampen för livet bestod av en ständig flykt undan alla faror. Det var först för omkring tiotusen år sedan som de första människorna bosatte sig permanent på en plats. Innan dess hade man levt ett kringflackande nomadliv, resande från plats till plats för att söka föda och betesmarker. Först när vi lärde oss att bruka marken kunde vi slå oss till ro.
Men i dagens samhälle där det blir allt glesare mellan jobben och där vi inte behöver odla vår egen mat skapas en nomadliknade oro som kanske bara kan stillas av en flykt till en plats där gräset till synes är grönare.
Och kanske skapar dagens oro paralleller till savannens hårda liv där man ofta var tvungen att fly för att överleva – resenären lyder kanske bara kroppens egna överlevnadsinstinkter som formades i en tid då livet levdes i ständig rörelse.
Människans dominans i världen gjordes till stor del möjlig av den utbredda kolonistationen av jorden, och det är kanske där som förutsättningarna skapas till de stora världsfararna och de vanliga resenärerna. Nyfikenheten och upptäckslustan, som senare fick människor att ge upp tryggheten i det kända för att kartlägga de vita fläckarna på kartan, var också det som fick våra förfäder att utforska världen utanför Afrika för hundratusentals år sedan.
Huruvida vår reslust beror på ett behov av att upptäcka en kultur, att hävda oss i en allt mer individfokuserad värld, eller helt enkelt ett behov skapat av ett liv på flykt på Afrikas savann är svårt att säga säkert, men klart är att resandet inte är något modernt påfund, utan faktiskt är det som en gång tog oss dit vi är idag.
Och nog är det svårt att...