Alexander, Gatubarn Warszawa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Alexander satt och tänkte på den där kvällen i september, då när allting hade börjat. Han hade varit 11 år gammal och var på väg hem från Michael. Redan när han gick in i trapphuset hade han hört mamma och Gregorio svära åt varandra. När han kom upp till lägenheten och öppnade dörren hade det brutit loss totalt.
- Och Alexander? När ska du börja bry dig om honom? Hade mamma skrikit.
- Jag har ett jobb att sköta! Jag går inte hemma hela dagarna som du! Hade Gregorio svarat.
Gregorio hade varit Alexanders mammas senaste kille och precis som vanligt verkade det sluta i katastrof.
- Försvinn härifrån! Jag orkar inte med dej längre! Hade mamma skrikit.
Det var då det hände, det som skulle förändra hela Alexanders liv. Gregorio tog ett snabbt steg framåt och slog mamma med knytnäven, stenhårt i tiningen, hon föll till golvet, och reste sig inte. Alexander kände hjärtat slå hårdare och kände hur han bara ville hoppa på Gregorio och slå honom så att han dog, men han stod som fastfrusen, utan att kunna röra sig.
- DU! Stick härifrån! Och visa dej aldrig här igen, hade Gregorio skrikit.
En kort stund, som kändes som en evighet för Alexander stod han bara där och tittade på Gregorio, och på mamma som bara låg där på marken. Sen hade han vänt sig om och med gråten i halsen kastat sig ner för trappan.
Så hade det gått till när han blivit hemlös. Två dagar senare hade Gregorio anhållits för mord av polisen och två månader senare hade det stått om honom i tidningen igen, då hade han blivit fälld för mordet på Lize Ivanova och fått sju års fängelse.
Så återvände han till nuet, fimpade cigaretten och lade sig tillrätta i trappuppgången som han hade valt till sovplats. Det var maj nu, och så varmt ute att man knappt kände att man sov utomhus. Någonstans långt borta skällde en hund och han hörde avlägset ljudet från storstadstrafiken.
När han vaknade hade solen precis börjat gå upp och han antog att klockan var runt sju. Han kände sig hungrig och bestämde sig för att gå till marknaden i jakt på mat och sällskap. Redan innan han kommit dit fick han syn på sin bäste vän Morin som låg och sov tillsammans med sin hund Gaston i en trappuppgång. Gaston var en Golden Retriever och han och Morin hade hängt ihop så länge Alexander kunde minnas. Alexander hade känt Morin sedan den första dagen i sitt hemlösa liv. När han trött och rädd hade sprungit in på tågstationen för att värma sig, den där natten då han flydde från Gregorio, hade Morin suttit där och tittat på honom. När Alexander satt sej ner och börjat gråta, hade Morin gått fram till honom och pratat med honom. Alexander hade vid första anblicken trott att Morin varit ett eller två år äldre än han själv för han var betydligt längre än Alexanders 170 centimeter och dessutom bra mycket grövre. Morin hade haft brunt, långt, smutsigt hår och en alldeles för liten T-shirt, trots det såg han mycket bra ut och det hade synts på honom att han visste om det. De hade suttit och pratat och Alexander hade fått återuppleva alla kvällens händelser en gång till då han berättade för Morin hur han hade hamnat där han nu befann sig. Morin hade redan bott på gatan i ett år då detta hände. Hans bakgrund liknade Alexanders på många sätt, han var liksom Alexander adopterad från Rumänien och visste lika lite om sina riktiga föräldrar som Alexander, hans adoptivmamma hade varit missbrukare och dött av en överdos för cirka ett halvår sedan. Sedan dess hade han levt tillsammans med Gaston på gatan.
Han gick fram till Morin och skakade på honom.
- Ey, Morin vakna nu, vi ska gå och fixa käk.
Morin rörde lite på sig och slog sedan upp ögonen. Ingen som bodde på gatan sov särskilt djupt, allra minst Morin eftersom han vid flera tillfällen råkat utför att andra ”gatu-ungdomar” hade snott hans mat eller hans pengar, en gång hade han till och med blivit av med sina nya skor.
- Tjenare, hur är läget? Frågade han samtidigt som han reste sig upp och väckte Gaston som dock sov både ofta och djupt.
- Det är fint, jag hittade en tom container som jag har slaggat i, var var du igår? Jag leta’ igenom hela centrum men jag kunde inte hitta dej.
- Va’ hemma hos Dallas och titta’ på teve, sen kom hans farsa hem och körde ut mej och jag somna´ här.
Dallas var en äldre vän till de båda pojkarna som till skillnad från de flesta av deras vänner bodde hemma med sin pappa. Han hade det dock inte bättre än vad de hemlösa hade det, han hade en säng att sova i och ett tak att vara under men var ändå oftast ute på både dagar och nätter på grund av hans pappas svajiga humör och aggressiva sinnelag.
Nu hade Gaston vaknat och stod och ruskade på sig. De två pojkarna och hunden började gå ner mot torget i jakt på mat, det var lördag och som alltid stormarknad i Warszawa och Alexander och Morin hade inte hunnit gå mer än ett par hundra meter förrän Alexander fick syn på en dam som stod i ett stånd och sålde bröd och grönsaker. Alexander tittade på Morin samtidigt som han med ögonen menande tittande bort mot fruktståndet, Morin nickade och gick in bakom ståndet tillsammans med Gaston samtidigt som Alexander gick och ställde sig cirka en meter ifrån ståndet. Sedan helt plötsligt började Gaston att skälla som en galning och Morin tjöt i panik.
- Hjälp! Hjälp! Han har rabies! Han har rabies!
Alla människor började springa mot den tillsynes panikslagne Morin för att hjälpa honom, då sprang Alexander kvickt fram och plockade på sig två limpor och några äpplen från damens stånd. Han lade ner frukten och bröden i sina jättestora jackfickor. Jackan hade han snott på grund av dess stora fickor som gjorde det lätt att få med sig saker ut ur affärer etc. När han fått ner allting började han lugnt gå ifrån platsen utan att ge Morin och Gaston så mycket som en blick.
En halvtimme senare sammanstrålade de på den vanliga platsen, en stor stadspark ute i östra delen av centrum.
- Vad fick du med dej? Undrade Morin samtidigt som han satte sej ner under
en stor trädkrona.
- Två limpor och lite frukt, håll till godo, svarade Alexander som just höll på att
plocka fram maten.
- Härligt! Kom det glatt från Morin, jag fick med mej lite cigaretter från
en kiosk också, här har du.
Alexander tog glatt emot ciggen och fick låna Morins tändare. Sedan satt de där och åt, tyst, medan de tittade ut över en stor sjö som låg vid deras fötter, Alexander visste inte vad sjön hette, och han brydde sig inte om det heller.
Han tittade på sin spegelbild. Han såg ut som de flesta fjortonåriga ungar bortsett från det faktum att hans ögon var matta och insjunkna och hans hår extremt smutsigt. Förutom det hade han brunt hår som en gång i tiden varit kort men numera var långt och rufsigt. Han brydde sig inte så mycket om sitt utseende och kärlek var något han aldrig hade upplevt i någon form. Hans kläder var ganska nya, han hade snott dem ur en fin herraffär förra veckan. Pengar hade han aldrig några men han saknade dem inte heller då han tog allt han ville ha.
När de hade ätit upp satt de ett tag och njöt av vårsolen men efter ett tag blev Morin och Alexander uttråkade och hoppade på en tunnelbana in till stan. Alexander var röksugen och på den korta resan in till centrum hann han röka två av Morins cigaretter till. När de kommit av tåget och kommit upp i dagsljuset började Gaston att gny, pojkarna hade lärt sig att detta beteende från hunden brukade innebära att det var trubbel på gång och såg sig snabbt omkring och mycket riktigt, på andra sidan gatan kom en polis med mycket barskt utseende gående mot dem. De vände sig om och lade benen på ryggen och sprang tills de förstod att polisen hade slutat förfölja dem, de hade haft tillräcklig kontakt med polisen för att veta att den sällan ville dem något gott, många människor behandlade de hemlösa dåligt då de visste att ingen brydde sig om vad de gjorde med dem.
När de såg sig omkring visste de först inte var de var men de kände sig hungriga och gick tillbaka samma väg som de sprungit och kom efter ett tag fram till ett nytt stånd, denna gång lite finare än det förra, och de fick båda intrycket av att detta inte var ett stånd som satts upp för lördagsmarknaden utan ett som alltid fanns där. De valde att inte ställa till med någon stor scen utan att kort och gott gå förbi och dra händerna över brödskålarna och helt plötsligt hade en bulle slunkit ner i Alexanders ficka, och så en till, och två Cola-flaskor. Då de kände sig nöjda valde de att gå och sätta sig på torget och äta, men när de kom dit förstod de dock att det inte skulle bli någonting av med det. Det verkade som att hela Warszawa gett sig ut i det fina vårvädret och torget de hade tänkt sig äta på var packat med människor som låg och solade, satt och åt eller bara tittade på människor. Alexander kände ett sting av avundsjuka i bröstet när han såg dem, men det försvann lika fort som det kommit. Det hela slutade med att de satte sig på en trottoarkant och åt utanför ett stort köpcenter. De lade Morins mössa vid sina fötter och hoppades på att någon skulle skänka dem lite pengar.
När de hade ätit färdigt och kollat innehållet i mössan hittade de inte mer pengar än att det räckte till ett paket cigaretter, alltså gick de och köpte ett paket och satte sig sedan på samma trottoarkant, dock inte på samma plats då denna nu blivit upptagen av ett par i 20-års åldern, och rökte. Då de inte hade något speciellt inplanerat för dagen, det hade man i princip aldrig när man bodde på gatan, satt de kvar där och rökte tills paketet var slut, sedan reste de på sig och gick tillbaka till stans centralaste del.
Den eftermiddagen tog de det väldigt lugnt, ingenting speciellt hände och de gick omkring utan att veta vad de skulle göra och hade det tråkigt. Framåt kvällen bestämde de sig för att åka ut till någon stadsdel de inte varit i innan, för att få någonting att göra. De gick helt enkelt ner i tunnelbanan och tog första tåg de kunde, efter fem stationer gick de av. När de kom ut i det fria hade omgivningen förändrats. Det hade hunnit bli ganska mörkt ute och de verkade befinna sig i ett väldigt fattigt område av Warszawa, ingen av dem var rädd men bägge två visste att man måste vara försiktig i sådana områden för det fanns ofta fler kriminella ute där det var fattigt. Gaston däremot visade inga tecken på rädsla eller försiktighet över huvudtaget han stod bara där, glatt viftandes på svansen.
De började sakta gå bort från tunnelbanestationen och in i en mycket vacker park med en lekplats, de hade precis gått och satt sig på varsin gunga då Alexander fick syn på ett gäng killar, några år äldre än de själva, som gick in till lekplatsen. När Alexander påpekade detta för Morin och föreslog att de skulle sticka, skakade han på huvudet. Alexander blev inte förvånad, Morin hade alltid föraktat feghet och de hade, såvitt Alexander kunde minnas aldrig flytt ifrån en okänd fiende. Nu hade pojkarna i det andra gänget fått syn på dem och började gå emot dem. Alexander kollade sig snabbt om efter utgångar i den stängselomgivna lekplatsen, han hittade en, den de hade gått in genom, och den var blockerad av fem killar som kom gående mot dem.
- Vad gör ni här? Frågade en av killarna.
- Det här är vårt område! Sade en annan av dem.
- Ert område? Morin tittade sig omkring.
- …det var inte mycket till område, avslutade han spydigt.
Alexander såg på killarna och förstod att de inte var vana vid att någon käftade med dem, de hade börjat ställa sig i en ring runt pojkarna, med dragna knivar. Alexander hade aldrig haft en kniv och ville inte ha en heller, började man slåss med nävarna skadade man aldrig sig, inte allvarligt i alla fall, men tog man fram en kniv gjorde oftast ens motståndare också det, och då kunde det gå illa. Nu hade emellertid de fem pojkarna kniv och Alexander och Morin hade inte en enda kniv. Alexander sneglade bort mot Morins ögon och förstod att han var lika uppskrämd som han själv var. Då plötsligt, bet Gaston den längste killen i benet och han bet hårt, ett tag trodde Alexander att han hört ett ben krossas men bestämde sig sedan för att det var inbillning.
Nu hade de chansen, chansen att fly och den tänkte de ta, bägge två sprang för allt de var värda bort mot utgången, ingen av dem tittade bakom sig utan sprang bara mot utgången, det var det enda som rörde sig i deras huvuden just då. Gaston hade,...