En historia från Rom

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En historia från Rom
Året är 170 f. Kr. och i den romerska villan kan man höra barnskrik. Det är ett barn som äntligen har blivit född. Hennes mor och far var väldigt lättade, förlossningen hade varit smärtsamt men värt all smärta i världen när modern äntligen fick hålla sitt barn. Barnet skulle heta Isabell. Det dröjde inte många dagar förens villan fylldes med bekanta som ville titta och hålla den nyfödde. Isabell var första barnet och det märktes på hur hon behandlades. Hon fick de finaste kläder och uppassning dygnet runt. Hennes far var läkare och bodde i staden Rom där han växt upp och ärvt en hel del land efter sin fars död. Han hade gift sig med Isabells mor när han varit väldigt ung men kärleken skulle hålla för evigt visste han. Han var väldigt mäktig och rik och var väldigt respektingivande. Isabells mor tog ofta med henne ut och under tiden så gjorde husets slavar i ordning mat och tvättade och städade. Isabells familj ägde flera slavar som många andra förmögna romare och slavarna gjorde allt som Isabells mor och far ville. När Isabell blev äldre började hon skolan. Förmögna romare lät sina flickor gå i skolan eller undervisas i hemmet. Isabell visste redan vad hon ville bli, hon skulle bli läkare precis som sin far. Hon frågade ofta sina föräldrar om hur andra barn hade det som inte bodde i stora flotta hus som hon själv. Men hon fick bara till svar att hon inte skulle bry sig om simpla plebejer. Plebejer var ”vanliga” människor som hade simpla yrken som hantverkare eller arbetare tyckte Isabells föräldrar. Isabell sa inte i mot sina föräldrar men hon tyckte att plebejerna spelade en viktig roll i Rom. Isabell visste att hon tillhörde Roms överklass, patricierna men hon visste att hon inget kunde göra. Isabells familj hade många patricier som vänner och umgicks inte alls med plebejerna. Plebejerna och patricierna höll sig helt enkelt på olika håll. Skillnaderna mellan att vara rik och fattig i Rom var stora. De allra fattigaste var oftast slavar och fick det sämsta boende som kunde erbjudas. Det fanns t.o.m. slavar som var tvungna att dela sovplats i stallen med djuren. Bönder och hantverkare bodde i baracker ute på landet eller i trånga lägenheter inne i stan. Men de rika romarna bodde i stora flotta villor med matsal, sovrum och förråd och kunde äga flera stycken. Som sagt skillnaden var stor mellan rik och fattig. Åren gick och Isabell växte upp och avslutade sina läkarstudier. Hennes far hade åldrats väl och var stolt över sin dotters framgångar. Han hade för ett par år sen blivit medlem i senaten. Det var bara män i senaten och senatorerna bestämde hur Rom skulle styras. Rom styrdes som en republik men hade inte alltid varit det. När den siste etruskiske kungen fördrevs år 509 f. Kr. hade Rom blivit republik, en stat där folket valde sina ledare. Det var folkförsamlingen som bestämde vem som fick sitta i senaten. Folkförsamlingen stiftade lagar och dömde. Det var rika patricier som satt i folkförsamlingen och alla hade olika rösträtt beroende på hur rika de var. Folkförsamlingen valde också två konsuler som valdes att styra landet och hären under ett år. Senaten blev med åren allt mäktigare och fick ett stort inflytande i Rom. Till slut var antalet medlemmar hela 600 och senaten fungerade som ett råd. Männen i senaten var rika och kunniga män på ekonomi, krigsföring och lagar. Senatorerna bestämde hur riket och Rom skulle styras. De kunde se till att folkförsamlingen valde och röstade som senaten ville. Men plebejerna såg sig inte i att patricierna hade all makt. Plebejerna var trots allt många gånger fler än patricierna och ansåg sig också ha rätten att bestämma. Plebejerna hade så kallade folktribuner. Folktribunernas var plebejernas egna ämbetsmän och hade vetorätt. Genom att säga veto - ”jag förbjuder” – kunde de stoppa lagar och förslag som kunde skada plebejerna.

Isabell arbetade som läkare i några år framåt tills allt förändrades. Den romerska befolkningen tog för sig av grannfolkets land och efter långvariga krig hade Rom besegrat alla sina grannfolk. Men Isabells far och alla andra i senaten ville ha mer. De ville ha det så kallade storgrekland med sina rika hamnstäder. Isabell var chockad över senaten och hennes fars maktbegär. Hon vädjade till sin far att övertala senaten att Rom var mäktigt nog men det var redan för sent, romarna beredde sig på att gå i krig. Grekerna gjorde starkt motstånd men till slut efter flera nederlag segrade romarna. Men hemma i Rom var Isabell och hennes mor försjunkna i djup sorg. Isabells far hade stupat i striden. Isabell anklagade sig själv för faderns död. Hon hade svårt att kunna koncentrera sig på sitt arbete och hade haft många sömnlösa nätter. Om hon bara hade övertalat sin far mer hade han kanske stannat hemma och aldrig gett sig ut i kriget. Men vad hade han för val. Lagarna i Rom sa att de rikaste hade mer röster i val och liknande med stod längst fram i hären.

Framtiden såg inte ljus ut för Isabell och hennes mor. Fadern hade varit den som haft den största och mesta inkomsten och Isabells lön räckte knappt åt henne själv och modern. Till slut blev Isabells mor tvungen att sälja båda deras villor och alla deras slavar. Marken som de ägde var också tvungen att säljas. Isabell skulle sakna den stora matsalen där de så ofta ätit och den vackra trädgården som hennes mor älskade så. I trädgården fanns också en fontän som hennes far byggt när hon bara var fem år. Romarna var väldigt slösaktiga på vatten. I Rom fanns många vackra fontäner och 11 offentliga badhus och ungefär 856privata badhus. Att unna sig ett bad på eftermiddagen var något som både rika och fattiga romare gjorde. Baden ägde rum när siestan (middagsvilan) var slut och när klockorna i badhusen plingade visste man att badhusen var öppna. Det kostade en liten slant men inne i badhusen fanns det mer än bara bassänger. Det fanns ett grekiskt och ett latinskt bibliotek och en mjuk sandplan där man kunde träna idrott precis som i Grekland. Det fanns också såklart stora rum som var till för bad. Badrummen var helt i marmor som alla andra rum och vattnet blev varmt genom hål i golv och väggarna. De offentliga badhusen tog bara i mot män. Kvinnorna fick söka sig till privata badhus.

Nu stod Isabell utan boende och pengar. Alla hennes rika vänner hade vänt henne och hennes mor ryggen till och sagt att de inte skulle hjälpa simpla fattiglappar. Isabell var rasande över vad deras så kallade vänner hade sagt men samtidigt rädd för hur det skulle gå för henne och modern. De hade inga pengar och ingenstans att ta vägen. Isabell kunde till slut hyra en lägenhet inne i stan. Lägenheten var trång och luktade unket. Värmen var också överväldigande i den lilla lägenheten. Hon hade varit tvungen att sälja en guldring för att kunna få pengar till mat och boende. Guldringen var det enda hon hade kvar efter sin far som hade givit den till henne när hon avslutat sina läkarstudier. Hon hade inte hittat nåt jobb heller och när hennes mor blev svårt sjuk så ägnade hon all tid åt att vårda sin döende mor.
Trots sina goda läkarkunskaper kunde inte hon rädda sin svårt sjuka mor. Isabell medverkade inte vid begravningen. Hon skämdes och kände sig ensam. Skammen att ha tillhört en av Roms främsta släkt tog hårt på Isabell. Hon hade ofta funderat på att lämna Rom och alla hemska minnen efter sig. Men vart skulle hon gå och hur skulle hon klara sig. Men Isabell gav inte upp. Hon besökte ofta templen bara för att få tänka och vara i fred. Statyerna av gudarna Mars, Venus och Jupiter gav på ett konstigt sätt tröst. Romarna hade samma gudar som grekerna bara att de bytte namn på dem. Apollon blev Mars och Zeus Jupiter o.s.v. Templet Pantheon blev hennes stora favorit. Pantheon var byggt med en 43meter bred kupol och den satt lika högt upp. Isabell tyckte att Pantheon inte liknade de andra templen och hon tillbringade mycket tid där. Hon tyckte att alla tempel var så vackert utsmyckade med statyer och allt men hon visste att det inte alltid varit så. Det var när Rom hade besegrat Grekland som grekisk konst kom till Rom. Parker och torg smyckades med fontäner och statyer och många grekiska skulptörer lockades till Rom. All konst och fontänerna påminde henne om hur hon haft det i villan med sin mor och far. Förtvivlan och sorg sköt genom henne men hon bet ihop och fick tillslut ett jobb som slav hos en av hennes före detta vänner. Hon slog vad om att de njöt av varje sekund och skrattade åt henne. Men trots det så hade ju hon någonstans att bo om man nu kan kalla ett smutsigt stall ett boende och mat fick hon ju. Isabell visste att hon troligtvis skulle få tvätta, städa och laga mat åt andra livet ut men hon var ju vid liv trots allt.
Isabell blev snabbt vän med alla husets slavar och lärde sig rutinerna. Nu förstod hon hur hennes egna slavar hade känt sig. Varje kväll ömmade varje muskel i kroppen och sova blev det inte mycket av. Något som Isabell hade lagt märke till om nätterna var att en av slavarna inte sov i stallet med dom andra. Flera nätter i rad hade Marcus, som han hette saknas vid läggdags. Så en natt beslöt Isabell att följa efter Marcus vart han nu skulle gå mitt i natten som var så vikigt. Hon blev förvånad när hon såg att han stannade vid den stora muren som gick runt familjens ägor. Marcu...