Recension: Dave Pelzers verk

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Detta fördjupnings arbete handlar om författaren Dave Pelzer som har skrivit ett par självbiografiska böcker, ”Pojken som kallades det”, ”Pojken som inte fanns”, ”Pojken som överlevde” och ett par böcker som handlar om hur man kan klara sig om man är i situationer han var i när han växte upp.
I dom har böckerna skriver han väldigt personligt, inspirerande och livsbejakande sätt. Tyvärr så är inte hans böcker särskilt muntra utan mer som glädje dödare. Det beror nog på att handlingarna är så deprimerande och dessutom verkliga.

Författarens självbiografiska böcker får alla som har läst dom att öppna sina ögon och inte fockusera så mycket på sig själva. Dom får en att bli modig så att man kan ingripa om misstänker att händelserna i böckerna sker omkring en. Dom får en att uppskatta allt ens föräldrar gör för en och att inte ta illa upp så fort man blir utskälld osv.

Dave berättar hur det hela började, hur han gjorde allt för att överleva även om han kände som om han ville dö ibland, hur det kandes att överleva och till sist hur man kan klara sig genom liknade situationer.

Författaren heter Dave Pelzer och var född på sjuttiotalet i helt vanlig familj i USA. Idag är han vuxen och har den underbar fru och son som han älskar djupt. Han har emot all odds lyckats skapa sig ett meningsfullt och kärleksfullt liv. Man skulle aldrig ana vad han har varit med om.
Det är otroligt hur han har lyckat gå vidare i livet utan att känna vrede, bitterhet och sorg.

”Pojken som kallades det”, ”Pojken som inte fanns”, ”Pojken som överlevde” och dem andra böckerna beskriver familjen, händelserna, tankarna, känslorna, och hur man kan hjälpa sig själv om man hamnar i snarlika sitsar.
Det var så att hans far var en brandman och hans mor var en husfru. Allt var perfekt, precis som den perfekta amerikanska familjen. Han mor älskade att laga middagar, tog hand om Dave och hans bröder och älskade alla lika mycket. De åkte på semester och saker och ting kunde inte bli bättre.
Dave skiljer ganska grovt på hans mors två personligheter, i början när Dave beskriver henne så är det hans mor, men när hon sedan börjar misshandla honom så kallar han henne kort och gott för ”Henne/ Hon”. Just för att inte förstöra illusionen av sin egen mor, som var så snäll mot honom i början.

Och så kom det oväntade då allt vandes upp och ner. Hon började dricka mer och mer. Detta ledde till att hon på något sätt av någon okänd anledning började ge sig på Dave som då var fyra ar gammal.
Hon tvingade honom att göra saker, t.ex. hushålls arbeten under en viss tid för att han skulle få lite mat, dvs. resterna från familjen. Det hände att han svalt eller att resterna drogs undan just när han skulle börja äta och gavs till hundarna. Han bröder gick fram och tillbaks, till och från kylskåpet hur mycket dem önskade medan han behandlades värre än hundarna. Man undrar verkligen hur han kunde orka genom det där helvetet.
När han kom hem från skolan kontrollerade ”hon” att han inte hade ätit något genom att tvinga honom att spy upp, om han hade ätit straffades han. Därför spydde han upp allting innan han kom hem. Detta är bara ett av dom hemska sakerna han tvingades genomgå.

Dem enda gångerna han och hans mor ”lekte” var när han utsattes for faror med syfte att han skulle skadas kanske till och med dö. Den ena leken blev värre, farligare och mera brutal än den sista.
Trots hans mod mådde han psykiskt dåligt och hatade hela hans familj, omgivningen men mest av allt föraktade han sig själv.

När han var runt 12års åldern blev han räddad ifrån hela mardrömmen tack vare en lärare som ingrep och såg till att han flyttades till ett fosterhem. Därefter blev hans liv dröjande bättre men samtidigt så saknade han hans familj.

Pappan som var med från början och hjälpte Dave. Han flyttade sedan efter att situationen förvärrades. Han var väldigt snäll, modig och allt en far skulle vara.
Hon dvs mamman är den näst viktigaste personen i boken. Hon nämns mycket som en kärleksfull mor i borjan. Både han och pappan nämns mycket om i alla böckerna förutom den sista.
Pojken som är huvudpersonen fick stå ut med allt. Han var ”Pojken som överlevde”.

Jag tycker att böckerna är bra och att budskapet når fram väldigt tydligt, enkelt och omedelbart. Detta beror pa att språket i bokverken är enkelt och rätt så alldagligt. Det jag gillade bäst var att man lärde sig nya ord utöver det vanliga. Händelserna är så detaljerade så att dom upplevs som verkliga.
Man kan med enkla ord påstå att språket var mellan normalprosa och högprosa vilket ar givande för läsarna. E...