Isländsk Saga - Gustaf Karlsson

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Gustaf Karlsson var en mäktig och högt beaktad man i Sverige. Hans far var Karl och hans mor Anna Filipsdotter. Karl var son till Jonas Persson som hade varit en förmögen handelsman. Anna var dotter till Jonas Perssons kusin och deras släkt hade varit betydande i Sverige under många generationer. Gustaf var mäktigast i Uppsala där de bodde och han arbetade med att sälja adliga möbler. Möblerna var ofta från Norge. Gustaf hade två söner, Filip Gustafsson och Thomas Gustafsson. Thomas var den äldre. Han var tjugo år och bodde i Stockholm sedan två år tillbaka. Gustafs andre son hette Filip och var en vekling. Under hans barndom hade han redan visat vilken latmask han var genom att inte orka räcka hans far sitt svärd. När sönernas mor sedan dog i en brand blev Filip blek och feg och hade inte kunnat dräpa ens ett flickebarn i strid. Gustaf var inte stolt över Filip och frågade sig ofta varför inte Oden hade gett sonen den styrka som han själv erhöll.

Denna historia börjar sålunda en dag då Gustaf säljer möbler på ett torg i staden och blir förälskad. Gustafs lastbilar hade kommit tillbaka från Norge med några nya möbler. Då himlens glödande klot snart skulle avsluta sin bana steg Ida Alexsdotter fram och bad om en stol för hennes husbonde. Ida Alexsdotter var dotter till Malin Joakimsdotter och Alex Svenson. Alexs familj var en av de första kristna i Sverige och hade blivit dräpt för sin kristendom för många år sedan. Idas far Alex hade blivit dräpt i en långgående blodshämnd och Ida hade sålts som slav vid tidig ålder. Idas skönhet hade varit bra för henne, då husbonden hon hamnade hos ville ha henne till hustru istället för slav.

Gustaf släppte inte Ida med blicken och frågade efter hennes namn. Ida svarade och Gustaf teg och sade sedan
– Du skall bli min hustru och avsluta ditt jobb hos din husbonde. Din usla börd syns inte i ditt ansikte. Jag såg Freja framför mig när du först talade.
Ida tog till orda – Min husbonde, Tord Gunnarson, har mig kär och lämnar inte bort mig till en skurk som du utan strid.

– När du öppnar munnen förstår man vilken kunnig kvinna du är, svarade Gustaf. Säg till Tord Gunnarson att Gustaf Karlsson skall komma till hans gård imorgon, då solen just visat sig, och slåss för hans slinka.
– Ingen klarar av hans vassa klinga, svor Ida och med dessa ord var hon borta.

Morgonen därpå åkte Gustaf långt i sin Mercedes för att komma till Tords gård. När han anlände stod Tord utanför huset och väntade. Han hade inget vapen. Gustaf gick fram till Tord och hälsade honom med respekt men sade sedan att de skulle slåss tills såren avgjorde vem som fick ta hem Ida.
– Högaktade Gustaf, svarade då Tord, Ida är min fröjd men du är en viktig och rik man här i Sverige och jag vill ej riskera något av våra liv för en slyna. Bara ett fån gör motstånd mot en man av din rang.
– Vad är ditt liv värt när du just blivit av med all stolthet i kroppen, svarade Gustaf och lade sedan till, varje man skall dö, men du gör det med föga heder.
Tord tog ett språng upp för backen, men hann inte undan Gustafs kniv som fastnade strax bakom örat. Tord föll och Gustaf sköt honom i nacken med sin pistol. Ryggkotorna spräcktes och huvudet rullade iväg en liten sträcka. – Ingen klyver huvuden som du, sade Gustaf till sitt svärd och stoppade ner det i slidan. Han gick sedan in i huset och hämtade Ida. Ida hade stoppat ned sina tillhörigheter i en säck. Bredvid henne stod en storväxt ung man. Han var vacker men ögonen flackade. – Hur många män skall jag behöva dräpa för att få dig, ropade Gustaf, men innan han fick fram pistolen meddelade Ida att mannen bredvid henne var hennes son och ingen rival att döda.
Idas son hette Gudmund Gudmundson. Han var oäkta son till Ida och hade aldrig träffat sin fader, vilken de inte heller visste namnet på. Gudmund var beundransvärd på många sätt men hans ursprung försvårade mycket. Avundsjuka träffade honom också hårt och än så länge hade han aldrig haft ett riktigt arbete, trots att han var arton år gammal. Gudmund var inte bara en krigare utan han var också en betydligt bra talare.
– Du har visat mod, men samtidigt kärlek och jag ser dig som en god make åt min mor, sade Gudmund, han menade det.

Gustaf tackade och erbjöd Gudmund jobb på sin gård. Där kunde Gudmund få arbete och samtidigt inte behöva skiljas från sin moder. Ida och Gudmund levde lyckligt på Gustafs gård och märkte att han var den mäktigaste mannen i Uppsala. Han ägde de största lastbilar de sett, som varje fullmåne körde iväg med handelsmän i Gustafs tjänst. De levde fridfullt och Gustaf älskade Ida. Han ville ständigt att Gudmund skulle göra dikter om dem. Så Gudmund läste de vackraste dikter man hade hört.

Filip, Gustafs yngste son, hälsade dem knappast välkomna och höll sig ständigt inne i huset.
– Du odugling, brukade Ida säga, du varken gör kvinnogöra eller mansdygder. Du varken lagar mat eller hugger ved. Inte kan du vara din faders son, men Ida sade det med kärlek.
– Du odugling, brukade också Gudmund säga, du sitter inne som en kvinna! Du hör andra tala bakom ryggen på din far, du hör mig läsa fula visor om honom och du öppnar ej din käft. Aldrig skulle du hämnas din fader om han dog, din vekling.
Och Gudmunds ton var rå och elak. Ida kom närmare Filip än någon annan. Hennes stora barm och moderliga ton gjorde honom väl till mods. – Ditt namn passar dig din fuling, kunde Ida säga och sedan ge Filip en kyss. Många gånger skrattade Filip åt de karlar som gjorde allt för Ida, trots att hon var hjärtligast mot honom; Filip den ofarlige.

Gustafs kärlek till Ida var farlig. Om någon av hans kamrater eller handelsmän talade om hennes dåliga börd eller något annat, gav han dem ett hugg med sitt svärd eller yxa. Också var det farligt för Ida. Hon fick inte se på annan man utan att han dräptes och hon piskades. Och när hon skrattade och talade vänligt med Filip, slog han sonen så att han stängde ögonen och nästan slutade andas.

En dag kom Egil Skaptesson från Stockholm till gården. Egils far var Skapte den enögde, som liksom själva Oden hade offrat ett av sina ögon till vishetens brunn. Egils mor var Hrönn Brynhilsdotter, släkting till Islands rikaste viking. Egil förhandlade med Gustaf och han var en viktig köpare av möbler. Egil stannade på gården under fyra nätter och hans välbefinnande var mycket viktigt.
– Nu skall vi tala affärer, sade Egil efter kvällsmaten den tredje kvällen, så be de runtomkring dig att lämna oss. Gustaf gjorde som han blev tillsagd, och männen lämnades ensamma. – Jag kom hit för att tala med dig om din hustru, började Egil. Hennes namn har spillts över hela Sverige och jag har hört att ingen är vackrare. När jag till sist såg henne, trodde jag att det var Freja själv. Min egen släkting och vän, Gorm Jonasson, vill ha Ida och göra henne till fru. Han ger mycket pengar, nästan slösaktigt mycket, för henne. Jag tycker att du skall ta detta bud Gustaf. Hon är en enkel slinka, belönad med ett vackert yttre. Dessutom märker jag att dina affärer inte går så bra sedan hon kom till gården.

Gustafs ögon var svartare än dödsriket och han svarade Egil, – Ida är fulländad och jag säljer henne aldrig, hon tillhör mig. Om jag återigen hör ordet slinka från dina läppar, tar jag till yxan. Dig vill jag aldrig hata och en man av dina färdigheter vill jag aldrig släppa ifrån mig. Men far nu och låt tre år gå innan du återvänder.
– Jag spår, svarade Egil, att du inte kommer bli kvar här tre år till och att den kvinnan kommer att klyva både dig och din släkt. Med dessa ord försvann Egil från gården och var därmed ute ur sagan.

Ett år gick. Egils besök och hans ondskefulla spådom hade glömts. Gustafs affärer gjorde honom rikare för varje dag och ofta var han borta många dagar och nätter. Ida brukade vara i husen och Gudmund skötte gården mycket bra. Filip hade blivit man och alla på gården märkte en förändring i hans ansikte. Det som ingen märkte var att Ida var hans kvinna. Dock en natt for Gustaf i land i en närliggande by efter en handelsresa, och red till gården i all tystnad. Vaderna värkte efter den långa resan, men han ville ha Ida hos sig den natten. I Idas rum låg Filip och de var nakna. Filip och Ida vaknade upp då Gustaf höjde yxan och högg av sonens vänstra ben, lite ovanför knäet. Ida sprang bort från Gustaf men Filip var tvungen att hasa sig ned från sängen, ty det avhuggna benet försvårade situationen. – Du springer bättre med ena benet avhugget, sade hans far och högg sedan yxan i magen på Filip, som föll ned i sängen och dog ögonblickligen.
– Skarp är du idag yxa, sade Gustaf och vände sig till Ida som stod i vänstra hörnet av rummet. Skall det vara så, att det gör mig mer ont att döda denna kvinna än mig egen son?
– För andra är familjen viktig. Men varje man har sina brister, svarade då Ida. Gustaf tog ett brinnande vedträ ur brasan för att märka Ida, men hon hoppade ut genom fönstret i försök att fly. Hon föll dock fel och bröt sin fot. Gustaf hann ikapp henne och brände med vedträet upp hennes hår tills elden svedde skallen. Sedan högg han huvudet av henne och lämnade kroppen på gården. Han ångrade sig dock, gick tillbaka och förflyttade Idas kropp och skalle till hennes kammare där också Filip låg död. Stanken kommer först imorgon, sade Gustaf till sig själv och gick till sängs.

Morgonen därpå blev Gustaf uppväckt av Gudmund, vars ögon nu flackade värre än vanligt. – Har Gustaf sett till min mor? frågade han försiktigt.
– Gudmund, din mor och jag hade ett litet gräl inatt, svarade Gustaf. Var god och gör min frukost. Gudmund lämnade den sömndruckne Gustaf, men kom snart tillbaka med ett annorlunda uttryck i ansiktet.

Gudmunds svärd högg av Gustafs arm, men han reste sig upp från sängen och tog yxan i andra handen. Gudmund höjde svärdet för att hugga igen, men tog istället fram en lätt kniv och kastade den mot Gustafs hals där den fick fäste. Blodet mer prutade än flöt ur såret och genast var Gustaf för svag för att ku...