Historien om de döva och deras teckenspråk

8 röster
14580 visningar
uppladdat: 2006-05-23
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Vi kan börja med att konstatera att de döva inte har haft det lätt genom historiens gång.
Den äldsta kända skriften om teckenspråk är skriven av greken "Platon". Han levde år 427-347 f Kr och skrev i sin skrift "Kratylos" om döva som gör sig förstådda genom åtbörder och rörelser. Exempelvis uttrycker de "en struntsak" genom en höjning av handen och förtydligar en hästs springande genom att härma rörelserna. Platon var en av de få som inte tyckte att det var fel att teckna med händerna. Under den grekiska tidsåldern, ungefär tvåtusen år innan Kristi födelse, så fick de döva lida mycket p.g.a att man hade den motsatta åsikten.
Grekerna var ett högt bildat och skönhets älskande folk som hela tiden levde i krig och våld. Därför hyllade man de starka och satte stora krav på indivedens kroppsliga och andliga kraft. Man föraktade helt enkelt det avvikande och fula. Människan skulle ju tjäna staten, menade man. I det historiska Sparta under Lykuros makts var det lag på att varje barn som hade "lyte" skulle dödas strax efter födslen. Han menade att det var bäst för staten, och därmed för alla, om individer som var en belastning för samhället avlivades.
Aristoles, en grekisk filosof, var en av de första som lade märke till att de flesta barndomsdöva också var stumma. Men man kunde inte se någon annan förklaring till detta förutom att döva saknade förnuft.Och att det inte gick att lära dem någor. Detta trodde man ända fram till 1400-talet.
I romarnas tid blev ofta barn med något slags lyte, dränkt i floden Tibern. Men Kejsar Augustus, som regerade en kort tid strax innan Jesu födelse, bestämde att det inte var skäl nog till att döda någon, och man beviljade de döva och stumma vissa rättigheter. B.la fick de som visade anlag, undervisning i konst.
Under den tidagre kejasre Justianus regerande fick de inte ens förvalta en egendom, upprätta ett testamente eller ens delta i offentliga angelägenheter. Men, mimspråket var populärt i Rom, eftersom att folk från alla olika länder möttes utan att kunna prata med varandra. Pantominerna som var duktiga på att tolka förenade och underhöll folket.
Judar lät inte heller de döva få några som helst förmåner men de fick åtminstonde behålla livet. Detta p.g.a. att det står skrivet om hur man förde Jesus till en döv och bad om hjälp. Jesus uttalade ordet: "Effata" och denna kunde helt plötsligt både höra och tala. "Effata" betyder ungefär som "upplåt dig".
Kristendomen gjorde folk barmhärtigaoch fulla av medlidande. Man gav döva människor mat och vård så som Jesus sade att man skulle.
Enligt Koranen så nämns blinda och döva flera gånger, men bara i enstaka meningar . I en av dem återfinner man orden om deras obotlighet. Och eftersom att Koranen ska tolkas bokstavligt var uppfattningen om dessa under lång tid att det inte fanns något att göra åt deras handikapp.
I Egypten däremot trodde man att döva människor var utmärkta av himmelen eftersom att de hade en tystnad och ofta ett lite egendomligt sätt. Allt mystiskt och oförklarligt välkomnades av egyptierna som tecken från gudarna. De blev vänligt behandlade och man undervisade dem i hieroglyfskrift, som liknade dövas åtbördsspråk.
Det finns en känd historia om lydernas kung Krösus och hans döve son. Krösos gjorde allt för att lära sin son att tala även fast ett orakel hade varnat honom och sagt att den dagen hans son skulle tala, skulle vara en sorgens dag. Och i ett krig med de närliggande länderna tillfångatogs Krösus. När en bödel som inte visste vem kungen var, just skulle avrätta honom, skrek helt plötsligt hans son i rena förskräckelen: "Människa, döda icke Krösus!". Kung Krösus fick leva men förlorade makten till det persiska rikets ledare Cyrus.

Under åren fram till 1500-talet, modern tid, höll man fast vid att döva var förståndshandikappande och inte kunde bli botade. Enstaka barn från förmögna familjer undervisades, och det var i allmänhet läkare eller präster som hade anlitats för att lära den döva att komminucera med sin omgivning.
En del undersökte orsakerna till "lyte" lite närmare och fann att döv- och stumhet inte hade att med intelligensen att göra. Den förste att komma på detta var den berömde läkaren och filosofen Hieronymus Caranus från italien. Han stammade och hade själv en son som var döv på ena örat. Hans tanke var att skrivandet är förbundet med talet och tanken, men skrivna bokstäver och ideér kan sammanföras utan medverkan av verkliga ljud.
En annan revolutionär var den döve konstnären Juan Frenandez Navarrete, även kallad "el mudo", som betyder "den tyste". Han var så duktig på att måla att han fick bli hovmålare hos kung Filip II. Alla förvånades över hans skicklighet att med en märklig klarhet göra sig förstådd med gester och tecken. El mudo hade även stora kunskaper om helig och profan historia samt mytologi och det sades att han aldrig målade ett stumt ansikte fastän han själv var stum. Efter hans död, 1579, lät man rista in följande meningar på hans gravsten:
"Himlen förvägrade mig tal, så att jag genom mitt förnuft skulle kunna ge större känsla åt de saker jag målade; och med min skickliga penna gjorde jag dem så levande att de talade för mig, eftersom att jag själv icke kunde tala."
Pedro Pnce de Leon, 1520-1584, från spanien, var munk i ett kloster när han träffade en döv vid namn Gaspard Burgos, osm också ville bli munk. Men eftersom att Burgos var döv så var det uteslutet.Ponce lärde honom att skriva och tala så att denna kunde uppnå sitt mål. I adelsfamiljerna vid den här tiden förekom det ofta att man gifte sig inom släkten för att bevara den. Detta gjorde att det dåå och då föddes ett dövt barn som arvinge till ett gods. Men enligt den gamla romerska lagen hade döva fortfarande ingen arvsrätt eller rätten att upprätta ett testamente. Pomce anlitades till att undervisa fyra stycken döva adelsbarn med målet att lära dem tala. Döva som kunde tala fick hade nämligen lika stor rätt till att ärva en egendom som alla andra. Ponce använde sig inte av avläsningsövningar utan han pekade på föremål, på vilka det stod vad de kallades. De döva skulle sedan uttala deras namn. På något sätt lyckades han lära dem läsa, skriva och tala. De kunde bikta sig med tal, bedja och assistera i mässan. Ponce kallas dövundervisningens fader och på hans gravsten står följande: "Pedro Ponce har undervisat dövstumma, ehuru Aristoles förklarat detta vara omöjligt."
De döva människorna har fått kämpa hårt för att få teckenspråket accepterat som sitt eget språk. Teckenspråket har funnits i alla tider men i olika former och grader. Från de enklaste handrörelser som munkarna stillsamt förmedlade sig med under tystnadstiden i klostret och de primitivaste försök till att härma med händer, huvud och miner, till ett fullt utvecklat och accepterat eget språk. Under 1800-talet accepterades det mer eller mindre och i de första skolorna för döva var det tillåtet att använda teckenspråk i undervisningen. Detta förändrades 1880 i Milano. Då beslutades att den Wedbergska orala talmetoden, var den bästa i undervisningen av döva barn och teckenspråket blev förbjudet i skolorna. Under en lång tid användes den orala läppavläsningen, men under rasterna tecknade de döva med varann. År 1889 kom en lag som innebar obligatrisk dövundervisning i Sverige. Rektor för Manillaskolan i Stockholm, Ossian Edmund Borg, hade sedan länge börjat införa talmetoden på sin skola och rapporterade goda resultat. Han menade att alla bildbara döva skulle lära sig språket så att de skulle kunna umgås med hörande. Man lade stor vikt vid att åtbördsspråket inte skulle uttövas eftersom att man ansåg att det var språkets och talets största fiende. De elever som tecknade blev bestraffade. År 1965 infördes obligatorisk grundskola för de döva och Sveriges Dövas Riksförbund kämpade för att få in teckenspråk i skolorna. Men det var först 1981 som Sverige bestämde, som första land i världen, att erkänna dövas rätt till tvåspråkighet. Idag finns det skolor som är helt anpassade efter de döva individernas bästa med talundervisning, läppläsning och teckenspråk.

Antalet utövare av teckenspråk ökar drastiskt hela tiden. 9 av 10 döva barn har hörande föräldrar som inte kunde teckenspråk utan har fått lära sig från början. Man räknar med att det tar ungefär två år att lära sig språket.
I Sverige finns det ungefär 9.000st helt döva, men det finns ungefär 300 000st hörselskadade och många av dom använder hörapparater. Men ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Historien om de döva och deras teckenspråk

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-02-02

    heej =) . kanonbra arbete , sy

Källhänvisning

Inactive member [2006-05-23]   Historien om de döva och deras teckenspråk
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6331 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×