Utvecklingspsykologi

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Utvecklingspsykologi -krishantering

Kriser är ett normalt inslag i livsprocessen, och utvägen att falla djupare och fastna i den eller att arbeta med den och genomgå en förändring är helt relativ till person och händelse. Ordet ”Kris” kommer från det grekiska språket och betyder; plötslig förändring eller avgörande ändring.

Från det att människan föds till att hon dör så genomgår hon olika stadier då det är mer vanligt att en kris kan uppkomma. Dessa skeden karakteriseras som mognadsbundna och kallas också utvecklingskriser;
1. Trots åldrarna (1-6) barnet vill bli självständigt och utvidga sina områden.
2. Skolstart (7-13) Här ska barnet lära sig att anpassa sig efter förväntningar och normer. Men även lära sig att fungera med andra. Skaffa vänner.
3. Puberteten (14-18) Starka känslor ska hanteras, kraven från barnslig mot vuxen förändras från omgivningen. Sexuellutforskning.
4. Vuxen åren (18-) Bilda eget med hem, familj, ansvar, klivet ut till vuxna världen.
5. 30 års åldern, man kan uppleva att man passerat den roligaste tiden av livet, och funderingar på vad man ska göra härnäst känns meningslösa.
6. 40 års ålder, Man kämpar med att inte känna sig gammal utan vill hävda sin ungdomlighet. Man vill så att säga visa att man fortfarande är att lita på.
7. Pensionering, från att ha uppgifter till att kanske känna sig passiv och oanvändbar. Man har kanske jobbat och haft uppgifter största delen av livet och ska helt plötsligt inte vara till för dem.

En del går igenom hela livet utan att känna av någon av dessa, andra allihopa och somliga en del. Det gemensamma är att man kan gå ur mognadskriserna starkare än vad man klev i dem.

En annan form av kris kallas situationsbunden eller traumatisk kris, och bygger på något som har hänt. Som exempelviss:

1. Självständighetsförlust; Kan inträffa om man hamnar på någon typ av institutionsvård, Handikappade människor kan känna av dessa begränsningar på många och olika områden i deras liv.
2. Reproduktiva problem; Man kanske lider av oförmågan att skaffa barn. Eller vid missfall samt abort. Detta kan också upplevas i klimakteriet då Tex. mens upphör och man kan känna det som om man tappar en del av sin kvinnlighet.
3. Objektsförlust; Förlust av någon som står en nära eller kanske en amputation.
4. Relations problem; Skilsmässa, otrohet, oförmågan att samarbeta i ett förhållande.
5. Social skam; Misslyckas i arbetet, eller att dömas till ett brott. På något sätt skilja sig från de sociala normerna.
6. Strukturella förändringar; i samhället, arbetslöshet, flytt eller förändringar i familjesammansättningen, ett barn kanske flyttar hemifrån.
7. Yttre katastrofer; Plötsliga och oförbereda händelser som förändrar hela livet för en individ eller flera; Trafikolycka, brand, jordbävning, krig, Tsunamin.

Om en traumatiskkris inträffar samtidigt som ett av dessa skeenden under mognadsfasen så är chansen för kris större. Som exempel; En förälder dör samtidigt som du ska födda barn, Din fd man skaffar nya barn med ny kvinna samtidigt som du hamnar i klimakteriet. Eller att man skiljer sig samtidigt som man hamnar i klimakteriet. Ett barn börjar bli utsatt för fysisk misshandel samtidigt som det ska börja i skolan.

Sorg och kris kan vara rejäla händelser då det fodras att man får professionell hjälp eller hjälp från yttre omgivning, för att få sorgen att komma till utlopp. Gråten anses vara viktigt för att få utlopp. Man kan även använda ”Krisintervention” och det handlar om att konfrontera den sörjande med förlusten och att ingripa i dennes livssituation. Detta sätt att använda kritiseras av många men det används ofta av sk sörjandegrupper. Många menar att detta är fel då vi är olika individer och kanske lider av olika sorger, vilket utesluter att dessa kan behandlas efter en och samma metod. Det finns många olika synsätt inom psykologin och psykiatrin på vad det är som orsakar kriser eller andra obehag, och därmed har de olika förklaringar och lösningar på kriser.
I det psykodynamiska synsättet; Tror man att den aktuella krisen har ett samspel med personen tidigare upplevelser i barndomen. Genom långa terapier kan man så småningom lyfta fram skador och upplevelser ur barndomen som gör att man kan förstå de aktuella reaktionerna.
I den PTSD- orienterade krisuppfattningen ses krisen som ett symptom av den aktuella trauma upplevelsen som personen just upplevt. Som tex våldtäkt, trafikolycka, misshandel och så vidare, här menar man att det är viktigt att reparera skadorna av detta snabbt. Kritiker menar att detta är att undergräva personen bakom krisen, för det kanske är just dennes sätt att möta och reflektera över vad som hänt som skapat krisen och då är det man bör fokusera på och inte traumat.
När man talar om existentiella krisuppfattningar tycker man att kris är en störning som inträffar i det normala livet, men att det också tillhör livet. Varje kris innebär en risk, men också en chans till att utöka sitt existentiella djup. Enligt detta synsätt är det nödvändigt att erkänna att känslorna är en del av individen och att de kan ta sig olika uttryck. Kritiker menar att man oftast behöver mera hjälp i en kris än vad detta synsätt tycker.

Ofta följer kriserna hos en människa samma mönster som då består av fyra faser:
1. Chockfasen, man håller med alla möjliga krafter det som hänt så långt bort ifrån sig själv som möjligt. Man kan växla mellan skratt, gråt, panik och likgiltighet. Så småningom kommer de flesta ganska snabbt till insikt om verkligheten.
2. Reaktionsfasen, Nu förstår man vad som hänt och kanske hur det kommer att påverka en i framtiden. Ångest, gråtattacker, mardrömmar, och olika kroppsliga symptom är vanliga. Här är det viktigt att inte fly ifrån känslorna utan att ta itu med dem.
3. Reparationsfasen, Nu försöker man att anpassa sig efter de nya situationerna. På et...