Perelandra av CS Lewis

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Två män sänds till planeten Perelandra av olika skäl. Den ena är där för att förhindra en katastrof, lika stor som Evas tugga av äpplet i paradiset. Den andra är där för att se till att tuggan i äpplet blir av. Det börjar med oskyldiga konfrontationer, och slutar med onda slagsmål.

Ransom, en manlig filolog i sina bästa år blir kallad av Oyarsa av Malacandra att åka till Perelandra, planeten vi känner bättre till som Venus. Alla planeter har en Oyarsa, vilket är jämförbart med en gud och skapare. Oyarsa kommer från arten eldiler, som är ett slags övernaturlig, märklig företeelse som man bara kan se, om man ser den från rätt vinkel. Oyarsan tar sitt namn från planeterna de skapar. Perelandra är guden över Venus och Malacandra är guden över Mars.

Ransom känner Oyarsa av Malacandra väl efter bravaderna som beskrivs i boken ”Utflykt från tyst planet”. Han blir där bortrövad av en man, Weston, som reser till Malacandra för att roffa åt sig av planetens guld. Han tar Ransom som ett slags gåva och offer till livsformerna på Malacandra. Men livsformerna, även kallade sorner, Hnau och eldila tar inte emot offer. De är goda och när Ransom flyr ur Westons klor då de landat med rymdfarkosten, tar de emot honom med öppna armar. Weston däremot blir förföljd och ställd ”inför rätta” när Oyarsa av Malacandra förstår att han är där enbart av egoistiska anledningar och att han en dag tänker komma tillbaka och överta himlakroppen. Enligt Malacandra är han en ondskefull människa och hennes uppfattning av honom blir inte bättre då han skjuter ihjäl en Hnau.

Ransom och Malacandra blir goda vänner och när han väl återvänt till Thulcandra (jorden) håller de kontakten väl. Efter ungefär ett år blir han sänd av Malacandra att åka till Perelandra på ett uppdrag. Ransom accepterar uppdraget, utan att ens veta vad det innebär. Han blir sänd till Perelandra i något som liknar en himmelsk likkista. Resan i kistan har han inget större minne av, han vet bara att Malacandra själv förde den genom solsystemets mörker.

Boken är skriven i tredje person, eftersom Ransom då han kommit tillbaka från sin himmelska resa, berättar allt för sin vän Lewis, som skriver en bok om det.

”Kom på torsdag om möjligt. Affärer.” Så löd telegrammet Lewis fick av Ransom i början på veckan. Han tvekade på att bege sig, eftersom han mycket väl visste vad som försiggick. Ransom hade nämligen berättat allt om sin förra resa till Malacandra. Lewis var självklart oerhört skeptisk, men kände att han var tvungen att fara dit ändå. Väl framme efter en lång, becksvart, enslig och fruktansvärd resa från tågstationen stängde han dörren efter sig och klev in i hallen. Ransom kom hem ett tag senare och det blev ett glatt återseende. De satte sig ner vid Ransoms slitna bord och började diskutera. När Lewis fick reda på vad som skulle hända, att Ransom skulle sändas till en annan planet, blev han förskräckt! Ransom, hans bästa vän, skulle resa genom rymden till en planet flera ljusår härifrån i en kista! Han skulle inte ha någon mat, inget att dricka och kistan skulle föras framåt av Oyarsa av Malacandra själv. Lewis uppdrag var att komma tillbaka till stugan när Ransom återvände från Perelandra. Han undrade självklart hur han skulle veta när det var, och Ransom svarade bara att han skulle bli kallad av Malacandra. Lewis accepterade sitt uppdrag efter mycket om och men.

Ungefär ett år senare kallades han till Ransoms stuga. Han beger sig dit tillsammans med en vän. De kommer dit precis i tid att se kistan landa. Ransom är friskare och mer vältränad än någonsin. De går in i huset och Ransom börjar berätta om sina otroliga äventyr och upplevelser på Perelandra.

”Över huvudet på honom hängde från en hårig, rörliknande gren ett stort, klotformat föremål, nästan genomskinligt och lysande. Det fanns ett område av återkastat ljus i det, och på ett ställe antyddes en regnbågsfärgning. Detta var alltså förklaringen till det till synes glasliknande i skogen. Och då han såg sig om såg han otaliga skimrande klot av samma slag åt alla håll. Han började undersöka det närmaste uppmärksamt. I början trodde han att det rörde sig; sedan trodde han att det inte gjorde det. Han gav vika för en naturlig impuls, sträckte ut handen och rörde vid det. Omedelbart genomdränktes hans huvud, ansikte och skuldror med vad som (i denna varma värld) tycktes vara en iskall dusch, och hans näsborrar fylldes med en skarp, genomträngande, utsökt doft som på något sätt påminde honom om Popes versrad: ”att dö av rosenblommans välluktssmärta”.” sid. 51 Kap 4

Det här är en del av Ransoms andra dag på planeten, som för honom än så länge är helt outforskad. Allt han vet är att marken han rör sig på flyter och böjer sig efter vattnets väldiga vågor, som om den vore en del av det. Den flytande ön han befinner sig på är täckt av gyllene ljung och skogar av gudomliga träd. Han har stött på en levande varelse, som är en drake täckt av guldröda fjäll, lika hög och sällskapssjuk som en hund. Men han vet ännu inte än vad hans uppdrag på planeten är.

Dagarna går och han stöter på den första mänskliga varelsen, vilket visar sig vara drottningen på planeten. Hon är alldeles grön och hennes nakna kropp är så perfekt att den inte går att beskriva i mänskliga ord. Hennes ansikte utstrålar en oskuldsfullhet som inget annat han någonsin skådat. Hon är omringad av djur av alla slag, grodliknande, känguruliknade och hundliknande. Alla djuren har ett visst drag av jordiska djur, men ändå inte. Ransom och den Gröna damen diskuterar länge och väl. Varken hon eller Ransom vet vad han gör där. Dagarna går och Ransom blir bara mer och mer fundersam över vad hans uppdrag egentligen innebär. En dag frågar han den Gröna Damen om hon vill landstiga på de fasta landen, men hon säger att eldila förbjudit henne. Varför vet hon inte, men hon vet att hon inte får övernatta på de fasta landen. Ransom övertalar henne till slut och dagen därpå landstiger de. De klättrar upp på ett berg och spanar ut över haven och de flytande öarna, i hopp om att finna den försvunna konungen. Men de finner något annat istället. Nedanför ser han att en mystisk farkost drivit iland och Ransom förstår snart att det är Weston som kommit. Han blir förskräckt eftersom han vet att Weston är en ond människa, som kan hitta på precis vad som helst.

Men det visar sig att det inte är Weston. Det är något värre. En ond demon har tagit över Westons kropp. Men så länge drottningen är i närheten håller han sig i skinnet och gör inget ont. Ransom inser efter en tid vad som försiggår. Weston, eller demonen, är sänd hit för att göra samma sak som ormen gjorde mot Eva i paradiset. Han försöker lära den Gröna Damen vad ondska innebär, hur smärta känns och han försöker få henne att landstiga på det förbjudna fastlandet. Ransom försöker förgäves få henne att förstå att det man tycker om att göra, det man älskar, ska man inte sluta upp med, bara för att man kan. Och den Gröna Damen älskar att lyda under eldila och Oyarsa av Perelandra. Han berättar om Adam och Eva, om ormen, men damen förstår inget av det han berättar.

Ransom konfronterar Weston flera gånger, men han är slug och inbillar damen att Ransom är ung och inte förstår bättre, att han inte gillar när folk lär sig nya saker. Han säger att Ransom är rädd för allt nytt och det är därför han inte vill att drottningen ska landstiga. Fienden (demonen) använder rena hjärntvättsmetoder.

Ransom känner sig totalt maktlös och vet inte vad han ska ta sig till. Han anser sig ha gjort allt som står i hans makt. Han konfronterar Weston som bara utnyttjar allt han säger och får drottningen att lyssna mindre och mindre på hans ord. Det är en tung period för Ransom. Varken den Gröna damen eller Westons demon behöver lika mycket sömn som honom, vilket gör att Ransom blir trött både fysiskt och psykiskt då han måste hålla sig vaken. Han vill definitivt inte att Westons demon ska säga något då Ransom sover, som gör att han vaknar upp och allt är förlorat.

Efter flera dagar, kanske till och med veckor inser Ransom vad som måste göras. Han måste döda fienden. Om demonen inte har någon frivillig kropp att leva i kan han inte övertala drottningen att landstiga. Ransom väntar länge på att damen ska lämna de för en tupplur, eller bara för att leka med djuren, som hon brukar göra. Till slut går hon därifrån och Ransom tar sin chans.

”Innan han hämtat sig, var Omänniskan över honom, ylande som en stormvind, med ögon så vidöppna att de inte så gut att ha några ögonlock. Håret reste sig från dess hjässa. Den höll honom fången tätt mot sitt bröst, med armarna runt honom. Omänniskans naglar slet loss stora slamsor från hans rygg. Hans egna armar var fångade i det hårda greppet. Hur vilt han än dunkade kunde han inte få in något slag. Han vred på huvudet och bet djupt i musklerna i dess högerarm, först utan framgång, sedan djupare. Den gav upp ett tjut, försökte hålla taget och sedan var han plötsligt fri. För ett ögonblick försvarade den sig trögt, och han fann att hann mörbultade den i hjärttraken, snabbare och hårdare än han trott vara möjligt. Det hördes genom den öppna munnen hur han tog andan ur den med sina slag. Sedan höjdes dess händer igen. Fingrarna böjdes som klor. Den försökte inte boxas. Den ville brottas. Han slog dess högerarm åt sidan med ett fruktansvärt slag av ben mot ben och träffade den köttiga delen av hakan. I samma ögonblick slet dess naglar i hans högerarm. Han tog tag i armarna. Med mer tur än skicklighet fick han grepp om båda handlederna.” sid. 174 kap. 12

Det smärtfulla slagsmålet höll på både länge och väl och till slut flydde fienden. Ransom stapplade efter. Både han och Omänniskan var väldigt illa däran. Fienden var inte snabbare än honom, men löpte inte saktare heller, så Ransom tog inte in på honom. Omänniskan nådde havet på den flytande öns strandkant och vadade ut. Den fick tag på en av de tama fiskarna som fört Ransom och den Gröna Damen till fastlandet då de skulle söka konungen. Fienden kastade sig upp på fisken och drev på den i hög hastighet. Ransom gjorde det samma. Jakten fortsatte i 2 dygn och till slut kastades både han och Westons demon iland. Det var natt. Och nätterna på Perelandra var kolsvarta. Man såg ingenting. Ransom trevade sig fram och störtade omkull omänniskan. Ransom slog och slog och demonen slet stycken ur hans huvud, bål och lemmar. Till slut fick Ransom ett starkt grepp runt hans hals och ströp honom sakta. Han var helt slut och det värkte i hela kroppen efter det fruktansvärda slagsmålet med fienden. Ransom var helt massakrerad. Han satte sig i det kolsvarta mörkret och lutade sig mot en stenvägg. Han tänkte sitta här och vänta på dagsljuset, men dagen kom aldrig. Med förskräckelse insåg Ransom att han var i en mörk undervattensgrotta. Han började trött treva sig runt klipporna i hopp om att hitta någon utgång, syret i grottan måste komma från någonstans. Det gällde bara att hitta varifrån. Han började klättra uppåt i en liten klyfta. Han klättrade i något som kändes som evigheter och bakom sig hörde han något. Det plaskade i källvattnet och flåsade tugnt. Till slut såg han ett svagt ljus. Det var en fröjd för hans ögon. Han klättrade mot ljusstrimman och nådde till slut upp i ett rum som var svagt upplyst av något som såg ut som en krater. Kratern visade sig vara djup och längst ner brann en stor eld. Ransom föll i sömn på marken och vaknade efter en djup drömlös dvala. Han satte sig tillrätta mot en vägg och började inspektera grottan med sina ögon. Den var stor och det fanns en klipphylla ovanför honom. Han ställde sig upp och tänkte precis klättra upp på den för att se om den ledde någonstans då han i ögonvrån såg något som kom upp ur hålet han kommit från.

”Långsamt, skakande, med omänskliga rörelser, kröp en mänsklig gestalt, scharlakansröd i eldskenet, ut på grottans golv. Det var omänniskan förståss.” sid. 207 kap. 14

Ransom blev stel av skräck eftersom han var övertygad om att han strypt Weston långt ner i avgrunden. Sen vände hans skräck till raseri. Han kastade en stor hård sten mot omänniskans ansikte, som krossades och den livlösa kroppen föll ihop på det kalla grottgolvet. Ransom släpade det blodiga liket mot eldgropen och knuffade ner det.

När han hittat vägen ut ur grottan lade han sig ner i den mjuka mossan och sov. Hans sår var läkta då han vaknade och han vandrade ner för berget han kommit till. Där nedanför möttes han av både Perelandra, Malacadra (som tagit varsin gudomlig skepnad för att Ransom skulle kunna se dem) konungen och drottningen, omgivna av alla djur. Ett par av varje djurart, precis som i Noaks ark. Alla knäböjde djupt för honom och tackade honom hjärtligt för allt han åstadkommit. Ransom hade lyckats med det omöjliga. Han hade tagit livet av en demon, av en av djävulens starkaste betjänter.
”Allt detta såg Ransom med egna ögon. De båda vita varelserna var könlösa. Men han från Malacandra var maskulin (inte manlig), hon från Perelandra var feminin (inte kvinnlig). Malacandra tycktes honom se ut som en som stod beväpnad, vid skyddsvärnet till sin egen avlägsna, ålderdomliga värld, oupphörligt vaksam, med blicken ständigt farande över horisonten åt jorden till, i den riktning som han fara kom ifrån för länge sedan. ”En sjömans blick” sa Ransom mig en gång. ”Du vet… ögon som är uppfyllda av avstånd. ”Men Perelandras ögon öppnades så att säga inåt, som om de var den skyddande porten till en värld av vågor och sorlanden och vandrande vindar, av liv som gungade i vinden och plaskade mot mossbelupna stenar och föll ner som daggen och steg mot solen i den skira dimman. På mars är själva skogarna av sten. På Venus flyter länderna. Nu tänkte han inte längre på de som Malacandra och Perelandra. Han kallade de vid sina jordiska namn. Med djup förundran tänkte han för sig själv: ”Mina ögon har sett Mars och Venus. Jag har sett Ares och Afrodite.”
sid 231 Kap 16


Huvudpersonen i boken är Ransom, en lång, kutryggig man i 40-45 års ålder. Vid första ögonkastet får man ett intryck av att han är läkare eller lärare. Ransom är en väldigt sympatisk och godhjärtad människa som inte vill något väsen orätt. Vid en tidigare resa till Malacandra, som han blev medtvingad på mötte han diverse livsformer, alla goda. Han blev god vän med härskaren över Malacandra, den stora eldilen Oyarsa av Malacandra.

Weston är en man som kommer till Perelandra i en samma mystiska farkost som en gång fört både honom och Ransom till Malacandra. Han kommer till Perelandra iförd skjorta, kortbyxor och en kraftig hjälm. Hans taniga händer är utsmyckade med naglar som är så långa och vassa att de borde kallas klor. Han ser ut som Weston att döma av hans kroppsstorlek, hudfärg och anletsdrag, men något gör honom näst intill oigenkännlig. Han är mycket lik en levande död. Han har en uttryckslös mun, ögon som stirrar utan att blinka och något tungt och oorganiskt i kindvecken. Man blir mer och mer övertygad om att det inte är en människa. Man förstår att Westons kropp vandrar omkring på Perelandra, fast i någon helt annan livsform. Själva själen är borta och utbytt mot en ondska som måste vara sänd av djävulen själv.
Hans relationer till de andra två karaktärerna är väldigt olika. Ransom känner han väl, eftersom Weston både studerat med honom och fört honom till Malacandra. Redan under den resan blev de riktiga fiender, eftersom Weston förde med Ransom mot hans vilja för att offra honom. Det är hans yttersta fiende. Han som ska stoppa honom från att få den gröna damen till en riktig människa, inte bara fysiskt, utan även psykiskt.

Den gröna damen, eller drottningen har han ingen direkt relation med. Han diskuterar och förklarar allt som hon inte vet om för henne. Allt som hon inte ska veta. Han är sänd för att få henne att landstiga på ett land hon inte får landstiga, på samma sätt som Adam och Eva var förbjudna att äta äpplet.

Den gröna damen, även kallad drottningen på Perelandra, ser ut ungefär som en grön människa kroppligt sett. Hon beskrivs som lika grön och vacker som den gröna skalbaggen i en engelsk trädgård, en gudinna uthuggen i grön skimrande sten, men levande. Hennes ansikte är lugnt, lika lugnt som en sjö där ingen vind någonsin funnits. Ett lugn så ojordiskt, trots alla mänskliga anletsdrag. Hon är oskuldsfull. Hennes ordförråd ät helt annorlunda vårat. Hennes känslor är helt annorlunda. Vad är smärta? Vad innebär fredligt? Vad är att svika? Alla sådana ord som är självklara för oss, är inte alltid självklara för henne. Hon säger alltid att hon är ung. Att hon inte visste något och att Ransom och Weston gjorde henne äldre. Fast hon förstod inte att Omänniskans sätt att göra henne äldre var ondskefullt.
Hon är den första varelse Ransom träffar på som kan tala. De blir vänner och diskuterar ofta omständigheterna på jorden och Perelandra. Men för det mesta använder Ransom ord hon inte förstår, så han blir tvungen att förklara.


Omgivningarna på Perelandra är mycket svåra att beskriva. I boken används ord som överväldigande, skimrande, guld, silver och gyllene. Men i samma vända skriver Lewis att det är de bästa ord Ransom funnit på vårt språk. Egentligen finns inga ord att beskriva detta gudomliga landskap med.
Himlen är otrolig att se. Man kan inte se någon sol, eftersom Venus sfär inte släpper igenom solljuset på samma sätt som på jorden. Detta gör att färgerna på himmelen blir nästan overkliga. Ibland är himlen starkt purpur och nästa sekund är den gyllene guldsilverfärgad. Min uppfattning är att den ser ut ungefär som ett ständigt norrsken, fast med andra kulörer.
Planetens yta vekar bestå av större delar grönskimrande hav, och på havet finns flytande öar, alla olika. Vissa öar består av kopparfärgad ljung, andra består av purpurfärgade växter och blommor. Skogarna består av träd. Träd som blåser bubblor av vatten, som sedan spricker och bevattnar marken. Andra träd har klasar fulla av gula ballongformade frukter, med en smak så ouppnåelig och fantastik att den skulle vara för dyr att köpa även för jordens allt guld.

På fastlandet är allt annorlunda. Det påminner mer om jorden, fast färgerna är fortfarande inte samma. Stenklippor, färgsprakande växter och grus präglar det fasta landet.

Djuren i denna värld är mytiska. Drakar färgade i koppar och guld, med blåmarmorerade vingar, sjöjungfrur och ljuvt sjungande hundliknande varelser.


C.S Lewis föddes i Belfast 1898. Hans far arbetade som jurist och hans mor som kyrkoherde. Lewis har alltid gillat böcker och läste gärna forntida sagor, helst grekiska, orientaliska och norska. Lewis gick en vanlig utbildning och påverkades mycket av en lärare, W. T. Kirckpatrick. Han lärde honom logiskt och analytiskt tänkande och det är tack vare det som Lewis har det tydliga resonerande han är känd för.

När Lewis var ung utgav han sig för att vara ateist, men hans förkärlek för myter besvärade honom, vilket gjorde att Lewis till slut trodde på den ”absoluta anden”. Men det kändes inte rätt i längden och 1929 blev han kristen. Ha...