Hur gör djur?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hur gör djur?

Vår grupp som består av Alexander Halén, Jesper Stolt och Petter Lundgren har valt att behandla frågeställningen ”Hur undviker djur att bli uppätna”.
Många arters tekniker som de använder för att skydda sig mot rovdjur är väl kända, så som tillexempel igelkotten som rullar ihop sig till en boll när den blir hotar eller för att ta ett par exempel till, plattfiskar som har samma färg som sanden och kameleonten som kan smälta in i nästan alla miljöer den vistas i, för att undvika att bli upptäckt.
Vi tänkte fördjupa oss i detta och finna fler djur som de flesta inte vet om att de har en avancerad teknik för att undvika att bli någon annans föda. Vissa arter har inte möjlighet att gömma sig utan måste slåss mot rovdjuren, de kan ju faktiskt va rovdjur själv och då blir det en kamp för att ätas eller att äta.

Frågan att äta eller ätas är något alla djur ställs inför. Att kunna försvara sig och undvika att bli andras föda är en förutsättning för eget liv, men man måste också själv kunna få tag i föda så att man kan överleva. Försvara sig kan man göra på många sätt. Man kan inta hotande kroppsställningar, göra skrämmande åtbörder, spela död på låtsas, ha ett skyddande pansar eller vara giftig.

Ett exempel på ett icke-rovdjur som försvarar sig med icke-våld mot rovdjur är kackerlackorna.
På bakkroppen har de försvarskörtlar som undviker att de blir uppätna. Vissa arter har dessutom en varningsfärg på bakkroppen som talar om att de är illasmakande. På bakkroppens ände sitter ett par analspröt, med vilka kackerlackan kan uppfatta rörelser i luften och undkomma med livet i behåll från en fara.
Ett annat djur som också använder sig av ett beteende där angriparen ska luras att inte äta den är skunken. De kan spruta en mycket illaluktande vätska från sina analkörtlar. Vätskan fungerar mycket bra som försvarsmekanism och den sitter i länge och gör luktsinne för den träffade obrukbart i flera dagar Att bli av med luktsinnet är förödande för många djur.
Skulle man träffa på en skunk och den börjar stampa i marken så är ett vätskeangrepp nära och man bör ge sig av därifrån.

Giftiga djur

Vad det gäller giftiga djur skulle man förenklat kunna säga att det finns två typer. Den ena typen använder giftet som försvar mot sina angripare, medan den andra skaffar sig föda med hjälp av giftet. Hos djur som lever i havet fyller gifterna hos de flesta arter en försvarsfunktion. Giftormarna, å andra sidan, använder sig av giftet som ett offensivt vapen. En del djur, t.ex. skorpioner, använder sig av giftet både som försvarsvapen och som attackvapen.

Insekter
Geting- och tambigiftets svårt smärtframkallande egenskaper har en avskräckande effekt hos oss människor. Varje år dör cirka 5 personer i Sverige på grund av bi- eller getingallergi, vilket är fler än antalet dödsfall efter huggormsormbett.

Bland fjärilarna återfinns också arter som använder gift som självförsvar, dock nästan enbart bland nattfjärilarna, och då oftare hos larverna än hos de fullbildade fjärilarna. De giftiga arternas larver är oftast håriga, och håren står i förbindelse med giftproducerande körtlar. Vid beröring bryts lätt håren av och fastnar i den drabbades hud.
Monarkfjärilen är en daglevande fjäril som är giftig, men den producerar inte sitt gift själv. Monarkens larver lever av giftiga tulkörtsarter. Giftet lagras upp i larvens kroppsvätskor utan fara för vare sig larven eller den fullbildade fjärilen. En fågel som tar en monark märker snabbt att fjärilen är giftig. Fågeln räddas av att giftet stimulerar ett kräkcentrum i dess hjärna, vilket gör att den snabbt kan göra sig av med giftet.
Bombarderbaggen har ett annorlunda kemiskt försvar. När den angrips avger den en explosiv gas som riktas mot angriparen. Temperaturen i gasen kan uppgå till hundra grader, och avfyrningen är även hörbar för oss. Angriparen kan bombarderas flera gånger i rask följd med gasen

Spindeldjur
Spindlar har alltid fascinerat människan. Kanske har de giftiga egenskaperna speciellt bidragit till att många känner skräck och rädsla för dem, trots att de oftast är harmlösa och nyttiga varelser. Av spindlarnas sex benpar är det första ombildat till mundelar, som ibland består av en basled försedd med en infällbar klo. Klon står i förbindelse med en stor giftkörtel. Giftet är främst avsett för insekter, men några arter utgör på grund av sin giftighet hälsoproblem för oss. En av de mer kända giftspindlarna är svarta änkan. De australiska trattminörspindlarna är speciellt beryktade för sin aggressivitet, och dessa arter har orsakat dödsfall främst bland barn.Den kanske giftigaste spindeln är den brasilianska mindre markfågelspindeln, som lär ha det starkaste giftet av alla spindlar.
Skorpionerna är de största spindeldjuren, och är välkända på grund av sin giftighet. De flesta arterna finns i varmare trakter och är nattaktiva rovdjur. Kroppen är delad i en framkropp och en bakkropp som avslutas med en svans och en giftgadd i änden. Giftet bildas i två säcklika körtlar som har varsin gång till gadden. Alla skorpioner är giftiga, men ett mindre antal utgör en fara för oss. I de östra medelhavsländerna kan man träffa på den lilla, bruna, som kan ge livsfarliga sting.


Fiskar
Minst tusen fiskarter är kända för att ha, eller förmodas ha, en giftproducerande apparat eller innehålla gift spritt i vissa vävnader. Stingrockor påträffas i alla tempererade och varma hav. De har en eller flera giftiga, hullingförsedda taggar i stjärten. Stingrockorna ligger gärna nergrävda i sand på grunt vatten. Om någon råkar trampa oförsiktigt kan en tagg lätt fastna i offret, och råka illa ut. Andra giftiga fiskar som också ligger nergrävda är t.ex. fjärsingar och stjärnkikare. Den kamouflagefärgade stenfisken , ibland betraktad som världens giftigaste fisk, kan vid fara slunga ut de giftförsedda ryggtaggarna mot en angripare. Den korallevande drakfisken har starka färger med fenor som påminner om fågelvingar, vars fenstrålar står i förbindelse med separata giftproducerande körtlar.

Snäckor
Vissa snäckor har förmåga att utsöndra mycket sura lösningar innehållande ca 3 % svavelsyra och andra giftiga komponenter. Man tror att snäckan på detta sätt löser upp kalkpansaret hos sjöstärnor, sjöborrar och mindre kräftdjur, vilka är bytesdjuren. Vätskan används även i försvarssyfte.

Groddjur

Många grodor och paddor skyddar sig med hjälp av giftiga hudsekret. De flesta är inte särskilt farliga för oss människor, men några, t.ex. pilgiftsgrodorna, utsöndrar några av de giftigaste biologiska ämnen som man känner till. Med sin lilla storlek utgör pilgiftsgrodorna genom sina skarpa, spektakulära färger och extrema giftighet en mycket intressant grupp av djur. I samband med fara och stress utsöndras den giftiga vätskan. Ett av de mest dödliga gifterna är batrachotoxin, och enbart 0,2 mg är tillräckligt för att döda en normalstor människa.


Tagghudingar
Sjöborrarna är försedda med pedicellarier som sitter mellan taggarna. Pedicellarierna består av skaft och ett huvud med skänklar som bildar en griptång, och de är 1-4 mm långa. De fungerar som effektiva försvarsredskap, och vissa arters pedicellarer är försedda med giftkörtlar som släpper ifrån sig gift in i angriparen när sjöborren blir attackerad.



Självstympning och Regeneration som försvarsteknik

Ibland när man tar en spindel eller vandrande pinne, kan man märka att de "tappar" ett eller flera sina långa ben om man råkar få tag i ett av misstag. Ödlor kan på motsvarande sätt tappa stjärten när ett angripande djur försöker fånga ödlan och tar tag i stjärten. Djuret gör detta medvetet i försvarssyfte och även i autotomi.

Hos vissa djur, främst unga individer, kan sedan den förlorade kroppsdelen växa ut igen, det tär detta som kallas regeneration. Ben på vandrande pinnar, stjärten på ödlor, är ett par klassiska exempel. Det är en intressant funktion som vissa djur har som försvarsbeteende.

Djur som har förmåga till regeneration eller självstympning, har speciella egenskaper i kroppen för att kunna genomföra för detta.
Hos ett ryggradsdjur, som hos exempelvis ödlor, har varje svanskota en zon ungefär mitt på kotan, utan benvävnad. När speciella muskler kring detta område aktiveras bryts kotan av i två delar. Dessa förluster av kroppsdelar sker utan blodförlust, då även mjukdelarna är särskilt ombildade.

Ofta rör sig den stympad...