Lilla kyckling åker till Kerbys planet (baserad på filmen chicken little, skulle skriva en fortsättning. En s.k. Chicken little 2)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag rusar i högsta fart ut mot skeppets öppning. Ser på när luckan sakta slår igen mitt framför mina ögon. Den robotliknande rymdvarelsen tar tag i mig med sina långa armar och kloliknande fingrar och drar tillbaka in mig i det stora rymdskeppet.
Jag sparkar och slår mot rymdvarelsen men märker att jag är chanslös mot den stora besten. Jag blir ivägburen genom långa och mörka korridorer innan jag slängs in i ett grått kalt rum, som jag bara kan anta är en cell där dom slänger in sina offer innan dom ska dödas.
Min huvudsyssla under den tiden var att låta bli att få panik, för jag var hela tiden en hårsmån att börja banka på dörren och skrika som en vettvillig, men min hjärnverksamhet funkande fortfarande någotsånär. Och då jag trodde att det bara skulle korta ner min livslängd ännu mer så lät jag bli att ge efter för galenskapen.
Efter att jag varit instängd i cellen i ungefär 2 timmar började jag undra varför dom egentligen stängt in mig här, istället för att bara dödat mig direkt.
Det hade i varje fall varit mindre plågsamt på det sättet.
Rummet var kallt och det fanns bara en stol, en stol som var alldeles för stor för mig, medan jag satt på stolen tänkte jag på Abby, Runt och Fisken. Men mest av allt tänkte jag på min pappa. Min pappa som jag älskar så otroligt mycket.
Men som jag nu nog aldrig kommer att få se igen.
Kanske han i alla fall skulle tro på mig nu, att jag faktiskt hade rätt från början, även hur dumt det må ha låtit. Att en bit av himlen fallit över mig.
Abby förklarar säkert för honom att det inte var själva himlen som hade fallit.
Utan att det nog var en bit av skeppet som hade landat i huvudet på mig den gången.
Sakta öppnades den stora celldörren. In kom, vad var det egentligen det där?
Små lurviga ”saker” som hade tre ögon. Liknade den jag Runt och Abby sett på skeppet för ett par timmar sen, timmar som kändes som dagar sedan sist. Nu väntade jag bara på att när som helst få syn på de stora Robotliknande rymdvarelserna.
Som jag förstod var de som skulle döda mig.
Och det är väll nästan säkert att de, efter att ha dödat mig, sedan ska äta upp mig till middag.
– ”Vi är nu alldeles strax framme vid våran planet. Du behöver inte vara rädd, vi kommer inte att göra dig illa, och du kommer att få åka hem, men inte riktigt än.”, sade en av de lurviga varelserna.
– ”Allt det beror på din familj, om de lyckas hitta vår Kerby, så kommer du att få komma hem igen, det lovar jag.” sade en annan.
– ”Men kan jag snälla bara inte få åka hem nu? Och vad är ni för några, jag har sett andra rymdvarelser med.”, sade jag
– ”Vi var de rymdvarelserna du såg förut. Dom styr vi med hjälp av en dator som sitter i robotens huvud. Men än kan vi inte åka hem. Vi har inte fått tillstånd av galaxministern än. Vi hade bara bokat en tid på eran planet i 2 timmar.” sade den första
– ”Jag är förresten Kerbys far, Zorbit, och detta är hans mor, Svewe.”
– ”Och mig kan ni kalla lilla kyckling.”
– ”Okej lilla kyckling, följ nu med oss, vi har inte mycket tid på oss innan det är dags för återfärd till din planet.”
Jag följde tveksamt efter Zorbit och Svewe. Som ändå verkade vara snälla.
Men man kan ju aldrig vara helt säker. Och absolut inte med rymdvarelser.
Jag gick nerför landgången, Och jag fick nästan en chock där jag stod.
Överallt var det flygande maskiner, i massor med olika former, en del farkoster såg ut som runda flygande tefat, andra såg ut som bilar som vi hade på Jorden.
Det fanns t.o.m. farkoster som liknade de hus som vi hade på våran planet. Jag såg stora fåglar, om man nu kallar det där fåglar, deras näbbar såg ut att vara över en meter långa, och deras ben säkert två. Men flög gjorde dom, högt däruppe i den blå… nej, den gröna skyn?
Jag gnuggade mig i ögonen för att se om det verkligen stämde, men jo, det gjorde det faktiskt. Himlen på den här planeten var faktiskt av en helt klargrön färg. Och vad jag mer märkt är att det inte verkar finnas några träd eller blommor på den här planeten.
Men jag var ju i en stor stad, så kanske det var därför. För en sol hade dom, även om den bara hade en storlek som en ärta i mina ögon. Fast värme och ljus spred den sannerligen.
Kändes som att det nästan till och med var lite varmare än på min planet.
- Kommer du eller lilla kyckling? Frågade Svewe
- Kommer! Sade jag och rusade efter dem
Vi var nu i det som tycktes vara stadens centrum, det var fullt av liv och rörelse.
Byggnaderna och husen tycktes likna våra, förutom den skillnaden att dessa byggnader svävade.
Vi kom in i deras hus och där kände jag faktiskt igen mig, allting var så likt de saker vi hade i våra egna hus på Jorden.
- ”Hur kan det vara så likt, era transportmedel är väldigt olika våra, men det materiella saker ni har i husen är exakt samma saker som vi också använder oss av”
- ”Jo du förstår, vi har försökt att kopiera allt på eran planet, för att vi också ska få fram det vi älskar mest av allt. Ekollon. Vi tänkte att om vi gör allt exakt som er, så kanske det börjar växa ekollon på våran planet också. Men allt har vi tragiskt nog inte kunna efterlikna, vi har inte lika mycket kunskap om saker och ting som ni har, men vi har en del kunskaper som ni å andra sidan inte besitter.”
- ”Maten är klar!” ropade Svewe
Jag satte mig vid bordet och kollade på min tallrik.
- ”Vad är det här för något?”, frågade jag
- ”Det är våran favoriträtt Sarbon, hugg in bara!”
Jag kollade misstänksam på den s.k. maten som jag hade framför mig, en sorts gräsliknande slemmig sörja.
- ”Hehe tack så hemskt mycket, sade jag, men jag är faktiskt inte så hungrig. Jag åt precis jättemycket mat just innan ni fick tag på mig.”
- ”Skyll dig själv”, sade Zorbit
- ”Ja, för det ser så himla gott ut, men jag är proppmätt och får nog inte ner en bit!”, ljög jag
Efter att vi ätit färdigt, var det en annan Mimp som kom och sa till att nu hade de fått tillåtelse att besöka Jorden igen. Jag hade nämligen under middagen fått förklarat för mig att det var Mimp som deras folk heter.
Vi gick samma väg som de kommit, och var strax tillbaka till det stora skeppet.
Jag kände mig nu mycket bättre till mods och jag fick t.o.m. sitta med rymdvarelserna i förarsätet. Och där var det så många knappar och spakar att jag blev alldeles snurrig.
Vi diskuterade om allt möjligt, Zorbit, Svewe och jag.
Om planeten Jorden, om våra seder och traditioner, och Zorbit berättade glatt för mig om deras nationalsport, Kingboard.
Där det går ut på att man slänger en sten på en annan sten på 6 meters håll.
Och om man får en bra träff, d.v.s. så att det låter mycket. Så vinner man.
Jag kände mig då tvungen, att kanske hjälpa dom att få några lite mer, stimul...