Sista uppdraget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sista uppdraget

Hela kroppen värkte och det dunkade i huvudet. Vad hade hänt?, Tänkte jag. Jag öppnade sakta ögonen. Jag blev snabbt bländad av ljuset som jag såg. Var är jag? I himmelen? Men varför gör det ont då?, Tänkte jag. Jag blev nyfiken och bestämde mig för att ta en lite mer noggrann titt på var jag befann mig.
När jag kunde se klart såg jag att jag hade ett stort sår i magen och ena benet var amputerat. Omgivningen där jag befann mig såg ut som tält. Utanför blåste det och det fladdrade i tältduken. Vad var detta för ett slags ställe?, Frågade jag mig själv. Jag mindes ingenting om vad som hade hänt.

Plötsligt kom en person in igenom tältduken. Det var en kvinna, en sköterska.
”Var är jag och vad har hänt?”, Frågade jag nyfiket.
”Vila du nu, det är bättre att du får vänta med att höra vad som hänt”, sa hon allvarligt.
”Nej, berätta om vad som hänt Jag kräver att får veta det.” Befallde jag.
”Det är något mycket hemskt som inträffat. ”Minns du ingenting”, frågade hon.
”Nej, knappt vem jag själv är och än mindre om vad var jag befinner mig.” sa jag.
”Du befinner dig på ett fältsjukhus. ”Vi var tvungna att amputera bort benet eftersom det var skadat av granatsplitter”, sa hon med ett sammanbitet ansiktsutryck.
Jag tog mig en ny titt på mitt ben, eller vad ska man säga det var ju inget ben kvar längre, och jag kände hur gråten började komma men jag behärskade mig.
”Är du säker att du vill höra fortsättningen nu eller ska jag vänta” frågade hon.
”Nej, jag vill höra allt nu” sa jag och svalde.
Hon tog en stol och satte sig bredvid min sjukbår.
”Du var ledare för en grupp av soldater. När ni skulle passera igenom en skog så blev ni beskjutna av artillerield. Alla i din pluton stupade förutom du sa hon och svalde.

Nu började minnet komma tillbaka stegvis och jag började minnas vad som hänt. Jag började minnas alla männen i gruppen som jag nu hade känt i ett antal år. Vi hade gått igenom svåra tider tillsammans, men jag hade inte bara upplevt elände tillsamman med dem utan också glädje och lycka.
Jag kände en våldsam lust att ge mig ut och ta min hämnd på fienden. Men vad skulle det tjäna till? Fler skulle bara dö och dessutom var jag skadad för tillfället och kunde bara gå eller hoppa fram i ett långsamt tempo.

Det var mitt ansvar, mitt ansvar för att leda gruppen genom svåra uppdrag. Jag hade misslyckats och det går aldrig att förlåta, i alla fall inte av mig själv, tänkte jag och kände en ilska, en ilska på mig själv eftersom jag hade låtit alla dö.
”Det är en till hemsk sak jag har att berätta för dig, det gäller din familj”, sa sjuksköterskan. Hon hade själv gråten i halsen och hade svårt att få fram orden. ”Vill du veta det nu?”, frågade hon.
Jag nickade bara eftersom jag var förstummad av vrede och sorg.
”Din hustru och dina barn har blivit utsatta för ett terroristdåd av människor från detta landet som hämnd för att du medverkar i kriget……” sa hon och var tvungen för att samla sig för att få fram det sista, ”Dina barn dog men din hustru överlevde men hon är inte kontaktbar längre” sa hon och jag såg hur gråten kom.

Jag mindes alla lyckliga dagar jag haft med min familj och hur jag längtat tillbaka hem för att komma hem till dem. Vad fanns det nu att komma hem till? Det började rinna tårar ner för mina kinder. Det var droppen tänkte jag. Var har jag att leva för nu? Tänkte jag.

Plötsligt hördes en kraftfull, öronbedövande explosion och marken skadade till. Jag hörde skottlossning och...