Sociala omsorgens historia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den röda tråden i social omsorg genom tiderna har alltid varit människors behov av hjälp. Det har varit för både psykiska och fysiska sjukdomar såväl som handikapp, ålder, missbruk och arbetslöshet.

Kyrkan-

Kyrkan hade redan på medeltiden haft en central roll i att hjälpa folk som inte haft pengar eller varit sjuka. Hospital och helgeandshus inrättades och hjälpte de som behövde. Hospital var till för de spetälska och helgeandshus var till för både psykiskt och fysiskt sjuka som behövde mat och någonstans att sova. Det var väldigt stränga regler och de behövande fick ge avkall på sin stolthet för att ta emot hjälp. De rika medlemmarna i kyrkan fick veta att de kunde köpa sin plats i himlen genom att ge allmosor till de fattiga.

På 1500-talet skedde en reformation och nu skulle man inte vara generös med att ge hjälp till de fattiga som då kunde bli bortskämda och strunta i att arbeta av ren lättja. utan kunde man inte klara sig själv så berodde det på att man var slö och slapp. Sjuka och funktionshindrade dömdes dock inte så hårt. Lösdrivare och folk med missbruksproblem kunde bli intagna på tvångsarbetsanstalt.


”Öppenvård”-

Att tigga blev 1700 och 1800-talets vanligast form av bistånd. Invånarna i socknen fick på det sättet direkt ansvar för de fattiga. Den fattige blev tilldelad ett ”tiggarpass” eller en ”tiggarbricka” som gav denne tillstånd att tigga.


Barnhus och fosterhem-

Vid 1800-talets slut bodde mer än 40000 barn i fosterhem. De flesta levde där i stor misär. Då liksom i alla tider har övergivna och föräldralösa barn varit ett fattigvårdsproblem och sätten att lösa det har varierat.
I början av 1600-talet diskuterades olika förslag för att få bort alla tiggande barnhopar från gatorna i Stockholm och det resulterade i vårt första barnhus – 1638. Det var en kombinerad förvaringsanstalt och ett arbetshus för barn. I stadgarna stod det mycket tydligt att barnen skulle få undervisning och lära sig ett yrke men i praktiken fick de arbeta så hårt att de somnade under undervisningspassen.
Dödligheten bland barnhusbarnen var förfärande hög och man fann det också alldeles för dyrt att inhysa barnen på institution. Därför började man i stället att utackordera barnen runt om i staden. Fostermödrarna fick istället komma och visa upp barnen med jämna mellanrum på barnhuset vid de s k mönstringarna. Barnhuset skulle på detta sätt kontrollera fostermödrarnas vård.
I slutet av 1700-talet blev det allt vanligare att barnen utackorderades på landet . Där skulle de arbeta i jordbruket, som då var landets viktigaste näring. Barnhuset blev bara en genomgångs-station och på det viset fungerade det under barnhusets återstående verksamhetstid fram till 1920-talet.
Mellan 1750-1950 utgjorde barnen i åldern 0-15 år en tredjedel av befolkningen i Sverige. I ett samhälle med hög dödlighet blev många barn föräldralösa. Från 1750 och framåt blev det också en enorm stegring av oäkta födslar. Dessa saker tillsammans gjorde att gruppen övergivna barn blev allt större och efterfrågan på fosterhem allt högre.
Fosterbarnens förhållanden var desamma som tjänstehjonens. Legostadgan förskrev hårdare och hårdare regler för vad husbonde hade rätt att kräva av fosterbarnet.
I mitten av 1800-talet startade de illa beryktade bortauktionerandet av barn till de i socknen som bjöd lägst och det berodde på att det som i viss mån kan betraktas som en av de första barnalagen kom då. (Fattigvårdsförordningen 1847). Där stod det för första gången något om barnens rättigheter. De skulle ha en stadigvarande bostad, kristlig uppfostran, trygghet och skolgång.
När fosterbarnens villkor skildras återkommer begreppet änglamakeri. En änglamakerska var en kvinna som ”befordrade barns övergång till änglastatus”. I vissa hem var omsättningen på fosterbarn ansenlig. Det vanliga var att någon lämnade ett barn plus en summa pengar ”allt för ett”. Ju snabbare omsättningen var på barnen desto större blev vinsten.
Många fosterbarn flyttade ofta. Fosterbarn kunde leva i skräck för inspektörns besök och vara rädda för att tvingas flytta om de var i ett hem där de funnit sig väl tillrätta. Andra gick förstås och hoppades på att bli förflyttade till något som var bättre.

Fortfarande är det mycket som fungerar likadant. Behovet av familjehem, som det heter idag, är stort. Många barn och ungdomar får flytta runt mycket och ganska ofta hör man talas om barn som blivit svårt utnyttjade på det ena eller andra sättet i sina familjehem.


Fattigstugor, hospital och lasarett.

I mitten av 1700-talet var debatten intensiv om hur socialvård och sjukvård skulle organiseras. Diskussionen ledde fram till 1763 års författning. Enligt denna skulle de hjälpbehövande delas in i tre olika kategorier.
1. Ålderstigna och svårt sjuka.
2. Dårar och sådana uslingar som var besvärade av smittosamma och obotliga sjukdomar.
3. Barn, som ej kunna underhållas av sina föräldrar.

Kategori 1 fick efter det inte tas in på hospitalen utan varje socken skulle ansvara för sina gamla och fattiga.
Kategori 2 skulle tas in på hospital mot en viss lösensumma från hemkommunen.
Kategori 3 fick inte tas in på hospital men skulle istället kunna få penninghjälp från de hospitalmedel som man hoppades få över.

Varje socken var skyldig att ha en fattigstuga. Där samlades alla de som socknen skulle sörja för. Åldringar, barn, blinda och lytta. Omvårdnaden bestod i att de som var mindre sjuka tog hand om de mer sjuka. Det var så att säga ett servicehus utan service. Den intagne fick ha eget hushåll. På sätt och vis var det ett privilegium att få plats på fattigstugan för det fanns en kategori människor som aldrig blev omhändertagna utan jagades över sockengränserna därför att ingen ville ge dem hemortsrätt och därmed ta ekonomiskt ansvar.

På hospitalen samlade man alltså alla dårar, alla som var smittsamma eller obotligt sjuka. T ex de som hade kräfta, fallandesot, spetälska m.m. vilkas ”vistelse bland människor är ohyggelig eller skadelig”.
Omvårdnaden var minimal. Oftast fick man även här ta hand om varandra och man fick se till att antalet dårar inte blev för stort i förhållande till de andra.
På de stora hospitalen försökte man skapa lite ordning med regelbundenhet och disciplin men den största svårigheten låg i att personalen inte räckte till. De var outbildade, hade låg status och mycket lång arbetstid.
I den mån man fick någon behandling bestod den ofta av iglar i nacken och långa bad. De oroligast kunde få medicin så som opium, morfin, digitalis, kamfer och salmiak med rheum.

Lasaretten var för de botbara. Redan 1639 fanns det ett litet akutsjukhus i Falun för skadade gruvarbetare. Under 1700-talet startades många lasarett...