Astrid Lindgren

4 röster
37014 visningar
uppladdat: 2001-05-17
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
INNEHÅLL

Våran kära Astrid 2
Det började den 14 november 3
Barndomen 4
Släkten 5
Tonåren 6
Mamman som ville leka själv 7
Allt kan vi tacka Karin för 8
Närmaste släkten 9
Karlsson, en kul berättelse 10
Var, när hur? 11
Hon tar det från sin barndom 12
Köket hon inte glömmer 13
Jag har lärt mig massor 14
Astrid Lindgren, a summary 15
Källförteckning 16


VÅR KÄRA ASTRID

Alla vet vi vem Astrid Lindgren är, stora som små… Alla har vi någon gång läst eller hört någon av hennes böcker, oftast fler. Jag erkänner redan nu att jag älskade hennes böcker och jag gör det än idag. Dom är ju så roliga! Alla som har läst Emil i Lönneberga, medan dom var små, vet att man kiknade av skratt när Emil hade gjort något hyss och hans pappa ropade:
”Emil, din förgrymmade unge…”
Samma sak var det i Pippi Långstrump, Madicken osv. Det hände alltid något kul i alla böcker. Det är nog därför Astrid är så älskad, men nu säger jag inte att detta är den enda anledningen. Nej, detta är bara en av flera.

Om någon säger ”tänk på en författare” då är Astrid den jag först tänker på. Men man kan se henne som massor av saker och i det här häftet så ska jag se henne som en HJÄLTINNA!
Varför, kanske du tänker då, jo det ska jag berätta.
För det första är hon en hjälte för många barn eftersom hon skrivit så bra och roliga barnböcker.

Hon har också startat ett sjukhus för en del av sina pengar. Detta sjukhus är bara för barn. Det ser man på en gång när man kommer in (jag har varit där). Det är målningar på väggarna, det finns massor med saker att göra om man är liten och är på ”besök” där osv. Men eftersom hon är en sådan osjälvisk person är inte målningarna bara på hennes sagofigurer, utan även på andra författares figurer. Självklart finns det målningar på Madicken och Pippi men det finns också bilder på andra populära sagofigurer.
Men mesta av allt är hon en hjälte för att hon älskar alla barn för det dom är, lekfulla och glada. Hon tycker inte att det spelar någon roll hur man ser ut, hon tycker bara att det är insidan som räknas och hon tycker att man ska få ha kvar sin barndom tills man själv väljer att ”lämna” den bakom sig.
Alla älskar henne och det kommer man att göra länge, länge.

Om detta inte var motivation nog för varför jag valde Astrid som hjältinna så kan du säkert klura ut hundratals andra anledningar. Jag kan det men jag valde ut dom viktigaste.

Linn Henriksson


BARNDOMEN

Var det barndomen som inspirerade Astrid, ja det säger hon i alla fall själv. Eller hon säger att det var hennes lekfulla barndom som inspirerade henne. Att hennes mamma lät henne göra det hon själv ville (oftast). Nu kanske du tror att hennes mamma bara struntade i henne, men så var det inte. Hon gav bara Astrid frihet att använda sin fritid till det hon ville göra mest av allt, leka. Oftast lekte hon med vänner och sina tre syskon men ibland blev hon tvungen att jobba. Astrid tyckte aldrig det var kul att vara tvungen att säga nej när en vän frågade om dom kunde göra något, men det hände att hon blev tvungen.

Astrid tyckte inte att det var så tråkigt att jobba när hon väl kommit igång eftersom hennes pappa, Samuel August, alltid berättade historier samtidigt som dom arbetade. Han berättade om folk som hade bott i närheten av Vimmerby och ibland berättade han dom mest konstiga berättelser.

Samuel August var en bonde och en riktigt bra sagoberättare. Astrid tror att hennes sagoskrivnings konster delvis beror på att hennes pappa berättade så många historier. Hennes pappa var så ”rolig” (har hon själv sagt). Han var också en otroligt lycklig man. Han var lycklig eftersom han hade fått gifta sig med den han älskade.

Redan första gången August Samuel Ericsson träffade Hanna blev han kär. Han var då 13 år! Hon satt där i klassrummet med flätor i håret och blårutig bomullsklänning. Hon var flickan som hade klassens finaste handstil. Deras äktenskap varade livet ut. När han låg i sin säng på kronikerhemmet var han fortfarande lycklig. Han var lycklig eftersom han hade fått tillbringa livet med sin stora kärlek, Hanna. Dom gifte sig den 30 juni 1905 och levde tillsammans utanför byn Vimmerby, i en gård som hette Näs i ca 56 år! Detta kanske låter som en påhittad kärlekshistoria men denna historia är faktiskt sann…
August Samuel var alltid lycklig över giftermålet med Hanna. Dom var alltid glada tillsammans.

Samuel August var inte bara lycklig för giftermålet med Hanna han var också lycklig över livet i allmänhet. Han berättade för Astrid att han kunde gå ut på åkrar och hagar och kunnat en härlig känsla, glädje.
- Jag geck där och jublede! Lär han ha sagt till Astrid.

Astrid hade än trygg barndom. Det kan hon delvis tacka sina föräldrar för eftersom dom alltid var lyckliga och det ”smittade” av sig. Samuel August var väldigt barnkär. Om han kom åkande på familjens droska sprang alla barn efter honom och ropade: ”Får vi åka med?” och visst fick de åka med, varenda gång.
Astrids pappa la sig aldrig i Hannas uppfostran av barnen. Hanna förstod att barn behövde leka så det lät hon syskonen göra. Hon hade inte några onödiga krav. Om någon utav syskonen kom hem för sent till middagen lät hon dem ta mat i skafferiet utan att säga något, hon sa inte heller något om dom kom hem i smutsiga kläder. Den viktigaste ”regeln” var att man skulle lyda, vilket var självklart.

SLÄKTEN

Okänd släkt på faderns sida
Okänd Anders Petter
(farmor till Ingström
S.A.E.) (farfar till S.A.E.)
Ida okänt Per Otto
efternamn (morbror till S.A.E.)
(mor till S.A.E.)

Samuel August Ericsson
född i Sevedstorp, Småland
år 1875-1969
(far till A.E.)

Gunnar Ericsson Stina Ericsson
född utanför Vimmerby, Småland född utanför Vimmerby, Småland
år 1906-1974 (ca) år 1910 (ca)-
(bror till A.E.) (syster till A.E.)


Astrid Ericsson
senare Astrid Lindgren
född utanför Vimmerby, Småland
år 14/11 1907-
Ingegerd Ericsson
Född utanför Vimmerby, Småland
år 1915 (ca)-
(syster till A.E.)


Hanna Jonsson
född i Hult, Småland
år 1879-1961
(mor till A.E.)

Jonas Petter Jonsson Lovisa Jonsson
född i hult, Småland född i Hult, Småland
(far till H.J.) (mor till H.J.)



DET BÖRJADE DEN 14 NOVEMBER 1907…

Ja, det var då det började. Det var då Astrid Ericsson föddes. Då hade hon redan en bror som var knappt ett år äldre. Han hette Gunnar. Senare fick hon också två systrar Stina och Ingegerd.
Astrid bodde med sin familj i Småland utanför byn Vimmerby (om du känner igen namnet är det nog för att Emil köpte en häst, en brandsläckare och en kavel på Vimmerby marknaden). Där hade dom ett stort rött hus på en gård som kallades Näs. När Astrid var 13 flyttade dom in i det stora nybyggda huset på Näs. Det var ett gult hus med vit veranda. Det är på den vita verandan Pippi lät sin häst, Lilla Gubben, stå på nätterna och det var i köket Pippi gräddade sina pannkakor.

På tomten fanns det ett så kallat ”Uggleträd”. Det var väldigt ruskigt på natten när det satt ugglor och hoade i det men på dagarna var det alla syskonens favorit klätterträd.
Eftersom trädet var ihåligt hade ugglorna byggt bo i trädets stam. En gång lade Gunnar ner ett hönsägg i ugglornas bo, precis som Bosse i Barnen i Bullerbyn. Det var från detta träd Astrid fick sin inspiration till Pippis ”Sockerdricksträd”. Du vet det där trädet där Tommy och Annika hittade sockerdricka när dom blev törstiga.

Astrid har berättat att varje gång hon står och tittar på trädet kommer hon ihåg hur det var att klättra där. Var hon satte händer och fötter och hur det kändes under fotsulorna. Det var ett perfekt klätterträd eftersom det var så många utbuktningar som man kunde hålla sig fast i och gå på.
Det fanns också en perfekt plats att sitta eller stå på, det var där stammen delade på sig. Du har säkert sätt bilder från Pippi-böckerna där Pippi, Tommy och Annika sitter och äter matsäck.

Kommer du ihåg att Pippi bjöd Tommy och Annika på piller som skulle göra så att man aldrig blev vuxen? Jag tror att om sådana piller skulle finnas nu då skulle Astrid äta flera hundra stycken. Hon har själv sagt att hon är den barnsligaste människan hon känner.


TONÅREN

Det var sommaren 1921, när Astrid var 13 år som allt tog slut. Astrid upptäckte att hon inte kunde leka längre. Astrid minns det som en hemsk sommar. Det var förresten inte bara denna sommar som var hemsk, det var några år.
Astrid tror att alla barn genomgår detta någon gång under sina tonår. Astrids minne av tonåren var en stor tomhet. Hon var den som aldrig blev kär. Fast alla andra var kära lite då och då. Hon kände sig ful.

Det var därför hon började umgås med det ”bråkiga gänget”. Dom ansågs uppkäftiga och stökiga. Dom brukade spela spratt med människor som gick på trottoaren genom att knyta fast ett snöre runt en plånbok, lägga den på marken och sen gömma sig i busken. När någon kom och skulle ta upp plånboken drog dom snabbt i snöret så att personen fick jaga den lite grann. Att spel hartsfiol utanför någons fönster var också en populär ”aktivitet”.
”Gänget” var stökigast i klassen, dom pratade högt och störde den allmänna arbetsron. Alla i ”gänget” skrattade mycket men bakom den glada minen var Astrid ledsen. Hon tillhörde nog inte ”gänget” på ”riktigt”.

Det totala uppbrottet med barndomen kom när Astrid var 18. Hon blev gravid. När hon var 19 fick hon en son, Lars. Som du säkert vet var det skandal (på den tiden) att bli gravid utan att vara gift och Astrid ville absolut inte gifta sig med mannen som var far till Lasse. Det var för att slippa allt skvaller som Astrid flyttade med sin nyfödde son till Kaptensgatan i Stockholm. Där utbildade hon sig till sekreterare och fick snart jobb.
Eftersom det inte fanns daghem eller dagmammor på den tiden så var det svårt att vara ensamstående mor. För att Astrid skulle kunna ordna upp sitt eget liv var hon tvungen att lämna bort Lasse till ett fosterhem.

Varje dag längtade hon efter Lasse och alla pengar som blev över använde hon till att åka och hälsa på honom. Efter ett tag stod hon inte ut längre så hon hämtade hem honom. Kvinnan hon var inneboende hos kunde ta hand om Lasse på dagarna men detta skulle ju inte fungera i evigheter så därför lät hon Hanna och Samuel August ta han om Lars (på gården Näs).
När hon blivit 23 år hade hon hittat mannen som hon ville dela sitt liv med, Sture Lindgren. Han var hennes chef. Dom gifte sig våren 1931 och flyttade sedan in i en tvårumslägenhet på Vulcanusgatan i Vasastan. Astrid Ericsson blev då Astrid Lindgren Två år senare fick familjen Lindgren tillökning. När Lasse var ca 7 ½ fick han en syster, Karin.

MAMMAN SOM VILLE LEKA SJÄLV

I en intervju med Lasse om hur det var att ha Astrid som mamma sa han så här:
- Hon var ju inte som alla andra mammor som satt på en bänk vid sandlådan och tittade på när barnen lekte. Hon ville ju leka själv.
Idag är Lars död, han dog i en svår sjukdom för ett tag sen.

Astrid blev hemmamamma, det var då hon upptäckte att hon hade sitt barnasinne kvar. Hon älskade att ha barnen omkring sig. Dom lekte och lekte. Det dröjde många år innan hon skulle bli författare. Hon ville vara hemmamamma i flera år först.

Det var inte ovanligt att Astrid klättrade i träden med sina barn och lekte med dom som om det var hon som var barnet och dom som var föräldrarna. En dag när hon åkte kana ner mot Klarabergsparken rev hon upp hela sin klänning. Lars tyckte det var så roligt att han vek sig dubbel av skratt. Han blev sedan tvungen att gå bakom Astrid hela vägen hem så att ingen skulle se att hennes klänning var sönder…

Astrid berättade ofta påhittade historier för sina barn, precis som hennes pappa hade gjort en gång i tiden. Men ibland var det historier om när hon var liten eller om konstiga människor som bott i trakterna runt Näs. Hon var (som sin far) också mycket duktig på att berätta historier.

Astrid har sagt att hela hennes liv har varit roligt men den roligaste tiden var nog när hon var barn och lekte. Jag vet inte säkert men jag kan anta att då kom nog tiden som hemmamamma på andra plats eftersom hon då fick vara med sina barn och leka. Det kanske var som en andra barndom. En andra barndom där den enda skillnaden var att hon var äldre.

Efter ca 10 år i tvårums lägenheten på Vulcanusgatan flyttade Astrid med familj till Dalagatan som också ligger i Vasastan. Det var ingen lång flytt, bara några kvarter.

När Astrid var 41 gifte sig hennes son Lars. Samma år flyttade han också hemifrån. När Astrid var 44 år hände något hemskt. Sture, hennes man dog. Nu var det bara hennes dotter som bodde med henne i lägenheten på Dalagatan. Men även hon flyttade därifrån när Astrid var 50. Nu bodde alltså Astrid själv.


ALLT KAN VI TACKA KARIN FÖR

Om det inte vore för Karins, Astrids dotters fantasi hade kanske aldrig Astrid börjat skriva. Jaa, det är faktiskt sant. Det var hon som hittade på Karlsson på taket och Pippi. Historien om Karlsson på taket började när Astrid kom in i Karins rum och Karin sa:
- Oj, vad synd du inte fick se honom!
- Vem då? Frågade Astrid.
- Karlsson.
- Vem är Karlsson? Undrade Astrid.
- Jo, det är en liten rolig farbror som är här hela tiden, men så fort du kommer in så
gömmer han sig bakom tavlorna.
Ungefär så här sa Karin varje gång Astrid kom in i hennes rum.
Det var när Karin var sjuk som hon kom på fantasifiguren Pippi. Hon sa så här till Astrid:
- Du kan väl berätta någonting
- Jaa… Men vad?
- Jaa… Om Pippi Långstrump.
För Karin var det inget konstigt att bara säga så där. Det var bara något namn som hon kom och tänka på. Eftersom namnet Pippi Långstrump lät så tokigt så tänkte Astrid att det måste vara en tokig tjej. Astrid började fantisera om flickan Pippi, om Villa Villlekulla och hästen Lilla Gubben. Eftersom berättelsen var så tokig var det inte konstigt att Karin tyckte det var roligt att lyssna när hennes mamma berättade.
Karin blev frisk och började ta hem klasskamrater som också ville lyssna på berättelsen om Pippi. Astrid berättade och berättade. Och alla tyckte det var en mycket skojig flicka den där Pippi.

En dag, ca tre år senare, var det snöyra ute och det låg nyfallen snö på trottoarerna i hela Vasastan (och i resten av staden för den delen också). Det var då det hände… Astrid ramlade! Hon halkade och stukade foten så allvarligt att hon blev tvungen att ligga still i sängen i två veckor. Det var då hon började skriva. Hon kom på den fenomenala idén att tillbringa tiden i sängen med att skriva ett häfte om Pippi Långstrump och ge till Karin i 10-års present. Och så blev det. Hon skev och skrev.
Man kan nästan säga att det var tur att hon ramlade för annars hade Astrid (troligtvis) aldrig börjat skriva.

Hon skickade också historierna om Pippi till ett bokförlag men dom sa nej, dom tyckte berättelserna var för tokiga. Men det kan dom nu bittert ångra. Pippi blev sedan den största svenska barnbokssuccén genom tiderna. Den har också blivit översatt till 58 olika språk vilket är jätte, jätte mycket!

Men Astrid blev inte avskräck av detta. Nej, nu hade hon insett hur kul det var att skriva. År 1944 utlyste Rabén & Sjögren en tävling där det gällde att skriva den bästa ungdomsboken. Astrid skrev en ny bok och sände in till bokförlaget. Hon kom på andra plats med boken Britt-Mari lättar sitt hjärta.
Men inte nöjde hon sig med det. Det här var bara början. Nästa år utlyste samma bokförlag en ny tävling, den här gången skulle man skriva den bästa barnboken, då deltog hon med Pippi Långstrump. Hon vann!
Det var inte förrän Astrid var 37 år som hon slog igenom. Detta var bara början på Astrids nya liv som författarinna.


VAR, NÄR OCH HUR?

Astrid hade sina skrivarställen. Om hon var i lägenheten på Dalagatan satt hon i sin säng och skrev och om hon var i sin sommarstuga i Furusund så satt hon på verandan.
I lägenheten finns två rum där solen skiner in (om den skiner), där var hon inte. Hon
valde att sitta eller ligga i sin säng, i ett litet mörkt rum med fönster mot gården. I rummet får nästan bara sängen plats.
Verandan på sommarstället är en annan favorit. Där kan man sitta och se ut över vattnet. Varje gång har hon med sig korgar med pelargoner och bullar. När hon kommer innanför sommarhusets dörr börjar hon dansa en stillsam, ensam dans. Som
du kanske förstår så älskar Astrid sitt lantställe.

Det var på morgonen som Astrid var som mest kreativ. Ofta satt hon i sitt nattlinne i sängen redan vid femtiden på morgonen. Det var kanske därför hon jobbade på Rabén & Sjögren på eftermiddagarna, för då kunde hon ju sitta i sin säng på morgnarna och skriva. Allt hon skrev var bilder som funnits i hennes huvud. Ibland hade hon så många bilder att hon fick måla ner dom för att hon inte hann skriva allt som hon tänkte/såg framför sig.

Hon fick inspiration på olika sätt till olika böcker. Emil kom hon på när hon skulle överrösta ett litet 3-årigt barn som skrek. Det var sommaren 1962 som ett namn kom upp i hennes huvud. Pojken skrek för att han var arg och Astrid ville att han skulle sluta skrika så hon skrek tillbaka:
- Kan du gissa vad Emil i Lönneberga gjorde en gång?
Då tystnade det lilla pojken, för det ville han veta. Hon började berätta om en olydig liten pojke som hissade upp sin lillasyster i flaggstången och lekte busiga lekar.

En sen höstkväll var Astrid ute och gick i Tegnérlunden och då såg hon en ensam pojke som såg lite ledsen ut. Han satt på en bänk under en gatlykta. Astrid bestämde att han fick bo på Upplandsgatan 13B, eftersom det var i den porten den ledsna pojken gick in. Efter det såg Astrid honom aldrig mer. Han fick bli Bo Vilhelm Olsson.
Och det var efter vad Astrid sett den kvällen som boken Mio min Mio blev till.

En gång när Astrid var ute och gick på Vimmerby kyrkogård, hon tycker nämligen om att gå på kyrkogårdar, såg hon en grav där det stod ”Här vila späda bröderna Fahlén, döda 1860”. Då visste hon att hon skulle göra en bok där dom största rollerna var bröder. Den skulle också handla om döden och syskonkärlek.


KÖKET HON INTE GLÖMMER

När väl skrivandet kommit igång fanns det inget som kunde stopp Astrid. Hela historier kom som rinnande floder och hon skrev och skrev. Det var efter Pippi boken det fanns som mest inspiration. Men det var ju inte så konstigt eftersom hon inte förut ”kunnat” skriva dom berättelser som hon haft i sitt huvud. I början handlade berättelserna mest om livet hon hade levt som barn. De lekar hon lekt, var hon lekt, dom platser hon besökt och Kristins kök.

Vad är det? tänker du säkert. Just Kristins kök var en väldigt speciell plats för Astrid. Den betydde något alldeles extra…
Hjälpfrun Kristin bodde en liten bit bort från Näs och hade en dotter som hette Edit. Hon var några år äldre än Astrid. Astrid och hennes syskon lekte ofta med Edit.
En dag frågade Edit om Astrid ville följa med hem till hennes hem. Och visst ville Astrid det. När dom var framme satte sig Astrid i pinnsoffan.
Edit började läsa. Hon läste ur boken Jätten Bam-Bam och féen Virbunda (gammalsvenska). Detta var första gången Astrid hörde en skriven saga för barn. Hemma hade dom bara Bibeln och psalmböcker, det var inget ovanligt i ett bondhem.
Astrid har sagt att Edit med denna saga satte hennes barnasjäl i gungning och att den inte har stannat än.
Hon har också sagt att det var en speciell stämning i köket när Edit läste och att hon aldrig glömmer hur det såg ut just under den tid som Edit läste.

Det är därför alla kök Astrid beskriver liknar varandra. Alla är beskrivna efter samma kök, Kristins kök.


KARLSSON, EN KUL BERÄTTELSE

Nu ska du få höra något ganska otroligt. Det var Karin som kom på Karlsson, det vet ni ju men något ni inte vet är att det finns/fanns en riktig Karlsson. Eller det finns ju massor med herrar och fruar Karlsson men det finns/fanns också en som bodde på taket. Den enda skillnaden var att han inte kunde flyga.
Astrid hade börjat skriva om Karlsson på taket som var en tjock, liten man i sina bästa år. Hon hade tagit med sig en journalist till Vulcanusgatan, för det var där Astrid tänkte sig att han bodde. På taket till familjen Lindgrens första hus. Det var då det hände. I trappuppgången mötte Astrid och journalisten en liten farbror. Han sa att han hette Karlsson. Men att han kallades Karlsson på taket av sina vänner eftersom han var takläggare. Han bodde också där Astrid hade tänkte sig att Karlsson skulle bo. Detta tycker i alla fall jag är lite konstigt. Gör inte du det?

Själv tyckte jag nog att Karlsson på taket är den bästa historien som är skriven av Astrid Lindgren. Jag tycker fortfarande den är väldigt roande, fast det är en barn bok. När jag var liten och sjuk brukade vi hyra en film så jag skulle ha någonting att göra. Gissa vilken film det blev? Inte så svårt, eller?
Det blev alltid Karlsson på taket.


NÄRMASTE SLÄKTEN

Samuel August Ericsson Hanna Jonsson
(far till A.E. senare A.L.) (mor till A.E. senare A.L.)


Okänd fader Astrid Ericsson
(gjorde A.E. senare senare Astrid Lindgren
A.L. gravid)


Lars Ericsson
Senare Lars Lindgren
(son till A.E. senare A.L.
okänd fader)

Karin Lindgren
(dotter till A.E. senare
A.L. och S.L)




Sture Lindgren
(man till A.E. senare A.L.)


Okända föräldrar


HON TAR DET FRÅN SIN BARNDOM

Ibland kan man undra varför Astrids böcker blev så kända. Men jag tror att det delvis beror på att Astrid berättar något som har hänt henne. Fast hon överdriver ju lite och hittar på lite, men när hon beskriver ett ställe (t ex) så är det nästan alltid en riktig plats.

Om man åker till hennes hemtrakter i Småland så är det inte svårt att hitta dom ställen hon pratar om i sina böcker. Dom tre Bullerby-husen ligger i Svedstorp norr om Vimmerby. I Mellangården bodde Astrids pappa som barn. Affären där Pippi handlade 18 kg godis finns också i verkligheten. Det är en Vivo-affär (men jag vet tyvärr inte om den finns kvar).
Du kommer väl ihåg släktkalasen som Barnen i Bullerbyn var på? Jag tror att Astrid fått sin inspiration till släktkalasen från sin egen barndom. När familjen Ericsson roade sig var det oftast genom att gå på släktkalas, på vintern och sommarn. Det roligaste med kalasen var att leka med kusinerna, som förstod sig på riktigt roligt lekande.

Emilböckerna var dom böcker hon tyckte bäst om att skriva, eftersom den liknade historierna hennes pappa brukade berätta. När hon jobbade med böckerna om Emil fick hon tänka tillbaka och försöka att komma ihåg det hennes pappa en gång hade berättat.
Emil passade verkligen till att göra alla dom där busen. Att busa som Emil skulle ju inte passa en liten, snäll flicka som Lisa i Barnen i Bullerbyn. Det passade ju också bra med en liten oskyldig lillasyster (Ida) till Emil, som han kunde ”göra” busen på.
När det sista kapitlet om Emil skrevs grät Astrid. För som sagt var böckerna om Emil dom böcker som Astrid hade tyckt varit roligast att skriva.

Har ni tänkt på att när Astrid ska beskriva något vackert finns alltid törnrosor med i beskrivningen? Ett bra exempel är när Bo Vilhelm Olsson (Mio min Mio) besöker sin vän, Benkas lantställe i Vaxholm. Då beskriver han Benkas lantställe så här:
”Det var den tiden när törnrosorna blommade, och det växte så mycket törnrosor alldeles bakom bergshällen… Jag tänkte för mig själv, att det här var det vackraste som finns i världen…”

Vart i världen Astrid än reser tror hon aldrig hon kommer att få se något så vackert som det hon såg en gång när hon var liten. Det var en molnig dag i Småland, på ängen som Astrid tittade på fanns det nyuppsatta höhässjor och runt omkring ängen blommade törnrosor.


JAG HAR LÄRT MIG MASSOR

Det finns många saker Astrid har gjort för människor förutom skrivit bra barnböcker. Hon har t ex startat ett barnsjukhus. Jag vet inte varför men man kan anta att det har något med Lasses död? Han dog i en svår sjukdom 1974. Och kanske för att hon månar om barnens välmående…
Nu på senare tid har det varit mycket diskussioner om barnakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Man kanske ska lägga ner den och då finns det inte många barn akuter kvar i Sverige. Och det är inte bra eftersom personalen på en vanlig akutmottagning inte alltid är utbildad speciellt till att ta hand om barn, tyvärr.

Jag tror också att Astrid har förändrat synen på kvinnor. Astrid skrev om käcka tjejer som vågade göra som dom ville och sa vad dom ville Pippi t ex. Hon skrev inte bara om dom hon var också en käck tjej själv. Vuxna har nog också lärt sig att låta barnen leka sina egna lekar och välja själva när dom vill sluta att leka och ”växa upp”.
Alla läser Astrids böcker stora som små och det gör nog att vuxna ser vardagen lite mer ur barnens synvinkel. Jag tror dom lär sig att lyssna mer på barnen och låta dom göra mer som dom vill. Innan skulle ju barnen vara som vuxna. Uppföra sig väl, lyda, vara tyst osv. men när Astrid började skriva om barn som lekte och gjorde som dom själva ville tror jag att dom vuxna började inse att barn måste få vara barn.

Jag tror hon har bevisat för många att man inte ska ge upp om man får ett nej och att det aldrig är försent att börja med något nytt. Astrid var ju 37 år när hennes karriär som författarinna började, vilket är väldigt sent. Att hon fortsatte skriva böcker fast hon blivit nekad att få Pippi Långstrump utgiven är också ett bevis på hennes styrka som person. Hon fortsatte kämpa tills hon fick sin vilja igenom. Det är väldigt starkt.

Hon var ganska tidig med att skriva roliga och tokiga böcker. Det var inte många som hade gjort det innan. Jag tror att hon lockat folk att våga göra det dom vill. Följa sitt hjärta och inte ge upp. Astrid tyckte om att berätta historier för andra och det har hon ju verkligen fått göra. För barn och vuxna över hela världen. Alla hennes böcker har roat folk i alla åldrar. Man kan säga att hon är en slags komiker.

Astrid skrev om hur det var att leva på landet i början på 1900-talet. Alla hennes böcker som hon skrev i början av sin karriär handlar om hur det var att leva på den tiden. Hur man bodde, vad man gjorde osv. Man kan nästan kalla det historia, eller i alla fall ”bondehistoria”. Man kanske inte tänker på att man faktiskt får reda på ganska mycket om livet på landet.

Genom att välja en så pass känd person som Astrid Lindgren har det inte varit så där jätte svårt att hitta information. Jag har genom att läsa böcker, tidningsartiklar och TV inslag om Astrid, lärt mig hur mycket som helst. Allt från hennes föräldrars första möte till hennes barnsjukhus. Hela hennes livshistoria har jag läst om, självklart kunde jag inte skriva ner allt jag läst, men jag skrev i alla fall ner det jag tycket var viktigast.
En sak vet jag och det är att alla kommer alltid älska Astrid för alla hennes
böcker och för hennes barnvänlighet. Jag tror inte man kan tacka Astrid tillräckligt mycket för alla hennes insatser.


Karin gave inspiration to Astrid. Karin was very imaginative. She talked much about a man called Karlsson, he was a little man who lived on the roof. Pippi Longstocking wasn’t created by Astrid, guess who created her?
T...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Astrid Lindgren

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2001-05-17]   Astrid Lindgren
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=641 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×