Hjälten i gatlyktans döda sken.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag känner en hjälte. Det är inte många som förstår vem han är, inte ens jag förstod men nu förstår jag.

Så kom den tiden då Erik var sjuk i dagar, veckor. Borta liksom Jesper. Jag vågade mig aldrig hem till dem. Jag hade ju aldrig varit där och Erik hade aldrig nämnt ett ord om sin familj. Några enstaka dagar dök Erik upp i skolan blek, trött och tyst. Ingen vågade fråga och de där suckarna av total utmattning fick mig att rysa av obehag. Ibland blev jag arg för att han aldrig kunde säga något, inte ens till mig! Men när jag skulle ta upp ämnet och mötte hans blick smälte jag som glass i solsken. Aldrig hade det kommit ett ord från honom innan den här morgonen, jag tror det var en torsdagsmorgon. Han stod i korridoren, blek med svarta ringar under ögonen, och väntade på mig. Den obestämda känslan fanns där starkare än vanligt men också något annat. En dov känsla av lycka och stolthet omgav honom. ”Jag har flyttat”, var allt han sa. Jag var bara tvungen att le. Efter den korta men intensiva stunden blev allt anorlunda. Erik kom till skolan varje dag, gjorde sitt, tog hand om Jesper och fick ett öppnare sinne. Alltid omgiven av den där obestämda lyckan.
Däremot gick det inte lika bra för Jesper. När Erik och jag lämnade skolan och Jesper gick i högstadiet, började det ryktas igen, att lilla Jesper följde sin fars fotspår. Jag frågade aldrig Erik, det behövdes inte. Man kunde se hur det brände i blicken när han läste om nynazister i vår lilla förort och därmd var rykterna besannade. Efter den tidningsartikeln utkämpades många strider mellan Jesper och Erik. Erik i krig mot sin familj, mot sin bror som han alltid tagit hand om. Att utkämpa ett krig mot dem man älskar går inte att föreställa sig men Erik var tyst, sammanbiten och odödlig. Utan att jag visste det gick han med i en motståndarorganisation mot nazism, mot Jesper. Kanske på grund av hans bakgrund och tilldragande kraft blev Erik intervjuvad av tidningen och snart visste alla hur mycket gott han gjort mot nazism, ”Jag är trött på våldet”, löd rubriken. Någon gång efter den artikeln började Erik gå tillbaka till den tysta, trötta killen i högstadiet, den gamla och mortala Erik.
En kväll, en kväll som denna, satt vi två här i min säng fixerade vid Zelda som vi lirade mycket som små. Natten drog ihop sig men det märkte inte vi. Tidigt, alldeles för tidigt var Erik tvungen att gå hem. Vi sparade och lovade att snarast möjligt klara spelet. Mina föräldrar var inte hemma så tysnaden ringde i öronen och kaffelukten stack i näsan efter det att dörren slagit igen bakom Erik. Jag ställde mig vid fönstret och såg hans hukade gestalt mot den snåla vinden och regnet i lufte. Han vände sig halvt om, nickade, för att sedan försvinna in i gatlyktans döda sken. Sen var han borta.

Har jag glömt att presentera mig? Sebastian och jag bor här. Jag lever i en förort, en förort vilken som hellst med grå symetriska hus som sträcker sig upp mot en skiftande himel, med parkgångar kantade av döda gatlyktor, nerklottrade bänkar – ja, en förort. Det jag ser från mitt fönster på 5:e våningen är höstens täta mörker, topparna på några vindpinade träd och månljusets reflektion i den blöta asfalten. Men det är inte mig och vad jag ser från mitt sovrumsfönster som jag ska berätta om. Jag tror Erik och jag lärde känna varandra på dagis. Han liksom jag var då lite småväxta och kanske inte helt oväntat blev det vi två. Det var inte så att jag inte ville vara med honom! Jag trivdes i hans sfär. Varken jag eller Erik gjorde speciellt mycket väsen av oss och inte hellt oväntat hamnade vi på samma nerslitna skola, i samma jordluktande korridorer med samma dammiga lärare. Vi följde varandra och gjorde allt sådant som ungar gör. Hänger vid tunelbanan, hoppade på spåret, kastade sten på paserande bilar och spelade oändligt mycket tv-spel.

Ju äldre vi blev desto mer försvan Eriks tydliga integritet när ämnet familj, vår familj, kom upp. Av ren reflex brukade folk lämna ämnet, finkänslighet, men man kunde se hur nyfikenheten spelade i deras ögon. Jag beundrade min bror för hans lugn. Själv ville jag hoppa på dem och skrika ”Ge fan i oss!” Men Erik tog mig lugnt om axeln och gick. En del rykten fick man ju höra genom lokaltidningen och i matkön på ICA för snackades det gjorde det. Det pratades om sprit, bråk och familjeproblem. Enligt ”säkra” källor hade farsan deltagit i nazistiska organisationer och arangemang och följderna hade blivit fängelse. Enligt de ”säkra” källorna hade morsan förlorat en dotter och efter den händelsen hade hon åkt in och ut på olika avvänjingsanstalter. Jag hatade snacket och skriverierna, jag hatade alla nyfikna kärringar, blickar av medkänsla, jag hatade att leva i en förort. Men inget av det jag kände märktes på Erik, eller han sa i alla fall inget. Erik och jag bestod av samma skrot å korn som man säger , dock hamnade jag alltid i skuggan av Erik. Folk hade respekt för honom. Jag vet att Erik offrade mycket tid för mig, lämnade mig aldrig utanför, var aldrig avvisande, tog med mig på stan och andra ”grabbiga” grejer. Jag tyckte det var jättespännande och jättecoolt att få göra grejer med storebrorsan. Sebastian var ofta med men det gjode inget. Han blev lite som en andra bror för mig. Erik och Sebastiane behandlade mig alltid som om jag var en av dem trots att jag är 3 år yngre.

Erik kom aldrig hem den kvällen. Han kom aldrig hem till Jesper. Jesper som sulle fylla 17 nästa dag. På vägen hem blev hans kropp så sargad att den dog. Vem? Vilka? Varför? Några unga nynazister skildrade media det som. Var Jesper en av dem? Den frågan är oviktig liksom att de unga killarna släpptes direkt och härjar just nu någonstans utanför mitt fönster. Men allt är som vanligt. På mornarna fylls torget av stressade föräldrar påväg mot dagis. Vid lunch fylls torget av ungdomar som avlöses av pensionärer och duvor. Vid sen eftermiddag är det åter stressade föräldrar med någon blek unge vid handen fast nu påväg från dagis och på kvällarna tars torget återigen i besittning av ungdomarna, platsen där alla samlas. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att bli. Vi sörjer men glömmer. Allt är om vanligt. Är det förståligt att jag sticker?

Jag vaknade av en blek solstråle som stack mig i ögonen. Det var tyst i lägenheten så för att inte störa en sovande bror tassade jag ut i köket och slog på radion. Min 17 årsdag. Jesper och jag skulle väl fira, bara vi två. Det var länge sen det bara var vi två och visst hade vi glidit isär. Erik förändrades och jag gillade det inte! Han var inte längre den person som folk såg upp till och respekterade och jag tror...