Kartongmannen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag stod kvar bakom pelaren i hopp om att han inte skulle få tag på mig. Vad är det han vill mig? Allt är mitt fel, det var ju jag som började stirra på honom från första början. Det gör jag ju med alla skumma personer jag ser i tunnelbanan. Kanske mina dumma fantasier har övergått till att vara sanning nu?
Jag tittar med spänd blick ut över plattan, men ser honom inte. Var är han? Tänk om han dyker upp bakom mig med skarfen i handen och stryper mig. Här kan jag inte stå kvar längre, han kan hitta mig när som helst! Jag började hastigt röra mig tillbaks mot T-centralen där jag egentligen skulle byta tunnelbana mot röda linjen.
Tåget försenat? Jo det stämmer, nästa tåg skulle inte komma förrän om 20 minuter. Oh gud, det känns som om det är planerat att han ska träffa mig just här denna tid. Och jag kan inte förhindra det...


När jag väl var uppe såg jag henne inte. Hon kanske gick ner igen på andra sidan för att träffa mig där? Hon kanske inte förstod vad jag menade med att jag skulle komma upp och möta henne där. Jag skyndade mig tillbaks i riktning neråt mot röda linjen.
Gud, jag har bara en enda önskan. Att få släcka min flamma med hennes mjuka svala kropp. Svik mig inte nu! Så som du har gjort alla andra gånger förr.
Jag kommer ihåg den gången för 10 år sedan. Den gången då jag fick nobben på grund av att jag inte vågade prata med henne. Det var ju inte mitt fel att jag var blyg? Ända sen dess har jag varit ensam, en ensamvarg. Gud varför låter du just alltid mig råka ut för de här ”små tråkigheterna”, som mamma brukar påstå.
När jag väl var nere fick jag syn på henne i folkmassan. Är det verkligen hon? Ja, hon stod ju där tittandes runt om plattformen. Jag såg att hon var ivrig för att få träffa mig. Jag traskade mot henne. Nu var det slut på alla dessa spel, äntligen är det hon och jag!

– Äntligen får vi träffas! Vilken tid det tog. Jag menade att du skulle vänta på mig där uppe.
– Vad vill du mig? utbrast jag.
– Vad menar du, min kära? Jag har hämtat din skarf åt dig.
– Jag ringer polisen nu! Din stalker, du ska fan inte förfölja mig mer.
– Förfölja? Jag förstår ingenting nu. Varför gör du såhär? Jag trodde du gillade mig.
– Gillade dig? Skojar du? Du är ju ett gubbskrälle. Och ge hit min skarf!
– Här, ta den. Jag hittade ju faktiskt den på SLs hittegods när jag var där för att fråga efter mina handskar, som jag glömde på tåget. Jag ville bara vara godhjärtad och ge dig den. Varför är du så otrevlig?
– Otrevlig? Ska du säga, som följer efter mig på detta vis!
– Vad betydde alla dessa blickar i tunnelbanan då? Du tittade så ingående på mig, eller hur?
– Mhhum, nickade jag nervöst. Jag började inse att alltihopa var mitt fel redan från första början. Jag med min dumma ”polisvittnelek”.
– Så vi missförstod varann? Förlåt för alla dessa tråkigheter, det var mitt fel. Jag blev helt uppslukad och handlade helt enkelt fel. Sorry…
– Nej, det var inte ditt fel. Det var ju jag som stirrade på dig och kanske gav dig falska förhoppningar? Vad vet jag, men förlåt ändå. Och jag hoppas i alla fall att vi kan vara vänner i fortsättningen.
– Jo, absolut. Klart vi kan hejja på varann.
– Mitt tåg kommer nu. Skall du också med samma tåg?
– Nej, Jag ska hoppa på gröna linjen. Du vet, där vi träffades första gången. Men du får ha det så bra! Sköt om dig.
– Detsamma, Vi hörs väl någon gång…


Jag klev på tåget och satte mig ned. Tänkte på hur tokigt allt hade gått. Vad folk kan missförstå varandra. Jag trodde verkligen att ”kartongmannen” ville döda mig. Synd att jag inte frågade efter hans namn, men det får jag väl göra nästa gång jag träffar på honom.
Jag satt och smygspanade en aning på folket, som satt i samma vagn. Jag kunde ju liksom inte sitta still och göra ingenting. Eller göra som alla andra, läsa trista tjocka böcker.
Plötsligt såg jag en skum kille stående längs dörrvagnen. Han såg ut att vara i samma ålder som jag, lång och smal som mig var han också. Han hade slitiga sotfärgade denim och en tajt röd hoodtröja. Han kollade ju inte direkt in på mig, men någonting sa mig att han vill något. Hans blick mötte min och jag försökte ge honom ett falskt leende. Ville ju inte ...