Diabetes typ 2

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bakgrund
I dagsläget kommer jag i kontakt med diabetes typ 2 dagligen. Detta har sin förklaring dels i att min man har diabetes typ 2, men också att väldigt hög procent av de vårdtagare jag mött det senaste året har denna form av diabetes.

I min mans släkt har även hans pappa och mormor denna form av diabetes. Det är därför intressant att lära sig mer om ärftligheten. Då tänker jag också på våra barn och vad de kan ha ärvt. Alla tre har insjuknat vid olika ålder. Med det här arbetet vill jag lära mig att skapa de bästa förutsättningarna för framtiden såväl privat som vilken påverkan jag kan göra för de vårdtagare jag träffar.

Syfte
Vad beträffar mina framtida vårdtagare är syftet med arbetet att öka min medicinska kunskap om diabetes typ 2 för att kunna ge bästa möjliga omvårdnad och därmed öka dessa vårdtagares livskvalitet till den bästa möjliga. Vad jag än arbetar med inom vård kommer jag alltid att ha nytta av kunskaper om diabetes typ 2. Många gånger kommer den primära anledningen till vård vara en annan än själva diabetessjukdomen. Kanske kan patienten vara inlagd på sjukhus för en av alla senkomplikationer som förekommer vid diabetes. Många gånger sköter patienterna sin egenvård även som inlagda, men som vårdpersonal måste jag kunna ta vid om patienten inte klarar att hantera medicinering med mera själv. Många av patienterna med diabetes känner i regel själva när de är på väg in i ett för högt eller lågt sockervärde, men på grund av diabetesen eller annan sjukdom kan de komma i tillstånd av förvirring. Vad kan jag göra för att en vårdtagare skall undvika att få insulin eller sockerkänning? Och vilket handlande krävs av mig om ett sådant tillstånd ändå kommer?

Under rubriken ”resultat” beskriver jag att vetenskapen idag lutar att övergå i ett tidigare skede att behandla typ 2 med insulin istället för tabletter. Psykologiskt kan en del uppleva det lättare att ta mediciner än sprutor. Tar man sprutor kan de uppleva sig mer sjuka Den studie jag läst om på Internetsidan alltomdiabetes.se har dock inte påvisat någon försämrad livskvalitet för nydiagnostiserade typ 2 diabetiker som tar sprutor än som medicinerar med tabletter. Jag önskar i mitt arbete ta reda på om insulin kan ges i tablettform eller på annat sätt framöver?

Kommer andelen av äldreomsorgens vårdtagare med diagnosen diabetes typ 2 att öka i framtiden, eller kommer forskarna att inom en snar framtid hitta ett botemedel?

Min erfarenhet från vården baserar sig hittills till stor del på palliativ vård. Jag funderar på konsekvenserna av vården där för samhället, vårdtagaren och vårdgivaren. Många av dessa patienter har svårt att röra sig själva och personalen kan inte hjälpa dem i tillräcklig omfattning. Kan resultatet bli ökade kostnader på lång sikt? Om denne diabetiker fått röra sig lite mer kanske han eller hon inte behövt amputera en tå eller vad det kan vara. Kostnaden kanske hade varit lägre för samhället och livskvaliteten för vårdtagaren hade varit avsevärt bättre.


Metod
Informationen till detta arbete har jag hämtat från litteratur, Internet, tidningsartiklar och samtal/diskussioner med några människor. Jag träffade Marianne på diabetesförbundet och fick en lång och givande intervju med henne.

Resultat
Idag har ca 300.000 människor i Sverige diagnosen diabetes typ2. Många kan ha sjukdomen en längre tid utan att veta om den. Diabetes typ 2 utgör 85% av all diabetes i Sverige.

Bukspottskörtelns funktion och orsak till diabetes typ 2:
Diabetes typ 2 tillhör gruppen endokrina sjukdomar. Med detta menas att specifika organ i kroppen tar emot vissa hormoner för att starta en kemisk process. För diabetes typ 2 är det bukspottskörteln som tar emot hormon men sedan inte producerar tillräckligt med insulin. Det är känt att ärftlighet, miljö och ålder påverkar benägenheten att utveckla diabetes typ 2. Ännu idag är det inte känt varför immunförsvaret börjar angripa de insulinproducerande cellerna så att insulinproduktionen plötsligt minskar eller upphör. Höga sockervärden under en längre tid i blodet försämrar ytterligare bukspottskörtelns förmåga att producera insulin. Insulinets uppgift är att transportera blodsockret till kroppens alla celler. Dessutom kan cellerna ofta på grund av patienternas övervikt inte ta tillvara på det insulin som finns tillräckligt bra. För befolkningen över 75 år säger man att så hög procent som 10% har typ 2.

Förloppet vid insjuknande i diabetes typ2 är ofta att du först har sjukdomen utan att veta om det. Många får reda på det vid en ordinarie hälsokontroll. Det blir nu viktigt för patienten att se över sin motion, kost, ev rökning och ev alkoholintag. Lyckas personen ifråga gå ner i vikt kan de hålla tabletter och insulin stånget lite längre än vad de annars hade kunnat. Nästa steg är att ta mediciner som stimulerar den egna insulinproduktionen. Det slutliga steget är att behandla med insulin. Det negativa då är att vikten gärna ökar samtidigt. Idag är det fler människor i 40-års åldern med typ 2 som insulinbehandlas än med diagnosen typ 1.

Symtomen för såväl diabetes typ 1 som 2 är ökad törst, urinmängd och trötthet. Utvecklingen av sjukdomen kommer mer smygande vid typ 2 än vid typ 1. Det överskott av socker som finns i blodet har bundit vatten. Detta är anledningen till ökad urinmängd med påföljden ökad törst. Tröttheten kommer sig av att cellerna inte får tillgång till den näring som finns i blodet. De symtom jag här beskrivit finns i början på sjukdomen och är de symtom man får se upp för under den tid när det räcker med kosthållning, motion eller eventuellt medicinering av sjukdomen. För den som nått så långt i sitt sjukdomsförlopp så att den behöver behandlas med insulin har man ytterligare fler symtom att se upp för. Vid så kallad insulinkänning alltså för lågt socker i blodet kan man bli yr, koncentrationssvårigheter, darrig, hungerskänslor, aggressiv, få hungerskänslor med mera. Det råder man bäst bot på genom att äta t ex druvsocker, dricka saft eller annat med hög sockerhalt.

Behandling
Den första åtgärden är att leva sunt. Ät regelbundet och nyttigt och motionera gärna dagligen. Förbud i matväg förekommer inte längre. Studier som gjorts på senare tid har visat att vid typ 2 diabetes kan den egna insulinproduktionen hållas vid liv bättre genom behandling med insulin än genom behandling med tabletter. Dessutom såg man bättre resultat på det långtidsverkande sockervärdet HbA1c med insulin än med tabletter. I sjukdomens inledning kan en del känna att de inte vill identifiera sig med sin sjukdom.. Jag skriver mer om detta under rubriken syfte.

Insulin kan inte tas via munnen. Mag/tarmkanalen skulle i sådana fall bryta ner det protein som finns i insulin till aminosyror. Medicineringen skulle bli verkningslös. Enligt nya rön kan insulin inhaleras. Nackdelen med detta är att en mycket större mängd går åt för att inhalera insulin än att injicera det. Detta medför kraftigt ökade läkemedelskostnader. Kanske finns detta läkemedel på marknaden under 2007.

Det kan förekomma att man möter en person där det inte går att avgöra om personens tillstånd är hypoglykemiskt (glukos lägre än 3 mmol/L) eller hyperglykemiskt (alltför högt glukos). Är personen då vid medvetande är det aldrig fel att behandla tillståndet som om man visste att det var hypoglykemiskt. Det är vanligare med hypoglykemiska tillstånd än hyperglykemiskt. Skulle man senare komma fram till att behandlingen inte var den rätta kan detta alltid korrigeras med ökad dos insulin.

Senkomplikationer av diabetes typ 2:
Exempel på senkomplikationer är hjärtinfarkt, dålig cirkulation med i värsta fall amputation av en tå, fot eller ett ben, synnedsättning mm. Samtliga av dessa komplikationer kommer utav att fettet och sockret i blodet förstört blodkärlen. Idag är man duktigare på att undvika senkomplikationer, men tyvärr insjuknar stora delar av befolkningen tidigare idag än vad man gjorde förr.

För den som är nydiagnostiserad kan kontakten med vården (i regel den öppna vården) vara mycket liten. Även om dessa möten är få till antalet är det viktigt att patienten känner ett stort förtroende för den behandlande personalen. Det påverkar förmågan till bästa möjliga egenvård. Det i sin tur är bästa medicinen att eventuella följdsjukdomar dröjer så länge som möjligt. Som patient skall man byta vårdare om man inte är nöjd. Risken är stor att din livskvalitet blir lidande om du går kvar. Det allvarliga är då att den långsiktiga livskvaliteten blir försämrad. Komplikationer kan uppstå flera år tidigare än om du gått hos en vårdgivare som du trivs med. I sjukdomens inledningsfas är det lätt att glömma att diabetes på lång sikt ökar risken markant för många sjukdomar t ex KOL, hjärtinfarkt, högt blodtryck med mera.

Organisation av kontaktvägar mellan sluten och öppen vård.
Inom Göteborg är det primärvården som till största delen har hand om vården av patienter med diabetes typ 2. Den slutna vården administreras på våra tre storsjukhus samt två sjukhus med femdagars vård. Vid dessa fem sjukhus finns också akutsjukvården för diabetiker. Den slutna vården är kontaktlänk mellan vård och forskning om diabetes.

På varje primärvårdsenhet finns en diabetesansvarig läkare DAL och en diabetesansvarig sjuksköterska DAS. Dessa båda ansvarar för kontakten mellan dem själva och den specialiserade diabetessjukvården.

Socialstyrelsen har tillsammans med representanter från bland annat Sv Diabetesförbundet, specialistvård för diabetiker, vårdcentraler mm utarbetat en gemensam nationell handlingsplan i avsikt att bedriva bästa och mest kostnadsoptimal vård för diabetiker. Alla berörda parter vet vilka dokument som finns att tillgå för att få reda på vilka riktlinjer som finns att följa. Detta är ett led i att ge lika vård för alla.

Sjukdomshistoria: Diabetes har varit känd i flera tusen år. Många försök har gjorts för att finna lindring och bot mot sjukdomen. Först under 1800-talets mitt kom man på att ett ämne som producerades av bukspottskörteln (pankreas) kunde ha samband med sjukdomen. En forskare har vid ett tillfälle gjort ett experiment på hundar vilka fick sina bukspottskörtlar bortopererade i syfte att se om denna körtel hade någon funktion. När man såg att hundarna började urinera väldigt mycket såg man till slut sambandet mellan bukspottskörteln och diabetes.

Fram till omkring slutet av 1980-talet togs det insulin som användes från något slaktdjur. Därefter har man använt sig av insulin som är framtaget på genteknisk väg.

Svenska Diabetesförbundet är en patientförening och har till syfte att minimera konsekvenserna av diabetes för alla parter patienten, anhöriga och samhället. För att kunna genomföra detta försöker man att politiskt göra påverkan på beslutsfattare. Man arbetar också nära och gärna tillsammans med forskning. Ytterligare en målsättning är att hålla försäkringsgivare uppdaterade på medicinsk utveckling.

Ett aktuellt ärende för diabetesförbundet är medicinsk fotvård för diabetiker i Västra Götaland. Den inventering som gjorts visar att 90 miljoner per år kan sparas för primärvården genom förebyggande fotvård. För den som behöver så frekvent professionell fotvård som många diabetiker gör kan detta bli mycket dyrt. Ett besök hos fotvården kostar ca 400:-. Genom att anslå patientavgift för diabetiker sparar såväl privatpersonen som samhället pengar enligt den inventering som utfördes av diabetesförbundet. Samhället sparar sina pengar genom ett minskat antal amputationer. På toppen av detta kommer det ovärderliga minskade psykiska lidandet för den enskilde. Samhället kan istället lägga dessa resurser på annat. Detta stärker diabetikers position på arbetsmarknaden eftersom de som grupp kan få en minskad sjukskrivning.


PATIENTBERÄTTELSE
Personuppgifter:
Olle Karlsson, 620111-5050 Knapegården 46, 433 00 Göteborg
Yrke IT-ingenjör sedan 15 år tillbaka
Närmast anhörig är fru Katarina Karlsson(undersköterska) Tillsammans har de döttrarna Elin Karlsson 20 år och Elvy Karlsson 18 år.

Aktuell situation 2005-10-10
Via sitt arbete har Olle fått chansen att gå på en hälsokontroll. Till Olles stora förvåning visar det sig att Olle har ett blodsockervärde på 6,5 mmol/l. Denna mätning görs på fastande mage och måste ske vid två olika tillfällen. Två värden på 7,0 mmol/ och fastande mage innebär diagnosen diabetes Sjuksköterskan som han fått träffa på Företagshälsovården säger att det är ett värde som bör hållas koll på. Hon förklarar för Olle vad han själv kan göra för att sänka sitt blodsockervärde. Olle visste redan att han behöver gå ner ca 10 kg, men nu bekräftar även sjuksköterskan detta. Som tur är har Olle slutat röka sedan länge. Hade han fortfarande rökt hade kanske sjukdomen varit mycket mer utvecklad. Både rökning och diabetes förstör blodkärlens väggar. Sjuksköterskan ger många goda råd om sunt leverne 1/2 timmes rask promenad varje dag, reducerat fett och socker i maten och äta mera grönsaker och proteiner. Fibrerrik mat gör att blodsockervärdet stiger långsammare. Tyvärr har även alkohol en negativ inverkan. Hur utvecklingen av sjukdomen skall bli hänger nästan bara på egenvården i det inledande skedet. Sjuksköterskan gör en kortfattad förklaring för Olle om blodfetter som avlagras i hans blodkärl och gör dem trängre och därmed försämrar cirkulationen i hela kroppen. Olle får informationen både skriftligt och muntligt för att bästa resultat skall uppnås.

Innan de skiljs åt rekommenderar sjuksköterskan Olle att skriva ner eventuella frågor Olle har fram till sitt nästa besök på vårdcentralen. Det kan vara långt emellan besöken och då är det skönt om man verkligen fått svar på alla sina frågor. Man tror att man skall komma ihåg dem, men tiden hos läkaren är knapp och det är så lätt att missa något. Ett annat tips är att ta med en nära vän, så att man är två som lyssnar.

Olle upplever att sjuksköterskan inte bara gav honom information utan även lyssnade på vad han hade att säga. Några månader efter Olles hälsokontroll får han komma på besök till sin vårdcentral. Där får han kontakt med en diabetesläkare DAL, diabetessjuksköterska DAS och en dietist. Dessa tre parter håller tät kontakt med varandra för att utfallet skall bli det bästa möjliga för Olle. De utarbetar ett gemensamt mål och använder sig alla av samma metod för att nå målet. Som DAL och DAS har de ansvar för kommunikationen till specialistvården för diabetiker. I detta utvinner de att hålla sig uppdaterade om diabetes samt att förmedla utfall av vård för att specialistvården skall ha medel för att sammanställa viktig statistik. Olle har även rätt att träffa en kurator, men han avstår tillsvidare. Dietisten och Olle träffas fyra gånger med ett par veckors mellanrum. På vårdcentralen får Olle erbjudande om att ingå i en grupp med nydiagnostiserade patienter samtliga med diabetes typ 2. Olle tackar dock nej. Gruppdiskuss-ioner och sådant har han aldrig trott på.

Olle har i god tid blivit informerad om vart han kan vända sig om han behöver hjälp under de sommarveckor som vårdcentralen har stängt. Det här får Olle att känna sig trygg. Hela vårdteamet har till uppgift att vara observanta på hur Olle hanterar sin livssituation. Börjar de anse att Olle inte tar ansvar för sin sjukdom har sjuksköterskan ansvaret att rekommendera Olle hjälp genom att t ex uppsöka kurator. Det är viktigt att var och en i vårdteamet vet vilka uppgifter den personen har så att inget faller mellan stolarna och orsakar komplikationer.

Olle tycker att det är svårt att lägga om kosten. Frukost är en ren pina att ta sig igenom, men efter hälsokontrollen så tvingar han i sig två smörgåsar med grovt bröd. Mellanmål med frukt har Olle över huvud taget aldrig tänkt på. Olle har som tur är alltid haft mycket lunch representation. Han har aldrig kunnat hoppa över detta mål, men å andra sidan är det alltid mer eller mindre förenat med stress. Stressen i sig påverkar diabetesen negativt. Familjen har i sin tur krävt middag när Olle väl kommer hem. Familjen måste dock arbeta gemensamt på att äta mera grönsaker. Det skulle göra nytta för samtliga. Hos dietisten har Olle fått lära sig att minska på kolhydraterna i maten och fettet.

Både Olle och hans fru byter ut kvällskaffet med bulle eller annat gott mot en rask promenad i ca 30 minuter. De kvällar de inte promenerar spelar de badminton precis som de gjort i många år.

Tiden går och Olle tycker att han fått ganska god ordning på sitt nya sunda liv. Vikten har minskat om än inte till målvikt, men det går åt rätt håll. Så plötsligt händer det. Vid ett besök på vårdcentralen meddelar läkaren att blocksockervärdet stigit. Ett par dagar senare tas ett nytt prov som visar samma höga värde. Nu är det inte lätt att trösta sig med att detta höga värde troligen kommit mycket tidigare om han inte levt så sunt det senaste ett och ett halvt året. När man varit duktig vill man ha belöning genom goda resultat. Dåliga blodsockervärden känns som ett misslyckande. Olle skulle vilja ge upp och leva lika gott som förut. Det spelar ju ändå ingen roll hur han anstränger sig. På vårdcentralen får Olle lära sig att mäta sitt blocksocker själv. Detta görs varje morgon på fastande mage.

Olle har turen att ha såväl familj som vårdpersonal som stöttar honom i hans idoga brottnings-match med sina blodsockervärden. Så småningom börjar Olle lära sig att leva med att hans sunda leverne och blodsockerkontroller kommer att finnas med honom livet ut. Olle har förstått så mycket som att det är det här livet som gäller om han vill undvika de följdsjukdomar som kan bli av diabetes så länge som möjligt. Olle har ett hum om vad följdsjukdomarna är och att han har en förhöjd risk att drabbas av de flesta sjukdomar som finns. Mer än så vill Olle inte veta än så länge. När Olle en gång blir morfar vill han vara en så frisk morfar som möjligt.


Olle 15 år senare:
Nu har Olle hunnit bli 59 år. Som för så många andra med diabetes typ 2 har Olle nu ännu lite högre sockervärden än vad han hade för 15 år sedan. Detta trots att Olle gått ner i alla fall hälften av sina överviktskilon. Numera medicinerar Olle med insulin och det fungerar ganska bra. I början var det lite besvärligt innan Olle vant sig vid hur mycket insulin som passade för just honom. Han har upplevt ett fåtal tillfällen med insulinkänning. Han har dock hittills inte hamnat i insulinkoma. De biverkningar han upplevt är darrrningar, svettningar, långsamma rörelser och en plågsam trötthet. Hans fru har blivit riktigt rädd vid ett par tillfällen då han varit svårväckt. Vid dessa tillfällen har hon mätt hans blodsocker och konstaterat att det legat för lågt. När han är såpass vaken att det inte föreligger risk för kvävning när han sväljer har hon lyckats få i honom saft, och han har kvicknat till på ett par minuter. I vaket tillstånd om Olle känner att han är på gång att få en insulinkänning så tar han en druvsockertablett. Den går fort ut i blodet. När Olle sovit över någonstans och är ensam på morgonen ringer de alltid till varandra. Ingen pratar om diabetesen, men båda vet att den är den egentliga orsaken till samtalet.

Olle har börjat känna av några av senkomplikationerna. Han har blivit noggrann med fotvård. Varje kväll smörjer han in dem. Massagen hjälper blodcirkulationen och genom att hålla huden smidig motverkas sprickor med svårläkta sår. Olles mål är att aldrig behöva amputera så mycket som ens en halv tå. Genom arbetet med fötterna kontrollerar Olle att han inte har något känselbortfall, vilket han fått lära sig är en av de vanligare senkomplikationerna. Än så länge vågar Olle gå barfota på släta ytor. Han vet att den dagen kommer när han aldrig skall gå barfota utomhus.

Förra året gick Olle med i Svenska Diabetesförbundet. Förmodligen hade inte Olle gått med tidigare även om sjukvården varit bättre på att informera honom om varför det är bra att vara med i föreningen. För Olle har det varit en mognadsfråga att på samhällelig nivå bli aktiv i sin diabetes. Som nydiagnostiserad betraktade inte Olle sig själv som sjuk. Att bli medlem i föreningen är något av en bekräftelse på sjukdomen. Nu är inte alla som Olle för andra kan det säkert vara ett gott stöd att vara med i föreningen från början. På föreningen finns folk med mer erfarenhet än den nydiagnostiserade. Hur man reagerar på att umgås med människor med samma diagnos som en själv är mycket individuellt. Önskvärt hade varit om vårdcentral-ernas personal varit lite bättre på att informera om Svenska Diabetesförbundet. När Olle började på vårdcentralen för 15 år sedan var det aldrig någon som nämnde Sv Diabetesförbun-det. Det finns de som behöver få informationen muntligt. De kanske inte har ork/förmåga att leta upp information om föreningar och annat på egen hand.

Ungefär samtidigt som Olle började med insulinet anmälde han sig till en egenvårdskurs för diabetessjuka. Erbjudandet kom från vårdcentralen. De här grupperna kan fungera lite olika. En del grupper är till för dem som är nydiagnostiserade. Han fick ta ledigt ett par dagar från arbetet och fick ersättning från Försäkringskassan.

När Olle är 65 år får han en hjärtatack. Det är första gången under sin sjukdomstid som Olle kommer i kontakt med den slutna vården. Personalen här har ingen specialistkunskap om diabetes typ 2, men en allmän god kunskap. Under det dygn som Olle inte kan sköta sin egenvård gör personalen sitt yttersta att sköta Olles egenvård så som Olle själv brukar sköta den. I det akuta skedet när Olle inte kunde förmedla sig själv fick personalen god hjälp av anhöriga. Direkt vid ankomsten till akuten visste personalen att Olle var diabetiker eftersom han bar Svenska Diabetesförbundets logga i ett halsband. Det finns specialistavdelningar i den slutna vården för diabetiker, men den duktigaste experten på just Olles diabetes är Olle själv.

Diskussion:
Det kan förekomma att diabetespatienter som är inlagda på en avdelning för vilken behandling som helst kan få mer uppmärksamhet än sina medpatienter. Detta gäller om patienten behöver täta blodsockerkontroller Kanske kan det gagna en del patienter att de blir mer sedda av personalen. De har inte samma risk att känna sig bortglömda, tror jag.

Efter att ha gjort det här arbetet känns diabetes typ 2 mindre skrämmande. Tyvärr har jag fått reda på senkomplikationer som jag inte kände till tidigare som t ex impotens för män. Komplikationen är logisk men inte särskilt omdiskuterad. Anledningen att jag ändå känner mig lugnare är att jag fått ett större tänkande av att allt det som kan drabba diabetiker kan drabba vem som helst. Jag har beslutat mig för att vi ändå inte vet något om framtiden. Jag vet att det här inte är någon ny kunskap, men den har träffat mig på ett oförklarligt djupare plan. Genom den här kunskapen tror jag mig kunna lugna och muntra upp om inte alla så åtmin-stone några av mina framtida patienter.

Vid mitt samtal med diabetesförbundet kom vi att diskutera deras medlemsantal. I Göteborgsområdet finns idag ca 20.000 personer med diagnosen diabetes. Medlemsantalet hos diabetesförbundet är endast 1.800. Jag har erfarit att läkare som ställt diagnosen har underlåtit att informera om diabetesförbundets existens. När jag var inne på sjukvårdsupplysningens hemsida såg jag att de hade en liten rad i ett dokument som var tre sidor långt som informerade om Diabetesförbundet. Mitt förslag är att Diabetesförbundet får lägga in en kortfattad, men markant beskrivning av vad man arbetar för på denna hemsida.

För ett par månader sedan gjorde jag ett arbete om arbetsmiljön i Hemtjänsten. Då reagerade jag på att de inte fick gå på vanliga hälsokontroller. Jag förstod att dessa hälsokontroller ger för lite i förhållande till de höga kostnader det medför. Genom det här arbetet tycker jag mig ha stärkt min känsla av att det verkligen är en försummelse att inte skicka sina anställda på en årlig hälsokontroll. Min tro är att många privata arbetsgivare skickar sina anställda på hälsokontroller, men kanske inte kommuner och landsting. Åter igen har vi det där med kostnader på kort och lång sikt, och kanske vems plånbok pengarna skall tas ifrån.

Jag har ingen egen erfarenhet av att möta patienter som behöver sluten vård för behandling av sin diabetes. När diabetespatienterna möter den slutna vården är det ofta för behandling av sina senkomplikationer. Min enda erfarenhet jag har av att jobba i den slutna vården är inom onkologin. De patienter som kom dit upplevde många gånger att de fått valsa runt på diverse olika undersökningar utan någon fast punkt i tillvaron. För en del av dessa var det nästan en lättnad att komma till Jubileumskliniken. De upplevde det värre att inte ha en fastställd diagnos än att ha en diagnos som inte heller var så bra. I den öppna vården möter cancerpatienterna inte personal som är specialister på just deras sjukdom. När de kommer till den slutna vården ger den höga kompetensen där trygghet för patienten.

Förloppet för diabetes patienter är troligen inte detsamma. De kan möta specialister redan ...