Alla arbetslösa män och kvinnor är välkomna att flytta in till Norrköping för att få arbete i en av stadens många textilindustrier, läste Davin i tidningen. Davin hade just förlorat sitt arbete på en gård som också var hans hem. Men nu lyste hans bruna ögon upp av iver och nyfikenhet. Han hade hört att många människor flyttade in till Norrköping för att söka nya jobb i textilfabrikerna. Och han visste att allt detta berodde på att jordbruket hade fått nya hjälpmedel som maskiner. Fy farao för maskiner tänkt Davin och knöt händerna i ilska. Han fattade inte varför han varit tvungen att gå, han hade alla fördelar att arbeta som dräng. Han tjatade aldrig, han var stark och smidig och gjorde det han skulle göra. Men ändå var det han som hade fått gå först av de tre drängar som gården hade. Han hade till och med gått i skolan där han fått lära sig läsa och skriva. Han visste även lite om emigrationen som många svenskar gjorde till Amerika. Men han fattade inte varför man satt sig på en båt och åkte över havet till ett land där man inte ens kunde språket. Han skulle inte resa någon annanstans än till Norrköping hade han bestämt. Han hade tänkt söka jobb på någon av fabrikerna. Han liftade med en bonde till Norrköping och när han kom fram blev han helt överrumplad. Det var folk och stora hus överallt. På himlen såg man stora rökpelare från fabrikerna och djur och människor trängdes på de små gatorna. I notisen stod det att man skulle kontakta förmännen på Drags, Tuppen och YFA. Men han hittade inte i staden så han fick fråga sig fram. Den första han frågade var en ugn dam i en sidenblå klänning. Men hon bara snäste åt honom som om han inte fanns. Den nästa han frågade var en herre i kavaj, men han gjorde samma sak som den unga damen. Davin förstod ingenting, men han la märke till vad alla hade på sig och hur de betedde sig. Vissa hade fina klänningar och kavajer som damen och herren hade, andra hade trasiga byxor och tröjor med hål överallt. Nu tänkte han fråga någon som inte såg så fin ut. Han gick fram till en pojke i 19års åldern, ungefär lika gammal som han själv och frågade efter vägen till Tuppen. Den här gången gick det bättre. Den unge pojken hette Björn och gick med Davin hela vägen till Tuppen. När dom var framme gav Björn honom sin adress om han behövde någonstans att sova. Davin tackade och gick sedan in på Tuppen för att söka arbete. När han kom ut hade han ett stort leende på läpparna. Han hade fått jobb, ett jobb! Senare på dan ungefär vid femtiden var Davin på väg till adressen som Björn gett honom tidigare. När han kom fram såg han att det var en lägenhet Björn bodde i. han knackad e på dörren och björn öppnade. Davin var inte förvånad över att lägenheten var liten och trång, Björn såg ju inte så rik ut. Han hade bara ett rum med en säng, ett bord och några stolar och en kakelugn i ett hörn som gav honom värme. Han hade också tagit sig tid till att skaffa gardiner. Björn berättade att han också arbetade på Tuppen men att han önskade att kunna starta en krog nere i stan. Davin var intresserad att hjälpa Björn uppfylla sin dröm, så Davin fick helt enkelt bo hos björn. Nästa dag traskade de ner till Tuppen. Björn visade Davin hur allt gick till. Davin var chockad över alla stora maskiner som skötes av alla människor. Davin hade fått jobb på en textilfabrik som tillverkade tyger som sedan såldes. Han och alla andra som arbetade på textilindustrierna kallades surbullar. Först trodde Davin att det var båt slags skällsord, men det kallades såna som arbetade i textilfabrikerna hade Björn berättat. Björn berättade också att det kom ifrån att allt ylle luktade så surt att arbetarna också gjorde det, därav ordet surbulle. Davin trivdes bra hemma hos björn och han var nöjd med sitt arbete. Men drömmen levde fortfarande vidare att starta en krog med Björn
Fem år senare…..
Året är 1880 och man hör ett fasligt liv inne från en krog. Där inne är det full fart och i...
