Havet som var böljande blått....

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

-Den blomstertid nu kommer med lust och färgring stor………
Det var skolavslutning på bäcklundsskolan alla sexor som efter sommarlovet skulle börja i sjuan på en annan skola stod uppe på scenen i aulan och sjöng, de flesta var glada, för att de hade ett långt sommarlov att se fram emot med sol, bad och resor. Men mitt i bland sexorna stod Ida. Hon var troligen den enda i årskurs sex som hellre skulle gå i skolan hela sommarlovet än att vara hemma.
Det var inte så att Ida gillade skola, utan det var en mycket hemskare anledning.

Efter skolavslutningen sprang de flesta av eleverna, men jag gick lugnt och sakta. För jag ville inte komma hem. Men det fanns ingen annanstans att ta vägen, min enda vän Sara skulle vara bortrest hela sommaren ås jag var alldeles ensam.
Ingen förstod hur jobbigt det var hemma, men jag hade ju inte vågat berätta. Det var liksom skämmigt eller pinsamt, det tyckte jag i alla fall.
Motvilligt klev jag in genom dörren och gick upp till mitt rum.
Det jag såg var inte kul, pappa och mamma bråkade. Det såg ut som att båda var fulla och jag visste att snart skulle jag också dras in i bråket, så blev det alltid.
De skrek och svor mot varandra och slog varandra hårt. Båda blödde. Men jag kunde ingenting göra, för då skulle jag dras in ännu mera i denna röra.
När jag var uppe på mitt rum så kunde jag inte hindra tårarna, jag bara grät och grät. Jag önskade att jag var långt borta i ett annat land på semester, men jag visste att i 10 veckor var jag tvungen att stå ut med detta.
Hur skulle jag klara det?
Tillsist somnade jag men jag vaknade sent på natten av att pappa klev in i rummet…….
*
Solens strålar letade sig under mitt täcke för att värma och trösta min kalla kropp. Det som hade hänt i går, ja det kunde inte diskuteras. Det enda jag minns var att pappa kom in i rummet, smygande, och väckte mig, sedan blev det svart.
Jag kände mig yr. Allting snurrade men sedan minns jag, han gav mig något att dricka, det smakade fruktansvärt, men han tvingade i mig, sedan hade jag kräkts. Minnesbilder, kom upp, de blev fler och fler. Det var som en film, fast jag kunde inte trycka på stop, hur gärna jag en vill. Jag tittade på min kropp, jo det fanns sår, och jag blödde. Jag ville söka hjälp, men jag visste vad som skulle hända,
När jag hade försökt ringt till sjukhuset en kväll för längesen så hade pappa kommit. Han hade slitit luren ur min hand och skärt av sladden. Sedan hade han väst:
–Om du berättar för någon kommer ditt liv bli väldigt kort.
Han hade hållit kniven framför min hals, som för att visa, vad som kunde hända.
*
Dagarna var långa, det enda jag gjorde var att stirra ut genom mitt fönster mot havet. Havet som var böljande blått, svalkande skönt, jag ville så gärna bada, men det skulle jag knappast få. Men i mina tankar kunde jag känna hur vattnet skulle kännas mot min kropp, svalkande och lugnande.
Det var havet som gav mig mod.
Jag insåg att jag inte kunde stå ut med det här, mitt liv stod på spel och jag ville inte vara den som förlorade.
Så jag sprang mot sjukhuset, det var det enda ställe som jag trodde att de skulle kunna hjälpa mig.
*
Det var inte så mycket folk inne på sjukhuset, så jag slapp köa, jag gick fram till receptionisten, det var en medelålders kvinna.
–Kan jag hjälpa dig med något, har du bokat en tid med en doktor?
–Nej, det är något allvarligt.
Jag drog upp tröjärmen och visade ett av de många såren som jag hade.
–Vad har hänt lilla vän, du får en akut tid. Detta ser allvarligt ut, följ med mig.
Jag drogs med av receptionisten, den första dörren till en läkare, slet hon upp och föste in mig.
–Doktorn det här är akut, du måste titta på denna flicka hon har allvarliga skador.
Doktorn låg åt mig och jag kände att det skulle bli bra.
*
Jag vaknade i en sjukhussäng, såren var omplåstrade men jag hade ont. Doktorn och jag pratade och allt som hänt under de senaste åren flög ut min mun, det kändes lättande.
–Du ska få en fosterfamilj, det är nog det bästa och dina föräldrar behöver nog psykisk vård. Vi sak göra allt vi kan för att du ska få det bra Ida, det lovar jag.