Zimbabwe - Hivfrågan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Zimbabwe är en stat belägen i södra Afrika. Landet gränsar till Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia.
Zimbabwe är det fjärde värst drabbade landet av hiv och Aids i hela världen. Man räknar med att ca 38 % av landets befolkning är smittade, vart femte barn är föräldralöst och siffror säger att det dör ett barn vart femtonde minut i landet.
Trots att Zimbabwe är så hårt drabbat så når inte bidragspengar fram på samma sätt som till andra drabbade länder i Afrika. För att jämföra med Zambia, som har färre hiv-fall än Zimbabwe, så får de endast 2 % av vad Zambia får i bidrag. Anledningen är troligtvis det politiska läget i landet och synen på de mänskliga rättigheterna vilket gör att få är villiga att ge bidrag.

Zimbabwe blev år 1980 självständigt efter många års krig. Robert Mugabe, som är ledare för partiet Zanu-PF, har varit med sedan starten av frihetskampen mot den vita minoritetsregimen som styrde landet på 60-talet. Tyvärr så har han gått från något av landets räddare till att bli en diktator med ett tydligt hat mot ”den vite mannen”. I ett av sina valtal år 2005 riktade han kritik mot Condoleezza Rice som kallat Zimbabwe för en av världens fem eller sex utposter för tyranniet. Han sa att Condoleezza Rice ”som dotter till slavättlingar borde veta att den vite mannen inte är en vän.” Både EU och USA har infört sanktioner mot Zimbabwe sedan valet 2002 då det ryktades om valfusk och politiskt våld.
Mugabe ser Kina och Libyen som förebilder i den så kallade landreform han säger sig genomföra och hans politik är präglad av ett Marxist-leninistiskt tankesätt även om man sedan 1991 säger sig ha övergett den. Landreformen startade egentligen år 2000 och blev från början mycket kaotisk. Vita jordbrukare utvandrade och omfördelningen av marken blev så svår att ekonomin försvagades och maten i stort sätt tog slut. Det som under 90-talet var en av Afrikas mest lovande ekonomier började rasa totalt och inte bara den. Det politiska och sociala läget blev också krisartat och det är många som har svårt att se någon ljusning än idag.
Det sociala läget där humankapitalet kraftigt dräneras i takt med att människor dör i aids gör att landets byggstenar plockas bort. Ett land där ungdomen dör innan de når tonåren har ingen framtid. Dessutom har landet varit inblandat i en del konflikter som kostar både pengar och människor. Ett exempel här är kriget i Kongo mellan -98 och -02.

Landet är i stort behov av hjälp utifrån men får långt ifrån tillräckligt. Internationella Valutafonden går inte in med hjälp förrän landet når budget, ett mål som verkar vara långt borta. Turismen som också varit en av landets främsta näringar har mer än halverats och det ser inte ut att ljusna heller där.
Ett av problemen med dagsläget är att människor i fattigdom söker sig till de stora städerna. Denna snabba urbanisering gör att infrastrukturen inte hinner med utan leder till högre arbetslöshet, ökad fattigdom och ökad kriminalitet. Kvinnor och unga flickor hamnar många i prostitution och drogmissbruk. Den öppna arbetslösheten är närmare 70 % och okunskapen krig hiv och aids stor. Dessutom så har både tbc och malaria ökat kraftigt vilket leder till ännu större urholkning av tillväxten av humankapitalet.
Okunskapen krig hiv gör att många inte vågar berätta om sin sjukdom av rädsla för den stigmatisering som ofta följer. Många tror fortfarande att hiv går att bota genom att ha sex med en oskuld.


Mina reflektioner
Igår kväll satt jag som vanligt och tittade lite på tv innan jag skulle lägga mig för att orka upp till skolan dagen efter. Filmen de visade var ”Pay it forward” och den är verkligen inspirerande. Vad är det som gör att vi människor så ofta vänder oss bort från problem som vi anser inte rör oss? Detta oavsett om det handlar om Stockholms hemlösa eller barn som svälter i något land i Afrika. Är det rädsla? Elakhet? Lathet?
Många jag talade med när jag arbetade med hemlösa frågade ”vad kan lilla jag göra liksom” och mitt svar var alltid detsamma. ”Le mot någon i tunnelbanan.” Ibland räcker faktiskt det. Våga se människor runt dig, våga läsa nyheter och reagera på det du tycker är fel, oavsett om det handlar om felaktigt språkbruk eller regeringens lama inställning i en viss sakfråga. Kanske är det så att en inte gör en skillnad men när en blir många så händer det saker.
Jag testade min ”le i tunnelbanan teori” och det spred sig faktiskt. Efter en månad av mornar på Hägerstensåsens tunnelbanestation möttes jag av idel leenden och helt plötsligt var morgonen inte lika jobbig längre. När jag kom till jobbet orkade jag hjälpa så många fler och mitt humör smittade av sig även till många av våra trasiga gäster på vårt daghärbärge. En av dessa gäster jobbar idag själv med hemlösa och är faktiskt deras främsta talesperson, nämligen Rolf Nilsson som är ordförande i Föreningen Stockholms Hemlösa. Hur många han har hjälpt och kommer att hjälpa vågar jag inte sia om. Så visst funkar det med ”skicka vidare tekniken”. Vad är det då som gör att den inte fungerar i det stora hela?
Jag tror att det är den apatin vi känner idag som är det absolut största hotet mot oss själva. Vi vågar inte tro på oss själva i något avseende utan präglas av tron att det viktigaste är den egna ytan och där tar det stopp. Vi duger inte som vi är utan måste ständigt förändras. Hur ska jag hinna med Botswana och Zimbabwe när det snart är sommar och bikinin ska på? Det som inte rör mig direkt sorterar jag bort och på så sätt klarar jag mig ganska långt. Omvärlden dräneras på människor som orkar göra en skillnad och tillväxten blir inte lika hög som vi skulle behöva. Vad får unga för insikt i världsproblemen? Operation dagsverke är väl det närmaste ett barn kommer att se vad den egna lilla insatsen kan göra för det stora ”världskollektivet” och inte ens där är jag säker på att barnen verkligen förstår vad det handlar om.
Vad som skulle behövas är verkliga projekt som skapar en hunger för att göra mer. Ett sätt att bevisa för barn och unga att man kan göra en skillnad bara man samarbetar. Fler förebilder som är verkliga förebilder och färre Paris Hilton och Robinsson-Robban. Varför inte göra ett projekt som löper genom hela samhällsundervisningen i högstadiet? Låt det vara betygsgrundande och se till att de unga får samarbeta med befintliga hjälporganisationer. Det finns tusentals saker att göra och det är få som är ogenomförbara men det är dags att börja snart. Det ser inte bra ut.

Om man ska försöka jämföra två länder som Sverige och Zimbabwe så ser man snabbt att skillnaderna är enorma på vissa plan men oväntat små på andra. Jag blev förvånad över att se att så många går i skolan och chockad över hur låg förväntad åldern är.
Om vi börjar med befolkningen så har Sverige en ganska stadig tillväxt och vi förväntas leva länge medan Zimbabwe har en snabb tillväxt men väldigt låg förväntad ålder.
Antalet hiv-smittade i Sverige är totalt ca 6800. Man räknar med att nästan 40 % av befolkningen i Zimbabwe är smittad, vilket gör över 4 000 000 och med den brist på bistånd som är ett faktum på grund av det politiska läget så finns det heller knappt några mediciner att tillgå. Detta i sin tur gör att dödligheten bland hiv-positiva och Aidssjuka är enorm.
I Sverige är det relativt bra för hiv-positiva, särskilt i jämförelse med ett land som Zimbabwe. Här ha de hiv-positiva ett eget riksförbund som sköter deras frågor och försöker få en mer nyanserad bild även av människor som alla de så kallade ”hiv-män” som media lyft fram. Det finns föreningar för hiv-positiva med missbruksbakgrund (Convictus), hiv-positiva kvinnor (Kvinnocirkeln) och för hiv-positiva homosexuella (Posithiva gruppen). Framförallt så finns det mediciner och specialkliniker som är tillgängliga för alla. Stigmatiseringen är inte lika kraftig i Sverige även om fördomarna är många. 80-talets panik runt smittorisker som kaffekoppar och bestick har lagt sig men trots det fick jag frågan hur jag vågade dela en cigarett med en hiv-positiv när jag deltog i en dokumentär med en av mina hiv-positiva vänner. Detta var 2003 och frågan kom från en högutbildad kompis.

Då jag arbetade med hiv-frågor var jag även med och anordnade World Aids Day i Kungsträdgården tre år i rad och där fick jag förmånen att träffa många unga och svara på deras frågor. Det var skrämmande att lyssna på mångas okunskap om smittvägar och idéer om hur man skyddade sig. Det är fortfarande skamligt att ha hiv i Sverige idag, över 20 år efter hiv kom hit och många vågar inte berätta ens för den närmsta familjen så på det planet verkar Sverige och Zimbabwe ligga på nästan samma nivå. De stora skillnaderna finns när man tittar på dödligheten, spridningen och okunskapen kring sjukdomen och det är något man inte kan bekämpa utan hjälp från oss i de rikar...