Nietzsches radikalare kritik

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har valt att med utgångspunkt från Deleuzes bok ”Nietzsche och filosofin” försöka jämföra det två stora kritiska filosoferna Immanuel Kant och Friedrich Nietzsche. På vilket sätt förbättrade Nietzsche kritiken som Kant hade inlett ungefär ett sekel tidigare? Jag kommer speciellt att intressera mig för frågorna som har med moralen att göra, dels för att jag tycker att den praktiska aspekten av filosofin alltid är den intressantaste och dels för att jag anser det vara Kants svagaste punkt. Och det är även ”Moralteologen” Kant, som Deleuzes Nietzscheläsning kritiserar hårdast. Jag kommer att börja med att se vad det var Kant själv trodde att han lyckats åstadkomma med sin kritiska filosofi samt i korthet försöka redogöra för hans moralfilosofi, för att sedan försöka påvisa dess otillräcklighet med hjälp av Nietzsche och Deleuze.

Kants kritik
Det var med ”Kritik av det rena förnuftet” som Immanuel Kant inledde sin ”Kopernikanska revolution” vilken haft stor betydelse för all efterkommande filosofi. Det är i detta verk som Kant, i likhet med Descartes innan honom, ville riva ner all gammal ogrundad och spekulativ filosofi för att sedan om möjligt, kanske försöka bygga upp något nytt på en säkrare grund. Kant menade att det inte var så att kunskapen snällt bara rättade sig efter yttervärlden, utan att yttervärlden istället är helt beroende av hur vi människor fungerar, och därför blir världen utanför oss i hög grad våran egen skapelse. Det är gränserna för den mänskliga kunskapsförmågan som Kant sedan försöker att dra upp med sin kritik, vilket han gör genom att undersöka de förutsättningar som gör en viss slags kunskap möjlig. Det han kommer fram till när det gäller det rena teoretiska förnuftet är att det inte är speciellt säkert alls, vi är fast i våra åskådningsformer och i förståndets kategorier. Om ”tinget i sig” däremot kan vi av principiella skäl inget veta. Däremot sätter Kant en större tilltro till det praktiska förnuftet, Här blir han lite mer okritisk och ur mitt syfte med uppsatsen mer intressant. Jag hoppar därför nu över till moralfilosofin och hans grundläggning av sedernas Metafysik.

Kants etik
Enligt Kant är det omöjligt att tänka sig något som helst obetingat gott förutom den goda viljan. Alla talanger, karaktärsegenskaper eller lyckans gåvor är enligt Kant tveeggade. Visst har dom mycket med det goda att göra enligt Kant, men de är aldrig obetingade. Utan en god stabil vilja i grunden med förmågan att rikta dessa för handlingskraften användbara saker i riktning mot universella ändamål, så är risken överhängande att de istället används i destruktiva syften, eller i sig själva blir underminerande för dess innehavare.

Man får dock inte heller förstå det som så att det enda som räknas är en god vilja i sig. Många egenskaper kan vara viljans godhet till stor hjälp och underlätta sedligheten. Lite lycka för att orka vara fri samt lite måttfullhet och eftertänksamhet för att inte förvirra sig i friheten är förutsättningar för den goda viljan, men utan denna alltså helt i avsaknad av eget värde. Enligt Kant är den goda viljans godhet också helt oberoende av huruvida den lyckas åstadkomma någonting, det är denna typ av viljande i sig som skänker den dess fulla värde. Detta obetingade goda hos den goda viljan är nåt som de flesta förnuftiga folk naturligt förstår, förutsatt att dom inte blivit fördärvade av någon brittiskt irrlära. Det handlar därför inte så mycket om att förklara någonting, däremot vill han gärna försöka klargöra dess innebörd vilket sker genom att han introducerar begreppet ”plikt” Hos fullkomliga och abstrakta förnuftsvarelser hade den goda viljan alltid funkat perfekt och automatiskt utan några som helst hinder eller inskränkningar.

Vi människor däremot, som delvis har vår existens i den heteronoma verkligheten har det inte lika lätt, utan påverkas ständigt av olika böjelser hit och dit. Vi är delvis bundna till ofriheten genom våra oförnuftiga begär och irrationella önskningar. Vår räddning och frihet finner vi genom att med förnuftets hjälp binda oss ytterligare, men denna gång handlar det inte om en yttre känslobestämd bindning utan om en ur förnuftet självt sprungen frivillig och självpålagd inskränkning. Det är detta som är plikten, att stifta lagar för sig själv som harmonierar med den goda viljan och sedan tvinga sig själv att följa dessa. Här är det viktigt att komma ihåg att för att en handling skall ha något moraliskt värde så räcker det inte med att den bara är pliktenlig, utan det är ett nödvändigt villkor för dess moralitet att den utförs av och för pliktens skull. Om man till exempel väljer att inte ta livet av sig av den enkla andledningen att man tycker det är skojigt att leva, eller kanske för att man är rädd att hamna i helvetet, så har man enligt Kant inte förtjänat minsta lilla moraliska beröm, eftersom ens pliktenlighet här i första fallet berodde helt på naturlig böjelse och i andra fallet på egenintresse.

Det är först om livet suger på alla sätt och man inte tror sig förvärra något genom ett självmord som man har tillåtelse att känna någon sedlig stolthet över att leva vidare. Det är alltså inget förutom den från förnuftet självgenererade lagen som får spela in som motiv för en handling om den med säkerhet skall kunna tillskrivas moraliskt värde. Den lag som Kant pratar om är inte vilken lag som helst, dess efterföljande får ju inte ha något med vad som kommer efter efterföljandet att göra. Det som det här är tal om är den universella lagen som sådan, och allt den moraliska motivationen får komma från är vetskapen om att ens maxim överensstämmer med en universell lagenlighet. I fallet när man tänker på ett hypotetiskt imperativ, så kan man aldrig på förhand eller bara genom dess form veta vad ett sådant kommer att innehålla Det kategoriska imperativet däremot vet vi enligt Kant genast vad det innehåller eftersom det inte innehåller någonting förutom det nödvändiga kravet att våran handlingsmaxim skall vara förenlig med den lagenliga universaliteten.

Det finns därför egentligen bara ett kategoriskt imperativ och Kant uppmanar oss att handla så ”att jag också kan önska att min maxim skall bli en allmän lag” Här har vi principen från vilken alla plikter kan härledas, och Kant försöker nu förtydliga ytterligare vad han menar med plikt genom fyra olika exempel. I första fallet handlar det om en djupt förtvivlad man som är alldeles övertygad om att lyckan i världen inte skulle minska det minsta om han tog livet av sig, och att lidandet i hans eget liv vida skulle överstiga det angenäma som han skulle kunna förvänta sig. Han frågar sig dock om det inte skulle vara någon plikt han bröt mot ifall han kastade in handduken. Går hans handlingsmaxim att universalisera? Nej, säger Kant. Om man har som princip att av egenkärlek förkorta sitt liv, så blir det en självmotsägelse eftersom den princip som det är meningen att ska upprätthålla livet, självkärleken, här istället används för att förinta detsamma.

Ett andra exempel på självmotsägelse är om man i pengabrist falskt lovar sin borgenär att betala tillbaka i vetskap om att det inte kommer att ske. Här funkar inte heller formen när man försöker göra en allmän lag av det hela, tänk om alla skulle göra så? Ingen skulle då tro någon. Detta var exempel på fullkomliga plikter vi har, såna som aldrig får brytas eftersom de får till konsekvens att världen skulle gå upp i en logisk motsägelse om alla gjorde så. Det finns också en annan typ av plikter som inte är lika absoluta, världen kan fortfarande existera om dom bryts, men den förnuftiga viljan skulle inte vilja veta av en sån värld i alla fall. Exempel på sådana är plikten att utveckla sina talanger och att hjälpa andra i nöd, en värld där alla bara latar sig och skiter i varandra är inte omöjlig, men heller inte speciellt önskvärd. Enligt Kant. Men nu ska vi se vad Deleuzes Nietzsche säger om detta.


Deleuzes jämförelse med Nietzsche
Deleuze påpekar att Kant var den förste som förstod att en kritik, om den skall vara en verklig kritik måste vara allomfattande. Men lyckades Kant verkligen att genomföra det han hade åtagit sig att göra? Visst kan man tro att Kant på ett effektivt sett lyckades visa vidskepligheten i alla teologiska begrepp vilka gjorde anspråk på att vara ”sanningen”, och att han påvisade spekulationens okritiska godtycklighet hos de tidigare rationalisterna, sådana som Leibniz och Wolff. Men sen då? Vad är det som händer efter att han visat att vi i princip inget kan veta och nu istället försöker besvara frågan vad vi ska göra?

Ser vi inte här hur alla de teologiska begreppen genast återkommer i form av praktiska postulat, vi måste fortfarande förutsätta guds existens, själens odödlighet och kanske framförallt viljans frihet för att vi i förnuftets namn skall kunna handla och moralen skall kunna garanteras. Deleuze hävdar att det aldrig har funnits en kritik som är mer ödmjuk och överslätande än Kants Felet med Kants kritik är att han bara sett kritken som något som skall avslöja den mänskliga vanföreställningen att vi kan nå kunskapen och den säkra sanningen, men sanningen själv är fortfarande helig. Sanningen finns fortfarande där, bara det att den är oåtkomlig för det teoretiska förnuftet, men dock aningsbar för det praktiska. Här gäller det, som vi sett, att man ska vara autonom och skapa sina egna lagar, men vad är det egentligen för lagar man skapar här, är dom alls nya? Stämmer dom inte väldigt fint med den som redan var förutsatt som det rätta och goda redan innan Kant startade sitt förnuftiga, men dock ganska mäktiga bygge på moralens område. Han säger till oss, precis som Nietzsche, att vi måste bli skapande, men är det verkligen att skapa om det enda man gör är att bara skapa kopior av det som redan finns.

Skillnaden mellan Kant och Nietzsche är att även om båda är ganska skickliga på att riva ner, så är det bara den ena som på ett radikalt sätt sedan försöker bygga något riktigt nytt, nåt som verkligen får nya konsekvenser för själva livet i sig och inte bara för den abstrakta och världsfrånvända tanken bakom professorsskrivbordet. I Kants fall, vad gäller det praktiska, så känns det i mångt och mycket som det bara är ett upphöjande av de pietistiska värderingarna och gamla testamentets moselag till förnuftets område.

Det som har hänt enligt Deleuze är att kritiken istället för att behålla sin status som kritik, speciellt när den applicerats på handlingens område, förvänts till en kompromissens politik. Kant har redan innan han börjar sitt kritiserande bestämt vad och i vilken utsträckning det ska och får kritiseras. Han förutsätter redan från början det hans ska bevisa, den sanna moralen dvs den gamla moralen. Kants kritik är snarare ett slags analytiskt rättfärdigande än en riktig kritik, eftersom den börjar med att tro på det som skall kritiseras. Bara för att man säger att det sanna moralen struntar i moralen, och att det är i förnuftet istället för hos auktoriteter som den har sin grundläggning, så har man enligt Nietzsche inte sagt speciellt mycket, och absolut inte något kritiskt. Det är om man skall göra en riktig kritik, den förnuftiga godheten och sanningen i sig som måste angripas. Och det är här Nietzsches perspektivism kommer in i bilden. Han menar att det inte finns några sanna moraliska fakta, allt handlar bara om tolkning av moraliska fenomen.

Deleuze skriver att det genialiska med Kant är att han föreställer sig kritiken som immanent. Och Kant med sin förnuftsfetischism drar sedan slutsatsen att kritiken måste vara förnuftets kritik av sig självt. Men finns det inte en motsägelse i detta? Här är det förnuftet som fungerar båda som anklagad och dömd, kan det verkligen bli riktigt bra? Skulle det inte vara bättre om man kunde få döma förnuftet utifrån och opartiskt? Och inte bara det, inte lyckas heller Kant enligt Deleuze att hålla kritiken helt immanent, då han i sin transcendentalfilosofi hittar en mängd externa och betingande faktorer. Det som behövs för en på allvar immanent kritik är en helt ny metod enligt Nietzsche, att med hjälp av begreppet vilja till makt, och ur att genealogiskt perspektiv, dynamiskt tolka det som har hänt och gjorts genom historien.

Det är först då, när vi frigjort oss från det som är snävt och litet och istället hittat de mer grundläggande och allomfattande verktygen som en helt immanent kritik kan förverkligas. Filosofen kan inte bara sätta förnuftet mot förnuftet, utan det är tänkandet i dess hela fröjd som måste sköta jobbet. Man får inte tro att irrationalismen förminskar tänkandet, den vidgar det istället till nya vidare perspektiv. Perspektiv som förnuftsvarelsen aldrig kan se eftersom han bara tänker i motsatser, det är alltid av och på, rätt eller fel i förståndets värld. Det gäller enligt Nietzsche att filosofera och kritisera med hela regnbågen, med allt som verkligheten är, och inte bara med förnuftets gråskala som Kant gör. En kritik kan inte handla om att bara rättfärdiga, utan det handlar enligt Deleuze om att nå en högre sensibilitet , att överskrida det som binder oss istället för att med förnuftet och plikten binda oss hårdare.

Den lagstiftande filosofen måste leva...