Bokrecension: Il paese dei Mezaràt eller Fladdermössens by av Dario Fo

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har valt en lite annorlunda bok, och det är väl heller inte en klassisk roman utan snarare en självbiografisk roman skriven av en fantastisk författare, nämligen Dario Fo.
Dario Fo fick nobelpriset 1997 med motiveringen att han ”som i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”, och visst är det lite av en komedi över hans berättarkonst.

Dario Fo föddes i mars 1926 vid Lago Maggiore i Italien. Han säger själv att han föddes mellan ett lokaltåg och ett godståg tidigt den där morgonen. Självklart var båda tågen försenade precis som sig bör i Italien. Enligt Dario kan man genom att få reda på vad som hänt en människa under de första åren av hans eller hennes liv, berätta resten och efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med. Du får den ena aha-upplevelse efter den andra och det leder dessutom till att du börjar fundera på vad som formade dig själv under de där första sju åren.

Darios far, Felice Fo (Lyckligt bokträd på italiensk dialekt), var stins och arbetade för den Italienska Statens Järnvägar. Felice var en underbart generös man som hjälpte många människor genom sitt liv och hans begravning 1987 följdes av ett mer än en kilometer långt tåg av människor. Pappans arbete ledde till att familjen flyttade runt väldigt mycket, något som du märker på hans miljöbeskrivningar, vilka ofta har ett barns paradisskimmer över sig.

Genom hela sitt liv har konsten att berätta historier följt Dario, och genom denna sin självbiografi förstår jag äntligen var han får allt ifrån. Genom de möten han beskriver ser man hur livets utbildning gick från korta historier i barndomen, via hans enmansshower på tåget på väg till skolan, hela vägen fram till det mycket välförtjänta nobelpriset 1997.

Fladdermössens by skrevs år 2002 och gavs ut i Sverige förra året i en översättning av familjen Barsotti som är gamla vänner till Dario.

I boken möter du som sagt var många av dem som präglat Dario och hans sätt att berätta. Jag tror att han vill genom boken förklara varför han blev som han blev snarare än berätta vad han har gjort. Det är helt klart en mycket ovanlig självbiografi, och det var därför jag kände att den faktiskt kan räknas in bland romanerna.

I början möter vi hans föräldrar Felice och Pina Rota. Dessa var båda mycket intelligenta, aktiva och framförallt goda människor som inte var rädda för att utmana makten. Felice räddade många undan döden åren Italien var i krig och flera av dem han räddade och deras barn och barnbarn dök även upp på hans begravning flera år senare. Han var en människa som berörde de flesta, något hans son ärvt. Mamma Fo beskrivs som en varm men bestämd kvinna som ser och förstår lite mer än alla andra. Hon verkar nästan ha en övernaturlig förmåga att förutse saker och jag tror att det är en av de faktorer som lett till den trygghet man anar runt Dario. Han vet vem han är och skäms inte för det.

Den släkting som verkar ha betytt mest för Dario är dock morfar Bristín, ett riktigt origina,l bosatt på landet. Morfar Bristín var jordbrukare och allvetare och ingen kan sälja som han. Genom sina satiririska berättelser drar han till sig köpare som många gånger handlar bara för att få lyssna på hans show från kärran bakom den stora hästen. Mitt bland frukten och grönsakerna hittar man en hängiven Dario som insuper allt; rörelser, tonläge, pauser och ordval.

Pappans arbete gör som sagt var att familjen flyttar väldigt ofta och till slut hamnar de i Valtraviglia. Detta är byn som namngivit boken då invånarna kallas för Mezerát, halvmöss, på grund av deras arbetstider på det lokala glasbruket. Det är här i byn Dario träffar på sina första riktiga historieberättare nere i hamnen, och det är här han lär sig alla nyanser i berättarkonsten. Hur man anpassar historien efter sin publik, hur man bakar in saker som händer runt omkring en medan man berättar och så vidare.

Dario har en förmåga att måla människor med hjälp av ord. Det är inte det klassiska lång, mörkt hår och bruna ögon utan snarare liknelser som är så slående att jag faktiskt på flera ställen blir tårögd. Vad sägs om ”en jättekvinna som såg ut att vara gjord av smör och grädde ”, man ser framför sig denna glada, mjuka kvinna med sin gräddiga hud.
För mig är han verkligen en konstnär i ordets rätta bemärkelse då han får en att använda alla sinnen när man läser. Du ser människorna, du smakar Bristíns saftiga frukter, du känner Elises lena skin och du hör fiskargubbarnas raspiga röster när de sitter och ljuger i sina båtar. Du känner lukten av skräck från tågvagnarna under andra världskrigen och du känner Darios längtan när han beskriver alla de kvinnor han möter genom åren.

Boken är en fantastisk beskrivning av, och om en extraordinär människa. När jag läste boken gjorde jag i början små hundöron i kanten där jag hittade något alldeles extra, men jag blev till slut tvungen att sluta då varje sida till slut var vikt. Det är något med hans språk som är magiskt och många gånger känns det faktiskt som om boken var skriven just för mig och att han står här och läser högt för mig. Det sättet Dario beskriver sig själv är fantastiskt och den kärleken han har bakom varje ord är unik. Efter att ha läst boken sörjer jag att jag aldrig får träffa Bristín och Pa´ Fo (Felice) för de har blivit så levande för mig. Det är just det som gör honom så speciell Dario: han ger personer liv utan att egentligen beskriva dem utseendemässigt. Han visar det som är viktigt istället, själen.

Språket är enkelt genom hela boken och det är lätt att läsa vidare. Han har ett otroligt flyt i sina meningar han älskar liknelser som väldigt ofta dessutom har en sexuell underton. Ett exempel på det hittar man på sidan 163 där Dario just har köpt en mycket efterlängtad roddbåt och ska prova den för första gången; ” När jag steg ner i skrovet, skakade benen på mig som om jag skulle älska med den.” Många gånger återkommer han till vattnet och man förstår att det är hans favoritelement. Någonstans känns det som att man faktiskt kan likna hans sätt att skriva vid just vattnet, det flyter stilla och ibland brusar det upp och stormen tar över, men under ytan är det alltid mjukt.

Översättningen betyder enormt mycket. Carlo Barsotti, som en av de tre översättarna heter,
känner Dario Fo personligen och förstår honom och det märks. Han talar dessutom en utmärkt svenska och är själv regissör. Carlos fru och dotter är även de mycket litterära och har både svenskan och italiens...