Om en kristen människas frihet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Om en kristen människas frihet” av Martin Luther
Ser du någon disposition för hans framställning?
Ja, han är väldigt tydlig i sitt sätt att skriva och han visar tydligt var han står och vad han vill.
Detta är hans disposition i korthet:
1) Inledning
2) Luthers två satser
3) Förklaring av den yttre och inre människan
4) Ytterligare förklaringar
5) Avslutning

Tron allena är det viktigaste för honom och borde vara för alla kristna enligt hans åsikt. Han kan inte skriva det mer tydligt än på sidan 64 där han skriver: ”Gud Fader har nämligen grundat allt på tron, så att den som har henne, har allt, den som icke har henne, har intet.” Vi ska tro på Guds heliga ord, vi ska tro på att Jesus är vår frälsare, vår räddare i nöden. Han påvisar att vi inte kan begära nåden och tron av Herren, inte heller utföra några handlingar för att göra oss mer förtjänta av den utan Luther påvisar att det är Kristus som ger oss detta. ”Om du med din mun bekänner att Jesus vara Herre, och i ditt hjärta tror, att Gud har uppväckt honom från de döda, så bliver du frälst.” (Rom 10:9 (1917 års översättning)
Luther gör åtskillnad på den inre och yttre människan. Det visar han med sina två satser: 1. En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen underdånig.
2. En kristen människa är alltings mest tjänstvillige tjänare och var man underdånig. Med andra ord är du samtidigt superfri som superslav. Med din tro på Kristus har du fått en frihet som ingen annan men med den kärlek du fått från Kristus så blir du dina medmänniskor un-derdånig. Du vill ge vidare en del av den kärlek du fått av Herren till dina medmänniskor så de också får möjligheten att få en smak av himmelriket. Som Luther själv säger på sid 101: ”Vi draga alltså den slutsatsen, att en kristen människa icke lever i sig själv, utan i Kristus och sin nästa – eller också är hon ingen kristen – i Kristus genom tron, i nästan genom kärle-ken.” Luther förklarar närmare med vad han menar med den yttre och inre människan, den andliga och köttsliga som han också säger. Han är väldigt tydlig i det han säger om tron och gärningarna. Vi ska inte låta oss luras in i vantron att våra gärningar rättfärdiggör oss, det kan bara vår tro göra. Han skräder inte med orden då han idiotförklarar de kyrkliga ledare som under århundradena lurat in folk i denna falska lära (rättfärdiggörelse genom gärningar) och skickat dessa stackars människor rätt ner till Antikrist (se sid 107). Han skriver också att gär-ningar inte heller är att förakta, om du i din tro utför dem. De kan vara nyttiga för att tukta din kropp så du får kontroll över den, de kan också vara nyttiga så ungdomen inte kommer in på en ohälsosam väg. Det som gör att det börjar klia i hans själ är dessa ceremonier som finns utan anledning, bara för att de finns. Dessa vill han ta och kasta ut från sitt fönster med fötter-na före, för de ceremonier som skapats för att påvisa, t.ex. prästernas, förträfflighet hyllar inte Gud utan världen, jaget och i slutänden Antikrist.

Är detta tankar som är aktuella idag?
Ja, dessa tankar är lika aktuella idag som när Luther skrev detta för 500 år sedan. Människan är lika syndig, bortvänd och förhärdad idag som då. Idag finns också problemet med ”smör-gåsbordskristna”, de plockar ur delar från Bibeln och andra religioner och skapar sin egen tro som passar deras livsstil, de vill inte köpa något rakt av. Det Luther skriver om att göra sitt eget jag till sin avgud stämmer definitivt idag. Det finns nog ingen idag som inte känner igen sig i detta som Luther skriver. Vi är idag skrämmande egocentriska, vårt eget jag, mitt, mitt, mitt måste få komma först. Dessutom måste det kännas bra, om det inte känns bra vill man inte veta av det.
Felet ligger bland annat hos oss medkristna och det Heliga Ordets Tjänare. Det har blivit fult att ställa krav och påvisa lagen för människan, jantelagen har tagit över. Då lagen har pre-senterats har den också (ofta) presenterats fel. Jag menar att det bara blivit lag och inget evan-gelium. De har glömt bort vad lagen egentligen är till för, syftet, något som Luther skriver bra på sidan 88-89: ”Lagens bud bör man förkunna, på det att människorna må förskräckas och föras till kännedom om sina synder och så drivas till ånger och en bättre vandel. Man får icke
stanna här, ty det skulle blott vara att såra utan förbinda, genomborra utan att hela, döda utan att göra levande, föra ned i dödsriket utan att åter föra därur, förödmjuka utan att upp-höja. Därför måste även ordet om nåden och den utlovade förlåtelsen predikas till trons lärande och uppväckande, varom lag, förkrosselse, ånger och allt annat sker och läres förgä-ves.” Dessa ord gör att det kommer ett stort krav på predikanten, på prästen. Nu kan, i alla fall jag, inte predika hur som helst. Som den unga prästen i ”Stengrunden” ...