Treenighetsdoktrinen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Behandla den bibliska grunden för läran.
En ”vanlig” läsare skulle knappast komma på att de två verserna, Matt 28:19 och 2Kor 13:13, skulle innehålla så mycket som en trinitär interpretation. Läsaren hittar grunden för denna doktrin i Nya Testamentets vittnande texter där läsaren ser den gudomliga aktiviteten. Läsaren ser hur Gud uppenbaras i Kristus Jesus genom den Heliga Anden. Där finns den närmaste kontakten mellan Fadern, Sonen och den Heliga Anden (DHA) i NT: s texter. Guds totala, räddande närvaro och makt kan bara, tycks det, uttryckas genom att involvera de tre elemen-ten (se 1Kor 12:4-6; 2Kor 1:21-22; Gal 4:6; Ef 2:20-22; 2Thess 2:13-14; Tit 3:4-6; 1Pet 1:2).
Detta är ingen ny ”uppfinning” för denna trinitära struktur kan man hitta även i Gamla Testamentet där tre ”personifikationer” kan hittas genom texterna och då blir det inte så för-vånande att detta leder till den kristna doktrinen om treenigheten. Dessa är:
• Visdom Denna personifikation av Gud hittar man främst i Visdomslitteraturen.
Attributen för gudomlig visdom behandlas här som om det vore en person (därav idén om ”personifikation”) med en existens skild från, ändock beroende av, Gud. Visdom som kvinn-lig (se Ord 1:20-33; Job 28; JesSyr 24) i skapelsen, där hon formar världen och sätter sitt av-tryck.
• Guds Ord Här påvisas idén om Guds tilltal eller kommunikation som en varelse
med en existens som är oberoende av Gud, men ändå med ett ursprung från Gud. Guds ord porträtteras som att den går ut i världen konfronterandes män och kvinnor, varande en guide, domare och frälsare (se Ps 119:89; 147:15-20; Jesaja 55:10-11).
• Guds Ande När GT använder sig av uttrycket ”Guds Ande” är det för att påtala
Guds närvaro och makt i skapelsen. Anden porträtteras som närvarande i den kommande Messias (se Jesaja 42:1-3) och som den närvarande i skapelsen av den nya världen efter jor-dens undergång (se Hesekiel 36:26; 37:1-14).
Treenighetsdoktrinen kan ses som resultatet av en process där man reflekterat över den gudomliga aktiviteten som avslöjats i Bibeln och som har fortsatt i den kristna erfarenheten. Detta betyder inte att Bibeln innehåller treenighetsdoktrinen utan Bibeln vittnar om en Gud som kräver att bli förstådd på ett trinitärt sätt.

Behandla historiska utvecklingen av den.
Frasen ”tre personer, en substans” är nog den mest förvirrande meningen för studenter, inte direkt upplysande utan snarare tvärt om. Den som nog har haft störst inverkan på den trinitära terminologin är nog Tertullian. Han är ansvarig för att ha myntat flest substantiv, adjektiv och verb i det latinska språket, särskilt tre är av vikt. Dessa är:
I. Trinitas Det var Tertullian som uppfann ordet ”treenighet” som har blivit ett
karaktäristiskt ord i kristen teologi. Det har funnits andra influenser men denna term har blivit normativ inom kyrkan i väst.
II. Persona Detta ord är en latinsk översättning som Tertullian gjorde på det grekiska
ordet hypostasis vilket började accepteras i kyrkan i Öst. Termen persona betyder bokstavli-gen ”en mask”, en som bars av skådespelare i Rom. Det är mycket troligt att Tertullian ville att hans läsare skulle förstå termen ”tre personer, en substans” som att Gud spelade tre di-stinkta och ändå relaterade roller i det stora dramat om mänsklig frälsning.
III. Substantia Denna term introducerade Tertullian för att uttrycka sin idé om fundamen-
tal enhet inom Gudomen. ”Substans” är vad de tre personerna i Treenigheten har gemensamt. Man ska inte se de tre som några som existerar oberoende av varandra utan det uttrycker deras gemensamma fundamentala enhet, oavsett deras olika yttre uppträdanden.
Utvecklingen av doktrinen om Treenigheten (Δ) ses bäst i relation till utvecklingen av kristologi. Det blev allt tydligare konsensus att Jesus var av ”samma substans” (homoousios) som Gud än att han var av ”en liknande substans” (homoiousios). Ju klarare det blev att Kris-tus var Gud, desto större blev behovet att klargöra Kristus relation till Gud. För Ireneus så bär hela processen om frälsning, från början till slut, vittne om Fadern, Sonen och DHA. Han myntade en term som senare blev mycket använd i diskussioner om: ”ekonomin i frälsning-en”. ”Ekonomi” från gr. oikonomia vilket betyder ”det sätt som affärer görs upp”. Med detta menade Ireneus att ”sättet på vilket Gud har ordnat frälsningen för mänskligheten i historien”.
Perichoresis: Denna fackterm kom till användning på 500-talet och ses ofta i sin latinska eller engelska form. Den refererar till det sätt som de tre personerna i Δ relaterar till varandra. Konceptet i perichoresis tillåter individualiteten hos personerna upprätthållas, medan de sam-tidigt delar livet med de andra två.
Appropriation: Denna idé står i relation till perochoresis och utvecklas i den. Denna doktrin insisterar att verket från treenigheten är en enhet: varje person i Δ är involverad i varje utåtrik-tad aktion av Gudomen. Fadern, Sonen och DHA är alla en del i skapelsen och inte bara Fa-dern.

Behandla något om heresierna.
Modalism Termen modalism introducerades av en historiker i dogmatik, Adolf von Harnack. Den skulle beskriva de gemensamma beståndsdelarna i en grupp av trinitära heresier som as-socieras med Noetus och Praxeas från 100-talet och Sabellius från 300-talet. De var rädda att enheten i Gud skulle falla in i någon form av triteism som en följd av treenighetsdoktrinen. De insisterade att Gud uppenbarats på olika sätt vid olika tider. De förklarar det på detta viset:
1. Den ende Guden uppenbaras i rollen som skapare och livgivare. Denna aspekt av Gud
refereras som ”Fadern”.
2. Samma Gud uppenbaras i rollen som frälsare, i personen Jesus Kristus. Denna aspekt
av Gud refereras som ”Sonen”.
3. Samma Gud uppenbaras igen i rollen som den som rättfärdiggör och ger evigt liv.
Denna aspekt av Gud refereras som ”Helig Ande”.
Epifanius av Constantianopel skriver så här: ”Deras doktrin är att Fadern, Sonen och Den Helige anden är av en och samma substans. Det är precis som kroppen, själen och anden finns i en människa”. Denna form av modalism kallas för kronologisk modalism och med det menas att de tror på att en högsta Gud agerar på olika sätt vid olika tillfällen i historien. Det finns också en annan form av modalism som har haft stor inverkan på kristendomen. Den kal-las för funktionell modalism och går ut på att en och samme Gud agerar på tre olika sätt i hi-storien. Den kan lättast förklaras så här: Gud Fader är skaparen; Gud Sonen är återlösaren;
Gud Anden är rättfärdiggöraren. Här har de tre personerna i Δ olika uppdrag att agera i den ende Guden.
Triteism Om modalism representerar den enkla lösningen på problemet som treenigheten upp-dagar så erbjuder triteismen den enkla vägen ut. Triteism inbjuder oss till att föreställa oss Δ på det viset att den innehåller tre lika, oberoende och autonoma varelser, där var och en är gudomlig. Föreställ dig tre människor. Var och en av dem är tydliga, ändå delar de en gemen-sam mänsklighet. Så är det också med Δ: där är det tre tydliga personer, ändå med en gudom-lig natur som gemensam nämnare. Denna idé kan verka absurd, men den kan bli konstaterad i mer subtila former. Triteism återfinns i texter som de Kappadokiska fäderna – Basil av Caesa-rea, Gregorius av Nazianzus och Gregorius av Nyssa – skrev under senare hälften av 300-talet. Det tydligaste konstaterandet av treenighetsdoktrinen återfinns i texter från det Elfte Konciliet i Toledo år 675. Sättet som vi talar om Δ är ärvd därifrån: man får inte tala om eller tro på att det är ”trefalt” (triplex) utan som Treenighet. Fadern står i relation till Sonen, Sonen står i relation till Anden och Anden står i relation till de båda.
Behandla några modeller av treenigheten.
Kappadokierna
Kappadokiernas sätt att ta itu med Δ förstås bäst som ett försvar av den gudomliga enheten, tillsammans med erkännandet att den enda Gudomen existerar i tre olika ”modeller av varan-de”. Den formulering som bäst uttrycker detta är ”en substans (ousia) i tre personer (hyposta-sies)”. Den en de Gudomen är i alla tre personer i Δ, denna Gudom existerar samtidigt i tre olika ”modeller av varande” – Fader, Son och DHA. Något som utmärker detta sätt att ta itu med Δ är deras prioritering av Fadern. Samtidigt som de säger att de inte kan acceptera att varken Sonen eller DHA är underordnade Fadern så kan man konstatera att Fadern ska ses som källan till Δ. Sonen ”föds” från Fadern och DHA ”utgår” från Fadern. Problemet med denna analogi är att den lutar åt triteism.
Karl Barth
Att Barth sätter doktrinen först i sin bok om dogmatik är en viktig iakttagelse, för han totalt kastar om positionen som sattes av hans rival, Schleiermacher. För Schleiermacher är Δ det sista ordet som kan uttalas om Gud, för Barth är detta ord som först måste uttalas innan up-penbarelse ens är att tänka på. ”Gud uppenbarar sig själv. Han uppenbarar sig själv genom sig själv. Han uppenbarar sig själv”. Gud måste visas i gudomliga självuppenbarelser. Det måste vara en direkt korrespondans mellan uppenbararen och den som mottar uppenbarelsen. Det betyder att Fadern uppenbaras i sonen. För Barth är teologi Nach-Denken, en process då man tänker efteråt över vad Guds uppenbarelser innehåller.
Augustinus av Hippo
Ett karaktäristika för Augustinus är hans sätt att använda analogier som förklaring på Δ. Fa-dern, Sonen och DHA liknas med sinne, kunskap och kärlek (mens, notitia et amor). Proble-met med dessa liknelser är att de stannar vid det och att de inte är konstruktiva argument. Han insisterar att agerandet hos varje person i Δ ska urskiljas genom varje handling. En viktig di-stinktion dras mellan den eviga Guden, Sonen och DHA och deras roller i frälsningen. ”DHA… låter oss dväljas hos Gud och Gud i oss. Men det är effekten av kärleken. Så DHA är Gud som är kärlek”. Detta argument kompletteras med en generell analys om vikten av kärlek (caritas) i det kristna livet. Hans argument är löst knutna till 1Kor13: 13 och han argumente-rar på följande punkter: 1 Guds största gåva är kärlek, 2 Guds störta gåva är DHA, 3 därför är DHA kärlek. Denna stil av analys har kritiserats för dess uppenbara svagheter, allra minst för att den avpersonaliserar DHA. Anden blir som ett slags klister som binder Fadern och Sonen tillsammans och binder samman de två med dem som tror. Slutligen kan man säga att hans doktrin om Δ är ett resultat av djupa analyser av Bibeln, särskilt Johannesevangeliet.
Behandla något av filioquestriden.
En av de mest betydelsefulla händelserna i öst-, västkyrkornas historia är överenskommelsen om den nicenska trosbekännelsen. Delar av denna refererade Anden som ”utgående från Fa-dern” men på 800-talet ändrade man denna fras i västkyrkan till att DHA ”utgick från Fadern och Sonen”. Den latinska termen filioque har sedan dess kopplats samman med detta tillägg. Idén om en ”dubbel procession” av DHA skapade stor irritation hos grekiska författare: inte nog med att den skapade svåra teologiska problem för dem, dessutom innebar det att man började manipulera med den så kallade okränkbara trosbekännelsen. Många lärda ser detta som en av de bidragande orsakerna till splittringen mellan de två kyrkorna som skedde ca 1055. Det grundläggande problemet är om DHA ”utgår från bara Fadern” eller om DHA ”ut-går från Fadern och Sonen”. Den första positionen kopplas samman med östkyrkan och de Kappadokiska Fäderna, den andra positionen kopplas samman med västkyrkan och Augusti-nus.
Enligt grekernas sätt att se på det skulle romarnas synsätt innebära att Fadern fick två sö-ner, som i sin tur skulle skapa oöverstigliga problem. I denna kontext är det otänkbart att DHA skulle utgå från Fadern och Sonen. Varför? Jo, för då skulle man fullständigt kompro-missa med principen Fadern som Ursprunget till allt och källan till all helighet. De ville säker-ställa att Faderns unika position som källan till all helighet. Så om både Sonen och DHA utgår ifrån Fadern säkerställs Faderns heliga och unika position, på detta viset blir deras positioner även skyddade och gudomliga. Sonen och DHA har unika, ändå kompletterande roller, medan det i den romerska versione...