Soteriologi

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1. Vilka olika innebörder har termen rättfärdiggörelse?
Tidiga kristna teologer så som Augustinus betonade ”frälsning genom nåd” (salvation by gra-ce), Ef 2:5, medan Luther istället betonade ”rättfärdiggörelse genom tron” (justification by faith), Rom 5:1-2. Doktrinen om ”rättfärdiggörelsen genom nåden” kom att handla om vad människan är tvungen att göra för att bli räddad. I bägge ovanstående termer kan man utläsa samma poäng om rättfärdiggörelse men språket som de använde för att uttrycka den är annor-lunda. Med humanismens uppkomst kom frågan om individualistiskt samvete och en ny med-vetenhet om mänsklig individualitet. Det individualistiska samvetet väckte frågan: hur kan människan, som individ, skapa en relation med Gud – hur kan en syndig människa hoppas på det? Denna fråga blev Luthers hjärtefråga och kom att dominera reformationens tidiga stadier.
En av de viktigaste teserna i Luthers lära om ”rättfärdiggörelse genom tron allena” är att människan inte kan rättfärdiggöra sig själv. Detta kom han fram till efter att ha studerat Au-gustinus mer och mer då han tolkade att ”rättfärdiggörelsen från Gud” skulle komma från en straffande rättfärdighet. Han kom fram till en ”ny” poäng av denna mening – en rättfärdighet som ges till syndaren från Gud. Rättfärdiggörelsen ger uttryck för vad som sker vid en om-vändelse, som sker i tro. Termen innehåller begrepp såsom förlåtelse, syndaförlåtelse och trosförvissning om frihet undan döden. Det är Gud som tar tag i saken och ger syndaren nyck-larna till rättfärdigheten så att syndaren blir rättfärdiggjord. Det är alltså Guds rättfärdighet som rättfärdiggör och återupprättar människan, inte människans egen rättfärdighet. Augusti-nus hade som sagt redan skrivit om det, men Luther kryddade till det lite extra. ”Anledningen till varför vissa personer inte förstår varför tron allena rättfärdiggör är att de inte vet vad tro är.”

Vad menas med forensisk respektive sanativ rättfärdiggörelse?
En av de centrala kunskaperna i Luthersk teologi är att den syndfulla människan inte kan rätt-färdiggöra sig själv. Det är Gud som tar initiativet, det är Gud som ger alla resurserna för att rättfärdiggöra syndaren. Med andra ord betyder det att rättfärdiggörelsen som rättfärdiggör syndaren är inte hennes egen rättfärdighet utan en rättfärdighet som ges i gåva till henne från Gud. Pudelns kärna i denna term är svår att förklara men den hör ihop med frågan om var man lokaliserar rättfärdigheten. Augustinus och Luther håller med varandra när det kommer till att det är nådefulla Gud som ger den syndiga människan rättfärdighet.
Vad är skillnaden mellan Augustinus och Luther?
En av skillnaderna låg i var de lade sin poängtering i frågan om rättfärdiggörelsen. Augusti-nus påstod att man finner den i människan. Gud ger rättfärdigheten till människan och den blir en del av henne. Även om den en gång kommer utifrån henne så blir det en del av henne. Lut-her hävdade istället att den fanns utanför människan. Han menar på att den kommer utifrån och förblir utanför (iustitia aliena). Gud behandlar denna rättfärdighet som om den var en del av syndaren. Lutheraner hävdar att själva rättfärdiggörelsen är fri från mänsklig inverkan och inte heller är beroende av nådens livsförnyande kraft i människan. Luthers synsätt att se på rättfärdigheten blir en tillskriven rättfärdighet, så kallad forensisk rättfärdighet. Augustinus däremot, hade sin betoning i att den nya människans förnyelse skänks åt den troende genom mottagandet av nåden. De fasthåller att Guds förlåtande nåd alltid är förbunden med gåvan av det nya liv som i den heliga Anden tar sig uttryck i verksam kärlek. De förnekar dock inte att Guds gåva av nåd i rättfärdiggörelsen förblir oberoende av mänsklig medverkan. Detta synsätt kallas för sanativ rättfärdighet, en rättfärdighet som ingjuts i människan.


2. Vad är rättfärdiggörelsens grund, medel, följder?
Korset är vår frälsningsgrund. I Kristi död och uppståndelse finns alla dimensioner av hans frälsningsverk; däri finns roten, pudelns kärna. Lagen driver människan till Kristus är både lutheraners och katolikers syn. Rättfärdiggörelse är syndernas förlåtelse, befrielse från synden, från döden och från lagens dom. Den är ett upptagande i gemenskap med Gud och det sker vid mottagandet av den helige Ande från Gud, för Jesu Kristi skull. Vi kan läsa det i Romar-brevet 5:18; ”Alltså: liksom en endas överträdelser ledde till en fällande dom för alla männi-skor, så har en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor”. Verket i rättfärdiggörelsen ska tillskrivas den treenige Guden. Fadern har sänt sin Son för att rädda oss människor, den helige Ande påvisar Faderns vilja efter mottagandet av honom, det är den helige Anden som förnyar våra hjärtan.


3. Hur är förhållandet mellan tro och gärningar?
Grunden ligger i människans tro, genom synden har vi alla gått miste om härligheten, men genom tron på Gud som frälsare går vi människor från död till liv. I brevet till Efesos (2:8-9) står det: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig”. Gud använder sig av vår vilja och av våra handlingar för att göra Hans vilja (se Fil 2:13). Genom sin tro på Gud förklaras människan rättfärdig och hennes kärlek innesluts i Gud. En kristen persons tro är verksam i kärleken. Som följd av det vare sig får eller kan den kristne vara utan gärningar. Den kristne har med andra ord en skyldighet att visa sin tro i handling. På så sätt kan en kristen inte både tro på Gud och samtidigt inte hålla Guds löftesord för sanna. Ur rättfärdiggörelsen föds goda gär-ningar som är dess frukt. Synen på handlingarnas betydelse är dock olika bland lutheraner och katoliker. Katoliker menar att gärningar ger människan lön i himmelen, men markerar att des-sa inte påverkar den av nåd givna rättfärdigheten. Lutheraner menar att eftersom rättfärdighe-ten är fullkomlig kan gärningar endast vara en frukt av rättfärdigheten, och enbart en oförtjänt lön. Inget man kan ”handla” sig till utan bara något man kan få med andra ord.


4. Vilka är skillnaderna mellan Luther och Tridentinum?
Kring 1540 hade Luther blivit lite av en kändis, han hade blivit namnkunnig. Hans skrifter lästes och mottogs med varierande förtjusning. Något var tvunget att göras ifall den katolska kyrkan skulle återta sin auktoritära plats i samhället. I och med att Luthers kritik mot kyrkan förde med sig en reformation samlades den katolska kyrkan till det så kallade konciliet i Tri-ent 1545 för att börja formulera en förståelig respons på Luther. Konciliet ledde fram till flera viktiga ställningstaganden och har kommit att kallas den tridentinska reformen. Ibland omta-las den också som en motreformation mot Luthers lära. Penningaavlaten upphävdes och sam-tidigt kungjordes lärofördömande mot den lutherska trosläran. En av Luthers favoritåsikter var ”tron allena”, men i Tridentinum står det skrivet att den som hävdar att tron allena gör människan rättfärdig är fördömd. Rättfärdiggörelsen ses istället som ”förlåtande av synder och skapande av rättfärdighet”, det sistnämnda i betydelsen av helgelse eller ”livsförnyande kraft”. Människan blir alltså, enligt Tridentinum, rättfärdiggjord genom tro och gärningar – inte genom tron allena.
Nådebegreppet skapade också oenigheter. Katolikerna menade att nåd var den livsförny-ande kraft som helt oförtjänt sätter människan i stånd att göra goda gärningar och bli rättfär-dig. Luthers syn på nåd att är hon oförtjänt får del av Kristi egen rättfärdighet genom tro.



5. Vad är enligt Luther förhållandet mellan rättfärdiggörelsen, nyskapelsen och hel-gelsen?
Den lutherska utgångspunkten är att en kristen blir rättfärdig genom tron, samtidigt som hon förblir en syndare (simul justus et precator). I delar av hennes liv kan hon klara av att leva ett rättfärdigt liv, men trots evig rättfärdiggörelse krävs alltid ett fullt beroende av henne till Guds nåd. I denna paradox, som det kanske ser ut att vara, finns det samband. Den direkta följden av tillräknad rättfärdighet är att en pånyttfödelse tar plats inom henne samtidigt som det gamla förblir kvar.
Alltså består denna nyskapelse inte av yttre ting utan av förnyelse i sinnet genom den He-lige Ande. Det nya inom människan frambringar en förändrad inställning till jordens livsfö-ring. Den skapar en förändring av köttet, lemmarna och sinnet. Inom henne formar detta en vilja att tjäna Gud och bli lik honom, detta blir den så kallade helgelseprocessen. På samma sätt som rättfärdiggörelsen och nyskapelsen är en present från Gud så är även helgelsen ett Guds verk, en present. Samtidigt är helgelsen något som vi själva behöver arbeta med om vi nu vill bli lika Kristus. Konsekvensen av att en kristen är Guds verk är att hon kan förlita sig på Kristus. Och när tvivel kommer kan hon vara säker på sin frälsning.

6. Vilken syn på synden ligger bakom formeln ”simul justus et precator”?
Det är ett latinskt uttryck och betyder ”samtidigt syndare och rättfärdig”. I detta citat fångar Luther sin syn på den fallna människans upprättelse i Kristus. Som resultat av nåden är män-niskan fullt rättfärdig, men samtidigt är hon helt och fullt fortfarande en syndare eftersom hon lever kvar i sin gamla människa. Han talar om att det är som två människor i en och samma kropp. Han menar också att synden inte främst ska uppfattas som ett övervägande antal felak-tiga handlingar utan som ett tillstånd av gudlöshet hos människan.
”Arvsynden” är ett centralt begrepp hos Luther och hans teologi. På grund av syndafallet väljer människan att låta sig ledas av sig själv än att låta sig ledas av Gud. Det är alltså viktigt att slå fast att kristna är lika mycket syndare som övriga människor. De är lika goda kålsupare som alla andra. Skillnaden dock är att de fått del av Kristi rättfärdighet. Synden gör männi-skan oförmögen till gott i sig själv. Det goda hon kommer till stånd att göra är alltså inte hen-nes eget verk, utan beroende av Guds verk inom henne.



7. Vilken plats i trossanningarnas hierarki har rättfärdiggörelseläran?
I luthersk reformation hade/har denna lära en central betydelse. Den ansågs vara ”...