Nihilismen mellan absoluta och relativa värden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

För att förstå nihilismen så som den kan användas som mentalt vapen för hälsosamma ideal, kan man dra en parallell till förhållandet mellan absolutismen och relativismen.

Vår progressiva kultur pendlar mellan dessa två på ett sätt, som kan liknas vid hur den förstnämnda får fungera som trampolin för den sistnämnda; demoniseringen av det gamla, beständiga och alltigenom rådande ”subjektiva” i absolutismen, låter relativismen ta sats mot nya nivåer av en revolution genom upplösningen av det ”subjektiva”, från gamla värden och normer, mot något man tror är en objektivism.

Medan vår nye påve mycket påläst och träffande kritiserar relativismen för dess fullkomliga brist på en beständig tradition, meningsfullhet och egentlig kultur, så ger relativister – d.v.s. alla de liberaler och vänsterorienterade, som visar vägen mot ”revolutionen” – en känga åt bl.a. katolicismens ingrodda dogmer, och vill smäda dess ”förtryck” mot den fria individens möjligheter. På samma sätt ser vi hos senare tids historiker, arkeologer och antropologer, hur vi måste återskapa historien genom en kulturell relativism, där vi så att säga ser objektivt på alla händelser, och befriar oss från evolutionism, nationalism, etnocentrism o.s.v. Absolutisten hävdar i stället värdet av det beständiga, att det alltid finns en sanning att sträva efter och utgå ifrån (enligt honom en mer abstrakt, allomfattande sådan), och när han låter denna vår uppenbara subjektivitet färga vår uppfattning och tolkning av historien, så hänvisar de flesta moderna människor (relativister) ständigt till att det objektivt går att ”översätta” historiens gång.

Men nihilisten kritiserar båda: absolutistens grundsyn är dels inte kulturellt mottaglig (på det sätt att man inte låter annat än en universell kultur råda), dess dogmer är osunda och orealistiska, men även relativisten är i längden kulturellt okänslig, då han inte utnyttjar neutraliseringen av alla värden för att nå nya ideal. Nihilisten åsidosätter absolutismens förstelnade kultur, som fanatiskt gör konstanter av de mest uppenbart relativa värden. Han negligerar också relativisten för dennes vilja till en upplösning av all kultur utan att ha något att ersätta tomrummet med.

Det är här nihilismens kreativare aspekt kommer in. När alla värderingar upplösts, så måste något nytt skapas. Man accepterar Guds död, som rättmätigt har kommit, och skapar nya ideal. Den myt vi kommit att kalla Ragnaröksmyten, består i en acceptans av t.o.m. de högsta gudarnas bane – förr eller senare måste Oden slukas av Fenrisulven och Tor dräpas av Midgårdsormens gift. Och oavsett gudarnas visshet därom, går de orädda i striden, med lika stor övertygelse om att nytt liv skall vigas ur deras död. Man vet att man spelat ut sin roll.

Nihilismen är den oundvikliga övergångsfasen mellan en gammal och ny värld, mellan gammalt liv och nytt. Eldjätten Surt låter sin flamma bränna de nio världarna, precis som hans gnistor en gång lät skapa liv. Detta är egentligen samma tanke liggande bakom myten om Fågel Fenix. För att inte återskapa absolutismens misstag – likt många förstelnade andligheter – så skall vi förstås inte tolka något av detta bokstavligt – det handlar främst om värderingar, inte om en värld som skall jämnas med marken. Det handlar också, som sagt, om en pånyttfödelse – inte om en ”total död”. Vi måste acceptera våra gamla värdens död, för att kunna anpassa oss till situationen genom nya ideal, som uppstått genom att ”få en ny syn på saken”. På detta sätt kan vi komma ur vår nuvarande kulturella kris och ut på andra ...