Kaster i kollektivismen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Med hänvisning till tidigare teoretiska skrifter, och till samhällets verklighet, så utgår denna artikel från att individualism som vi ser den i dag är något negativt för Sverige. Det har också kommit att förhålla sig så att i jakten på en identitet, har man ibland hämtat en kollektivism utifrån. Men denna artikel vill hävda att kollektivism med självklara roller, skapad inifrån, är det enda system med vilket vi kan leva som fullgoda människor, både som folk och som individer.

Däremot finns det många element inom exempelvis buddhism och hinduism, som är relevanta även för oss, vilket inte är så konstigt p.g.a. dessas koppling till ett gemensamt arv, vari även vårt svenska arv ingår. De bästa förhållandena för människan skapas alltid inifrån, även vad gäller individen. En person som är "hel" och kan skapa ur sig själv, och som inte ständigt genom sina begär kräver underhåll "utifrån", är ett rent av universellt ideal.

Åtminstone inom människosläktet, så bör allt utgå ifrån kollektivet och den gemensamma idén, där individen är sekundär i betydelse. Därmed inte sagt att det är en platt socialism. Det system som får det egna samhället att få energi oberoende av yttre krafter, står att finna i ett slags ickelinjärt kastväsende inom detta kollektiv, där varje specialitet kommer till sin fulla potential genom en "strävan uppåt" och en konkurrens inom varje enskild kategori. På så sätt har individen ett bestämt mål, och utvecklar i den mån han kan både sig själv och sin kast mot ständigt högre höjder.

Många tänker sig dock en situation där föräldrar i t.ex. en bondekast föder en oerhört begåvad matematiker, och man menar på att dennes begåvning då skulle gå till spillo, och göra själva grundtanken med kastsystemet till något förlegat och orimligt. Men efter en lång tid av specialisering, är inte förhållandena för sådana "udda" födelser likvärdiga med de vi är vana vid i dag, nu när de gamla kasterna blandats huller om buller, då oordning uppstått och etablissemanget proklamerar att alla är lika mycket värda. Dessutom är det inte så enkelt som att så fort du besitter en specifik kompetens, så ändras din kast; kast är kanske ännu mer karaktär, varför sådana här "omvälvningar" är oerhört sällsynta. Majoriteten hamnar där de skall, och undantagen är med största sannolikhet sämre anpassade än de sämsta motsvarigheterna ur den kast undantagen ”borde” tillhöra. ”Matematikern” blir alltså knappast mer än en bonde med en tendens att kanske använda abstrakt matematiska principer lite oftare.

Kastsystemet bör inte ses som ett linjärt mått, med olika nivåer av "bra, bättre, bäst". Kasterna är helt enkelt olika, och alla behövs så länge de utgör en väsentlig del av de krafter som sörjer för hela samhällets behov. Därför kan inte ett "glastak" finnas; en kasts standard kan i princip alltid förbättras. Ett matematiskt geni vore däremot (antar vi) en värdelös bonde, varför han snarare skulle ligga långt ned i just den kastens hierarki. Det handlar helt enkelt om två olika kategorier: kompetens och specialitet. En kast är ett medium för en särskild specialitet, och inom denna kan man avancera; man kan vara en medioker smed eller en superb smed.

Till saken hör att kasterna inte konkurrerar sinsemellan, varför de inte är staplade på varandra enligt linjär modell. En "absolut kompetens" existerar alltså inte, där en kast ligger ovanför en annan, dit man kommer om man är "bättre". Det vore mer i stil med ett klassystem, där Penningen är den gemensamma nämnaren ("kompetensen"). Profit kan inte bestämma vad vi är för människor i övrigt, varför kasterna måste bygga på annat.

Det är nu frågan brukar komma om huruvida karaktärsegenskaper verkligen kan diktera ens lämplighet i en kast, med hänsyftning till arv kontra miljö. Man menar då att om en person med en karaktär lämplig för ledarskap föds i en bondfamilj, kanske nämnda läggning aldrig yttrar sig, på grund av bristande stimulans. Traditionell erfaren uppfattning hävdar dock att genetiken bör bestämma på vilket sätt stimulansen (eller den "sociala konstruktionen") utformas, så att vår medfödda potential når sin yttersta spets. Men så sker också undantagen, som sagt, allt oftare bara när ordningen störs, d.v.s. då strävan efter anpassning inom varje kast rubbas. Att ett par kanariefåglar helt plötsligt föder en elefant är inte så sannolikt. Även om detta är en bisarr liknelse, så illustrerar den likväl väldigt tydligt att tanken om att en "målinriktad avel" ger ett mer konsekvent resultat än när samhället tycker att det inte spelar någon roll, är en högst rimlig filosofi, medan motsatsen (att assimileringen av olika specialiteter jämt och ständigt skulle bidra till stora undantag) vore synnerligen motsägelsefull.

Sådana här osannolika hårklyverier (”tänk om…”) gör det bara ännu svårare för helheten att fungera obehindrat. Kanske är det detta vissa människor vill nå för att rädda tid åt sina enskilda intressen framför sina medmänniskors. Ett sådant klenmod kommer mer och mer att avtäckas sin frihetsillusion, desto tydligare dess orimliga doktrin går upp för allmänheten. Många som på allvar ser med oro på planetens ekologiska kris, kommer efter hand att inse att en gemensam kurs för ett folk är en nödvändighet (och senare berika sin kunskap om kollektivismens övriga fördelar).

Naturligtvis galopperar oron för individens roll parallellt med detta, men man bör kanske inte se till individen, utan till personen. Skillnad...