medicin- Livmodercancer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

NVU
Omvårdnadsutb.
Komvux
AB0607
Datum: 20060516



Medicinsk
Grundkurs
Uppgift 27
Betyg: MVG



Namn: Marika Laakso
Handledare: Marita Brännström


Fakta om livmodercancer och livmoderhalscancer. 3
Anatomi 3
Hormonbalans. 5
Virus. 5
Symptom på livmodercancer. 6
Provtagning. 6
Behandling. 6
Hur mår man psykiskt. 7
Krisen. 8
Anhöriga. 9
Rehabilitering - vägen tillbaka. 10
Arv. 11
Studier. 11

Uppgift 27

LIVMODERCANCER.

Fakta om livmodercancer och livmoderhalscancer.
Det finns flera olika tumörsjukdomar som kan uppstå i livmodern.
De två vanligaste är livmoderkroppscancer som är den man oftast kallat livmodercancer och livmodershalscancer.

Det är viktigt att skilja på de två cancersjukdomarna som är olika på flera sätt. Livmoderhalscancer kan drabba relativt unga kvinnor medan man mycket sällan får livmodercancer före 40 års ålder.
Livmodertappen och livmoderhalsen är uppbyggda av olika slags celler. På en liten del av livmodertappen möts de två typerna av celler och runt det stället kan det lättare uppstå cellförändringar.

Det är också mycket viktigt att veta att den som drabbats av cellförändringar i livmodern inte alltid har drabbats av cancer. Cellförändringar är inte en sjukdom men kan vara ett förstadium till cancer. De flesta cellförändringar läker ut av sig själva eller kan hejdas med medicinering och eller någon annan behandling så att det inte utvecklas vidare till cancer. Det tar ofta en lång tid innan cellförändringar växer och blir till livmoderhalscancer, vanligen tio till femton år.

Om man ser till mängden svenska kvinnor (nästan 30 000 stycken) som drabbas av cellförändringar och får besked om att de drabbats av ett förstadium till livmoderhalscancer så är det bara ungefär 500 varje år som utvecklar sjukdomen.

Risken att drabbas av livmoderhalscancer har halverats under de senaste fyrtio åren eftersom de flesta kvinnor i Sverige som är mellan 23 och 60 år kontrolleras kontinuerligt när de kallas till gynekologiska cellprovskontroller. Cellförändringar upptäcks allt tidigare i åldrarna och om det behövs så kan man kan sätta in behandling snabbare.
Det är en annan typ av sjukdom som drabbar livmoderhalsen. Det går däremot inte att använda sådana prover för att upptäcka om man har livmodercancer.

Genom att livmodercancer vanligen ger tidiga symtom upptäcks sjukdomen ändå oftast i ett tidigt skede.
Ungefär fyra av fem kvinnor blir friska efter behandling.


Anatomi

Bilden visar en livmoder i genomskärning. Slemhinnan är placerad längst in. Det är i slemhinnan cellförändringarna uppstår.
© Veisland, NetDoktor

Livmoderslemhinnan är en muskel med ett hålrum som är beklätt med en slemhinna som är uppbyggd av celler som nybildas genom delning. Fram till klimakteriet byggs slemhinnan upp på nytt varje månad och överskottscellerna avstöts sedan som menstruation om man inte blivit gravid.

Cellens arvsmassa (DNA) styr denna process och om den skadas så kan cellen börja dela sig helt okontrollerat och växa till en allt större vävnadsklump. Då uppstår det en tumör i slemhinnan.
Först i början växer tumören bara i slemhinnan, men efterhand börjar den växa in i livmoderns muskelvägg.

I muskelväggen finns flera lymfkärl och blodkärl och via dem kan tumörceller spridas vidare till lymfkörtlarna i bäckenet och till buken.
Det är så det uppstår dottertumörer s.k. metastaser i buken och i lymfkörtlarna kring bäckenet. Tumörcellerna kan även fortsätta att spridas till äggstockarna, slidan och även till lungorna.

Det är mycket ovanligt att man drabbas av livmodercancer innan man nått upp till 40 års ålder. Livmodercancer är en av de vanligaste cancerformerna hos kvinnor i Sverige. Runt 1300 kvinnor drabbas varje år.

Det är en väldigt liten del av livmodercancer som är ärftlig (mindre än 5 %) och då är den ofta kopplad till ärftlighet för tjocktarmscancer.

Orsaker och förebyggande.
Orsaken till att man får livmodercancer är fortfarande relativt okänd.
På senare år har sjukdomen långsamt ökat i västvärlden. Orsaken till detta kan vara vår nya livsstilsfaktorer.

Man tror idag att det finns flera faktorer som kan spela in. T.ex. så minskar barnafödandet i det svenska moderna samhället och allt fler kvinnor koncentrerar sig på sin karriär istället för att skaffa många barn och vara hemmafruar. Kvinnor är ofta äldre nuförtiden när de skaffar sitt första och kanske enda barn.
Det kan också vara avgörande om man inte har gått igenom några graviditeter alls.

Kvinnor som inte är så högt utbildade och/eller har arbetat i hela sitt liv kanske inte tar sig tid eller ens har råd att gå på cellprovtagningarna regelbundet.
Kanske en del kvinnor pga. sin ekonomi är tvungna att avstå undersökningar precis som en del inte heller har råd att gå till tandläkaren.

Det är ofta så att ensamstående mammor som har tonårsbarn har en mycket begränsad ekonomi när kvinnan är i den åldern att hon bör göra sina cellprovsundersökningar regelbundet. Vissa kvinnor skjuter också på mammografiundersökningar till framtiden.
–Det händer inte mej!.

En annan bidragande orsak kan vara ökad användning av hormonbehandlingar. Forskning visar att även åldern är viktig, risken att insjukna ökar i takt med kvinnans stigande ålder.

Östrogen bildas i äggstockarna men även i vår fettväv. Det innebär att överviktiga kvinnor bildar mer östrogen p.g.a. sin kropps större fettmängd än normalviktiga och magra kvinnor. Kraftig övervikt ökar alltså risken att drabbas av livmodercancer.
Eftersom övervikt kan vara en bidragande orsak till livmodercancer så kan man även säga att den här typen av cancer kan vara en sk. välfärdssjukdom precis som gikt och diabetes typ 2.

Andra faktorer som kan öka risken är att man får sin första menstruation tidigt och/eller fortsätter att menstruera längre än genomsnittet eftersom östrogen påverkar slemhinnan i livmodern under en längre tid i kvinnans liv då.

Behandlas man med östrogen för klimakteriebesvär utan att samtidigt få progesteron ökar också risken att få livmodercancer.

Hormonbalans.
De flesta av riskfaktorerna är kopplade till hur balansen mellan östrogen och progesteron ser ut i kvinnans kropp. Dessa kvinnliga hormoner har olika funktioner och mängden av dem varierar under menscykeln.

Östrogenets uppgift är att hjälpa till att bygga upp slemhinnan när en menstruation är avslutad. Mitt emellan två menstruationer sker normalt en ägglossning.

Progesteronet är ett gulkroppshormon som ökar i samband med ägglossningen. Progesteronets uppgift är att hämma slemhinnans tillväxt. Om kvinnan inte blir gravid så sjunker nivån av progesteron, vilket utlöser en ny menstruation.

Enkelt uttryckt ökar östrogen risken medan progesteron minskar risken för livmodercancer.

När en kvinna är gravid så dominerar progesteronet. Risken att utveckla livmodercancer minskar därför för varje graviditet kvinnan går igenom.
Om man använder man p-piller skyddar det en del mot livmodercancer eftersom p-piller förutom östrogen innehåller progesteron.
Efter det att man slutat med p-piller så finns skyddet kvar i flera år.

Om man har en menstruationscykel med mycket långa intervaller mellan blödningarna, som t.ex. vid polycystiskt ovarialsyndrom (PCO) så kan cellerna i livmodern utveckla cancer. Kvinnor som idrottar på elitnivå kan också få rubbningar i sin cykel, Eftersom östrogenet också finns i fettväven så behöver kvinnokroppen ha en viss mängd kroppsfett för att cykeln ska fungera. Även fotomodeller och andra magra kvinnor som t.ex. anorektiker kan få rubbningar i sin cykel.
Använder man då p-piller som behandling så minskar man risken eftersom de normaliserar cykeln.

Virus.
Många av de cellförändringar som riskerar att utvecklas till cancer beror på att man någon gång har smittats av ett virus som kallas humant papillomvirus, HPV.
Det finns mer än hundra olika typer av detta virus och det uppträder olika på olika ställen på kroppen.
Vissa typer orsakar att man får vårtor på händerna och fötterna. Man kan få vårtor i underlivet av viruset och då kallas det kondylom. Ingen av dessa virustyper orsakar cancer.

De typer av viruset som kan göra att man drabbas av cancer ger för det mesta inga synliga förändringar på kroppen. Man vet sällan om själv att man blivit smittad av viruset.
HPV-infektioner i underlivet är mycket vanliga. Oftast bekämpas viruset av det egna immunförsvaret, men en del kvinnor kan få infektionen bestående och det kan leda till cellförändringar och till att man drabbas av cancer.

Symptom på livmodercancer.
De första symptomen är oftast en eller flera blödningar eller missfärgade flytningar.
Det kan se ut som en menstruation men är oftast mycket svagare, ibland bara som en fläck eller som svartbruna avstötningar. Det är mycket sällan att en kvinna har ont i början av sjukdomsförloppet. Ibland om livmoderhalsen är så trång att blodet har svårt att komma ut så spänns livmodern ut och mensliknande smärtor kan uppstå.

Om månadsblödningarna ändras eller om man börjar blöda emellan sina menstruationer så kan även det vara symptom på livmodercancer.

När man drabbats av livmodercancer kan det också uppstå blödningar eller smärta om man har samlag.

Om man får blödningar som kommer efter det att menstruationerna upphört så ska man också kontakta läkare. Det är inte så vanligt att det är livmodercancer man då drabbats av men man bör kontrollera det ändå.
Ibland så fortsätter äggstockarna att producera en viss mängd hormoner en tid efter det att mensblödningarna upphört och det kan också göra att man blöder ibland.

Provtagning.
Om läkaren misstänker livmodercancer så tas ett vävnadsprov. Man kan ta provet på flera olika sätt. Läkaren för in en tunn slang via livmoderhalsen. Det kan kännas lite grann men går fort över. Via slangen sugs celler ut från slemhinnan som skickas till laboratorium för undersökning.
En del kvinnor kan eller vill inte genomgå det ingreppet och då kan de få göra en skrapning med bedövning istället. Den utförs då på sjukhuset.

Om det är så att en kvinna har cancer i livmodern så får hon också göra en lungröntgen för att ta reda på om cancern spridit sig dit. Eventuellt så får hon göra andra undersökningar som skiktröntgen (datortomografi) eller ultraljud av buken.

Behandling.
Livmodercancer kan behandlas med operation så att man blir fullständigt frisk.

Om man har konstaterat att en kvinna har livmodercancer så väljer man i de flesta fall att operera. Man gör vanligtvis en bukoperation och avlägsnar då livmoder, äggstockar och äggledare. Det är viktigt att ta bort även äggstockarna eftersom tumören lätt sprids vidare till dem.
Operationen utförs oftast med så kallad titthålsteknik och det innebär att livmodern tas ut via slidan efter det att läkaren genom titthål i buken lossat på det som håller livmoder och äggstockar på plats. Man behöver oftast bara vårdas på sjukhuset i två- tre dagar efteråt.
I vissa fall ger man dessutom strålbehandling, cytostatikabehandling (cellgift) eller hormonbehandling.
Om personen som drabbats inte kan genomgå en operation så behandlar man ofta direkt med strålbehandling.
Om man mår så väldigt dåligt att det inte anses lämpligt med vare sig operation eller strålbehandling så kan man använda sig av hormonbehandling, med höga doser av progesteron. Det kan i vissa fall användas som den enda behandlingen.

Hur mår man psykiskt.
I dagens samhälle är det kanske lättare än det var förr att upptäcka om man lider av någon typ av tumörer. Däremot är det nog inte någon större skillnad på hur man mår när man har fått diagnosen cancer.
Att få diagnosen cancer kan komma som en stor chock. Om man oväntat får veta att man drabbats t.ex. i samband med en vanlig undersökning eller när man söker läkare för något som man själv aldrig satt i samband med cancer.
Även för den människa som misstänkt att symtomen de sökt för kan bero på cancer drabbas ofta av en kris när cancern är ett faktum.

Efter cancerbeskedet och även lång tid efter operationen så känner nästan alla kvinnor en stor oro och mår mycket dåligt psykiskt. Får man dessutom genomgå cellgiftsbehandling så kan man må väldigt dåligt även fysiskt och lida av illamående och ha ont i kroppen.

Man kan under tiden man behandlas på även stöta på andra biverkningar som inte är så trevliga. En del kvinnor får enormt sänkt självkänsla av att de t.ex. tappar mycket hår och kraftigt går ner i vikt. De mår dessutom inte bra av sin kraftiga viktminskning utan kan då bli orkeslösa och dessutom drabbas av näringsbrist.

Många känner att deras kvinnlighet har försvunnit.
Man har då ingen lust att ha sex och flera kvinnor återfår aldrig den lusten igen. Intima stunder känns inte heller bra och kroppslig närhet kan vara svår att ta emot. Kvinnans känsla för sin egen kropp kan påverkas mycket negativt. Många känner att de upplevs som frånstötande av andra. Det behöver inte synas utanpå för att en sådan känsla ska finnas där och vara mycket stark.

Oftast kommer sexuallusten av sig i samband med en diagnos, efter operation och under en behandling. Men det är också mycket individuellt hur den sexuella lusten ser ut. För en del kvinnor ökar behovet av ömhet och närhet och de hittar en stor tröst i kroppslig kontakt. Kramar och smekningar kan hjälpa dem så att hela den negativa känslan för den egna kroppen försvinner.
Om man haft ett väl fungerande sexliv innan sjukdomen så finns det gott hopp om att kunna återuppta det när de medicinska hindren är över.

Det är viktigt att kvinnan som genomgått en operation och/eller annan behandling inte glömmer bort att den sexuella njutningen och förmågan att kunna få orgasm inte har med livmodern att göra.

Förmågan att inte kunna föda barn efter en operation kan för en del kvinnor vara förödande. Förutom rädslan i övrigt så måste de kvinnorna kunna bearbeta sin oförmåga att kunna bli gravida och att de inte kan få barn.

Tyvärr är det sexuella inte någonting som man pratar om öppet inom sjukvården. Det är ett fåtal personer som tar upp och diskuterar detta ämne med sina patienter. En del kvinnor får t.ex. ett grundare sliddjup efter en operation och kan känna sig väldigt annorlunda och behöva diskutera det med någon sakkunnig.
Om man själv ställer frågor och inte kan få tillräckliga svar av sin läkare så kan man även då be om en remiss till någon som arbetar med sexualfrågor för att få hjälp.

Hur olika människor reagerar på cancerbesked är mycket individuellt och beror t.ex. på deras tidigare erfarenheter av sjukdomen eller på andra svårigheter de har i livet.
En annan väsentlig del är hur det ser ut i personens kontaktnät med familj, vänner och arbetskamrater.

Det är mycket viktigt att den i sjukvårdspersonalen som meddelar den drabbade att den har diagnosen cancer är saklig och har bra rutiner för hur ett sådant besked ska lämnas. Det är också viktigt att den som är sjuk får gott om tid för det första samtalet.

Informationen om sjukdomen man drabbats av ska helst komma i en takt man klarar av att ta emot informationen på. Eftersom man då har så många blandade känslor kan ett enda laddat ord plötsligt uppta den drabbades tankeverksamhet under en stor del av samtalet.
Det kan göra så att man missar själva sammanhanget under samtalet med läkaren. Då är det bra att ha med en anhörig eller en vän som då samtidigt får samma information som man själv och kan förklara efteråt om det behövs.

Det bör även finnas någon tillgänglig för samtal den närmaste tiden efter beskedet. Den som drabbats ska ha någon sakkunnig som kan svara på frågor även fram till nästa läkarbesök. Vanligtvis kommer de flesta frågorna när man kommit hem i lugn och ro och den första chocken lagt sig.
Om personen som drabbats inte vill prata om sin sjukdom och istället för att prata igenom sin sjukdomsbild väljer att bearbeta sjukdomen i tysthet så måste man acceptera att det är så hon vill ha det.

Det finns en massa fakta om livmodercancer som kan se mycket olika ut, det är nog lätt om man drabbas att söka all tillgänglig information t.ex. i tidningar och på internet och då kan det bli svårt att vara saklig.
Vad man då bör tänka på är att alltför mycket information på kort tid kan leda till stor förvirring. Det är därför viktigt att ta upp och diskutera med sin läkare vad man tagit reda på genom de olika informationskällorna.
Läkaren kan då hjälpa till och sätta in det man funderar över i ett sammanhang och även förtydliga informationen och svara på frågor.


Den reaktion som de flesta drabbas av efter ett besked om att de lider av cancer kallas traumatisk kris.
Det är en normal reaktion när man hamnar i en helt ny situation i livet. Ofta hjälper inte tidigare erfarenheter längre till för att man psykiskt ska kunna hantera och även klara av att bearbeta vad som har hänt. Man kan inte heller riktigt förstå eller acceptera vad man drabbats av.

Frågorna och rädslorna man har försvinner inte i takt med att sjukdomen behandlas.

Krisen.
Allvarliga kriser brukar ofta delas in i fyra olika stadier. Varje fas har där ett visst innehåll. De fyra faserna är inte en strikt inrutad modell men används som hjälpmedel för att vi ska kunna känna igen oss och förstå våra egna reaktioner. Varje människa har sitt eget individuella mönster i de olika faserna och de går ofta in i varandra. Några känner igen sig mer i denna mall och andra mindre. Reaktionen är naturligtvis också olika stark för alla.
Det är mycket viktigt att man har hjälp och stöttas av någon närstående när man får ett sådant besked av läkaren.

När man drabbas av ett cancerbesked kommer de första akutfaserna. Chockfasen kan vara i en kort stund men en del kan känna kaoset och rädslan inombords i flera dagar.
När den värsta chocken släppt och man börjar släppa in verkligheten igen så börjar reaktionsfasen. Man försöker då hitta en mening och orsak till sjukdomen man drabbats av. Många tänker –Varför just jag? Det är vanligt att man då upplever en känsla av overklighet och många tänker att det t.ex. måste ha skett en förväxling av journaler.
I de flesta fall förblir frågan –Varför?, obesvarad och man lär sig så småningom att leva med och att acceptera sin sjukdom.
Efter de akuta faserna följer reaktionsfasen som pågår och håller på när den drabbade börjar återgå till vardagen och även kan ta emot och delta i och ta del av nya intryck. Den här fasen kan vara upp till ett år.
Nyorienteringsfasen kommer när man i det mesta har återgått till sitt vanliga liv. Det man gått igenom ser man inte bara som negativt utan kan ibland också ses som en tillgång.
Det är mycket vanligt att andra händelser i livet kan kasta en tillbaka till någon av de faser man redan passerat.

Anhöriga.
När någon insjuknar i cancer så påverkar ju också de övriga i familjen och även alla andra som står personen nära.
Ett cancerbesked kommer för det mesta chockerande. Alla anhöriga får då sin egen krisreaktion. Ibland kan en familjemedlem eller anhörig reagera mer kraftfullt än vad den som blivit sjuk har gjort. Andra drabbas istället av en stor känsla av hjälplöshet. Man vill så gärna vara till hjälp och kunna trösta, men vet inte hur man ska göra det.

Det kan vara svårt att förstå att det oftast räcker långt bara att finnas tillhands och att orka lyssna på och att på så vis dela det svåra med den som är sjuk. Det kan vara svårt för ett barn eller en tonåring att få veta att deras mamma är sjuk och kanske är den som nu behöver hjälp och stöd.

Om man som anhörig ska kunna hjälpa och vara till stöd för den som är sjuk är det ofta mycket viktigt att även den som är anhörig själv får hjälp och stöd för att orka med.
Stödet man får inom vården är mest inriktat på patienten. De anhöriga får vanligtvis väldigt lite stöd där om de nu inte själva tar tag i situationen och ber om hjälp och stöd.

Det finns flera bra föreningar där privatpersoner hjälper till och stöttar de anhöriga. De som hjälper till där har oftast själva varit eller är anhöriga till människor som drabbats av cancer och har valt att hjälpa andra i liknande situationer.
Det kan kännas skönt att få prata med någon som vet hur det känns att känna sig otillräcklig och hjälplös när någon man älskar blivit drabbad av cancer.

Den som är sjuk kan även behöva hjälp och avlastning även med vissa praktiska göromål. Det är viktigt att man som vän eller familjemedlem då hjälper den sjuka och avlastar henne med praktiska saker. Det kan vara svårt ibland att inte ta över alla sysslor i vardagen och överbeskydda den sjuka som oftast både är trött och ledsen. Man får inte glömma att låta henne göra det hon själv orkar för att hon ska bli frisk snabbare och känna sig nyttig igen.

Rehabilitering - vägen tillbaka.
Alla som insjuknar får en personlig behandlingsplan och en prognos. Prognosen kan förändras många gånger under sjukdomsförloppet.
De personliga uppgifterna finns enbart på den klinik där man behandlas.
Onkologiska kliniken ger olika typer av botande och lindrande behandling vid cancer.

Forskning har visat att det beror mycket på om den drabbade har en egen vilja och förmågan att på ett positivt sätt kunna hantera sin sjukdom hur sjukdomens prognos kommer att se ut i framtiden för den enskilda kvinnan.
De som kan se positivt på framtiden och har viljan att försöka uppnå ett liv med bra livskvalitet har oftare lättare att må bra. Vissa personer vill ha sina nära och kära omkring sig under rehabiliteringstiden och kan använda sig av sina vänner och familjen för att hämta energi och styrkan att gå vidare.

Det är lika viktigt att man känner förtroende för sin eller sina läkare så att man kan prata och få svar man tror på av den som ansvarar för behandlingen. Om man fått en bra information och känner sig trygg med den behandlande läkaren kan man också bättre förstå hur behandlingen man ska gå igenom fungerar.

Om man istället inte känner sig trygg eller har svårt att prata med sin läkare så är det bra att ta upp det så tidigt som möjligt med den det gäller. Ofta kan ett ärligt samtal lösa problemet men om det ändå inte fungerar så har man rätt att få byta läkare.
Det kan ibland vara så att man tycker om sin läkare men ändå känner sig osäker på hans/hennes sätt att behandla sjukdomen på.
Det finns då hjälp att få, man kan be att få en remiss för så kallad "second opinion". Det betyder att man får ett utlåtande från en oberoende specialistläkare vid en annan klinik eller ett annat sjukhus.
I början av rehabiliteringen är kontakterna med sjukvården rätt täta. Tryggheten den sjuka oftast upplever genom de regelbundna kontakterna brukar stärka och man får dessutom själv en bild av hur man tillfrisknar.
Om man inte har någon anhörig eller någon annan närstående så kan man vända sig till en kurator eller kontaktsjuksköterska. De kan också hjälpa till att förmedla kontakter till någon annan som man kan få hjälp av.
Det finns också olika föreningar som kan förmedla kontakt med någon som upplevt en liknande situation och som vill stödja andra kvinnor som drabbats. T.ex. finns Gynsam och cancerfonden.

Om man tillhör dem som får gå igenom en tung längre rehabilitering så kan det kan kännas skönt för en del personer att ta hand om sig själva men att ändå ha stöd av kunniga människor. Det är inte alla som vill belasta sin familj med sitt dåliga mående under rehabiliteringstiden.

Det finns även hjälp att få på privata rehabiliteringskliniker i Sverige där man tillämpar kunskaper om hur själsliga och kroppsliga symtom hänger ihop hos t.ex. kvinnor som haft olika typer av cancer. De och de brukar innehålla olika teman och ofta olika typer av terapier. Klinikerna kan vara uppbyggda på flera olika sätt. Terapierna som erbjuds kan vara t.ex. målning, musik och annat som man kan skräddarsy efter olika personer.

Jag har inte kunnat hitta någon rehabiliteringsklinik som enbart är uppbyggd runt olika gynekologiska sjukdomar men det finns alternativ.
Gyncancerföreningarnas GCF har till sin största uppgift att vara ett stöd för gynekologiskt cancerbehandlade kvinnor. Föreningarna är även till stor hjälp för kvinnornas närstående. Genom att arrangera föreläsningar och medlemsmöten kan medlemmarna träffas och därigenom stödja varandra. Föreningarna bedriver också stödpersonsverksamhet.
Verksamheterna är ideella och finns på flera orter. De är politiskt och religiöst obundna.
T.ex. GynCancerFöreningen GCF Stockholm och GCF Mariarosen i Västerås med omnejd.

Arv.
Det är ganska enkelt att med dagens moderna teknik hitta de sjukdomsorsakande generna när det gäller sjukdomar som är orsakade av en enda defekt (muterad) gen och -mönstret av hur sjukdomen nedärvs i drabbade familjer är tydligt.
Det är svårare med de komplexa sjukdomarna. Dessa sjukdomar är orsakade av små mer eller mindre normala variationer i ett flertal gener som tillsammans med varandra och tillsammans med faktorer i den miljö en människa lever i och ökar risken för att en sjukdom ska bryta ut.

Hur sådana sjukdomar nedärvs är otydligt. Det finns inget direkt mönster. En frekvens av I vissa släkter finns en förhöjning av liknande sjukdomsfall som avslöjar att det finns en viss ärftlighet av sjukdomen. Hur mycket som är ärvd miljö och hur mycket som är genetiskt arv kan vara svårt att avgöra.
Genom ett stort antal studier på 44 788 tvillingpar i Sverige, Danmark och Finland har undersökt hur livsstilen dvs. våra levnadsvanor, de ärftliga faktorerna men också hur olika miljöfaktorer påverkar risken för uppkomst av olika typer av cancer. Mellan 58 och 82 procent av känsligheten för att drabbas av olika cancerformer kunde förklaras av annat än ärftliga faktorer

Studier.
Jag har läst flera studier om livmodercancer som finns publicerade på internet. I källförteckningen finns sidor som länkar till aktuella sidor.
I forskningen där så har det visat sig att ärftliga faktorer har en ganska liten betydelse.
En nordisk studie jag läste visade att fysisk aktivitet minskade risken att drabbas av cancer i livmoderslemhinnan, medan inget samband alls kunde visas mellan fysisk aktivitet och bröstcancer.
Fetma däremot ökade risken för cancer i livmodern och risken att drabbas blev större i takt med stigande ålder.

Ju mer jag läser om sjukdomen och olika studier gällande just livmodercancer ju mer förvånad blir jag.
Det verkar som de största riskerna att man ska drabbas av livmodercancer är om man lever osunt. Kanske de sociala förutsättningarna spelar en mycket större roll än vad man tror.
Det verkar som att det spelar en stor roll i vilken miljö man lever i, vilken mat och dryck man får i sig och till vilken samhällsklass man tillhör.

Två kvinnor.
Jag har beskrivit två kvinnors vardag och lite av miljöerna de lever i. Båda är 55+ men det är det enda som är lika i deras liv.

Den första kvinnan sitter mycket för sig själv i sin lägenhet och tittar på tv. Hon följer de flesta såporna där som sin största fritidsaktivitet.
Hon kanske inte har råd att betala medlemskap och träningsavgifter på ett gym. Hon mår nog dåligt för att hon är arbetslös och bara får lite timvikariat då och då. T.o.m. städpersonal behöver ju utbildning nu för tiden!
Hennes dåliga ekonomi och dåliga självförtroende gör kanske att hon inte heller orkar ta tag i sin allt sämre fysik och ens gå ut och promenera. Hon kanske dessutom har förslitningar i kroppen pga. att hon haft ett lågavlönat arbete som varit tungt när hon var yngre som slitit på hennes kropp. Kanske har hon jobbat som servitris, kassörska eller som städerska.
Hon är frånskild och fick bara en son. Han bor på annan ort men hälsar på henne ibland. Han säjer då att hon ska rycka upp sig. Kontakten dem emellan är inte den bästa.
Kvinnan äter nog oftast onyttig mat t.ex. pasta och korv, pulvermos och köttbullar. Kanske det inte smakar så gott alla gånger men det är hennes sätt att hålla matkostnaderna nere så hon har råd att köpa cigaretter. Frukt och grönsaker har hon ersatt med godis och glass. Sockersuget gör sig ofta påmint. Hon börjar känna sej lite otymplig nu och har fått lägga ut sina kläder mer än en gång. Det känns skönare att gå i mjukiskläder hela dagarna nu.
När hon blir kallad till cellprovsundersökning så blir hon stressad av det och orkar inte gå dit. Hon kastar kallelsen i soporna. Tänker att hon ska gå nästa gång.
Hon började röka (mest för att passa in i gänget) när hon var 14 år och cigaretterna är nu hennes bästa vän. Hon beh...