Geomorfologiska Processer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Geomorfologins utveckling som vetenskap

Långt innan namnet geomorfologi kom på tal under 1880-talet hade folk funderat över vilka krafter och processer som hade skapat det omgivande landskapet (Summerfield, 1991). En rad grekiska och romerska filosofer skrev om naturfenomen så som djupa dalar och floddeltan, och relationer mellan jordbävningar och exogena processer. Man hade länge accepterat att strömmar och små vattendarag hade kraft nog att erodera fram stora dalar, men det var inte förrän på slutet av 1800-talet som man började utforska hur de eroderande processerna verkligen gick till.

1785 presenterade en forskare vid namn James Hutton sin forskning om att landytan långsamt hade formats av de erosiva krafterna av rinnande vatten, men det var inte förrän fem år efter hans död som man tog hans forskning på allvar.

Hutton ansåg att bergskapande krafter balanseras av destruktiva krafter (www.geo. chalmers.se). De geologiska processer vi ser i dag fungerade också förr, ”the past history of our globe must be explained by what can be seen to be happening now”, var hans motto.

1802 började matematikprofessorer på University of England att arbeta om och forska vidare i Huttons material, däribland en man vid namn John Playfair (Summerfield, 1991). I Illustrations of the Huttonian theory of the Earth tar Playfair upp detaljerade berskrivningar av hur landskapet bildats, mest handlar detta om sambandet mellan floder och dess dalar.

Huttons metodik utforskades vidare av Charles Lyell i arbetet Principles of Geology vilket han skrev 1830-33. Många menade dock att Lyell inte visste riktigt vad han pratade om. Hans teorier och skrifter var ”luddiga” och hade ofta dubbla betydelser eller var motsägelsefulla. Detta ledde till förvirring och många geologer kallade terorierna för katastrofala.

En av dessa så kallade katastrofisterna var Georges Cuvier, 1769-1862 (www.strange science.net). Cuvier trodde på, att jorden hade skapats av en serie naturkatastrofer och sedan långsamt hade formats av de dagliga krafterna av erosion och deposition till den jord han kände till.

När Luis Agassiz (bild 1), 1807-73, som studerade glaciärer och istider, fick sin medicinarexamen 1830 åkte han till Paris för att studera under Cuvier (www.ucmp.berkeley.edu). Cuvier var så imponerad av Agassiz arbete om fiskfossiler att han gav Agassiz sina egna anteckningar och undersökningar. När Cuvier dog såg Agassiz sig själv som hans arvinge och tog över hans arbete. Agassiz fortsatte att försvara Cuviers forskning och teorier om katastrofismen.



På 1870-talet var det allmänt vedertaget att floder och vattendrag tillsammans med glaciärer hade format landskapet (aol.bartleby.com). G.K. Gilbert, 1843-1918, publicerade 1914 Report on the Geology of the Henry Mountains. Rapporten introducerar erosionsprocesser som beror av floders framfart och nedisningens påverkan på jordytan. Detta stämmer väl överens med dagens teorier om jordytans utformning.


Endogena processer

Hur jordens inre är uppbyggt och vad som sker där är långt ifrån utforskat, men en sak är forskarna överens om, att det finns konvektionsströmmar som förflyttar det överliggande litosfären (Summerfield, 1991).

Det finns sex olika teorier om hur och varför plattektonik sker och vad som orsakar det. Några forskare menar att koventionsströmmarna når maximum vid 300 kilometers djup, andra menar att 700 kilometer bättre borde representera den nedersta gränsen för konventionsströmmarna. Nyligen har flera forskare fått medhåll om teorin att hela manteln rör på sig på grund av beräkningar på mantels viskositet under asthenosfären.

Fastän konvektionen i manteln har fått betydande stöd för att det bidrar till plattektoniken han man tvistat om att strömmarna i asthenosfären helt enkelt beror på att de överliggande plattorna åstadkommer ett drag när de rör på sig. Man har 3 olika teorier om vad som orsakar dessa rörelser. Första teorin är att lava som strömmar ut mellan två plattor kan få dem att röra på sig. En annan teori är att när plattorna glider från oceanryggarna sker detta på grund av att gravitationen drar isär plattorna när den krockar med en annan platta och åker ner i manteln. Den sista teorin är att när den kalla och täta litosfären tränger så mycket som 700 meter ner i manteln, drar den med sig den kvarvarande plattan.

De magmatiska, metamorfa och sedimentära bergarterna bildar de tre endogena processerna, som sker i jordens inre (connywww.tg.lth.se). Dessa kan endast studeras vid av ett vulkanutbrott då de bildar vulkaniska bergarter, de magmatiska ytbergarterna. Det är konvektionsströmmarna under jordskorpan som styr och påverkar processerna som leder till kontinentaldrift samt vulkanutbrott där plattorna stöter emot varandra. De flesta geologiska processer är mycket långsamma och eftersom den geologiska utvecklingen har pågått under miljontals år, kan även dessa långsamma processer få en stor påverkan på landskapet. Eftersom det tar så lång tid att utveckla en viss process är det svårt att finna förenklade system som bara beror på en enda process.

Vittring

De fysikaliska och kemiska förändringar som bergarter och mineral genomgår under påverkan av bland annat vatten leder till vittring och sönderdelning (www-markinfo.slu.se).

Vittring sker både mekaniskt och kemiskt och sker överallt på jordklotet (Summerfield, 1991). Trots att det är en stor skillnad mellan vittringsprocesserna i teorin, så verkar de sällan separat utan är en följdprocess efter varandra. Som exempel kan nämnas att en sten som utsätts för mekanisk vittring kommer att blir mer utsatt för kemiska processer då ytan på stenen blir större, därmed kemisk vittring.

Under årmiljonernas lopp kommer vittringsprocesserna att sönderdela berggrunden som är närmast markytan och skapa kornuppbyggda jordarter. Dessa vittringszoner får en mycket oregelbunden struktur då ingen direkt gräns mellan fullständigt vittrat material och helt ovittrad berggrund finns. Här finns att från ovittrade kärnblock till delvis samt fullständigt vittrat material. Det är vanligt att dessa vittringszoner når ner flera meter i berggrunden, de kallas då regolit.

Inlandsisen för drygt 10000 år sedan tog bort det mesta av vittringslagret som låg på berggrunden och därför är vittringsjordar ganska sällsynta i Sverige. Nybildade lösa jordarter finns nu ovanpå en hård och distinkt berggrundsyta.

Vittring sker naturligtvis i de översta jordlagren även idag, men generellt sett är tiden alldeles för kort för att en vittring i de översta geologiska lagren ska vara märkbar (connywww.tg.lth.se).

Mekanisk vittring innebär en sönderdelning av material på grund av fysikaliska fenomen.
I Sverige är frostsprängning ett vanligt förekommande- och ett typiskt exempel på mekanisk vittring. När vatten fryser expanderar det 9% och på så sätt kan vatten sönderdela en bergart. Detta kallas frostsprängning och beskrivs ibland som den mest hållfasthetsnedsättande naturprocessen i Sverige

Ett annat exempel på mekanisk vittring är det tryckavlastningsfenomen som sker när urberg utvidgas. Då avlastats de från trycket de utsatts för under årmiljoner och parallella sprickor bildas i de översta lagren.

Kemisk vittring är när material sönderdelas på grund av kemiska processer vilka har sitt ursprung i att vattenlösningar cirkulerar i de geologiska materialen. Vattnet innehåller kolsyra som angriper materialet. När detta sker innebär det i princip att atom för atom tas bort från ursprungsmaterialet.

Massrörelser

Massrörelse är en nedåtgående förflyttning av material med hjälp av gravitationskraften utan hjälp av vatten, luft eller is (Summerfield, 1991). Massrörelser inträffar då gravitationskraften blir större än friktionskraften och kohesionkraften.

Det som utlöser det hela brukar vara vibrationerna av en jordbävning, men kan också vara på grund av häftiga regn som ger jorden för högt porvattentryck (connywww.tg.lth.se). Massrörelser kan också orsakas av att man grävt bort stödmaterialet som håller jordlagren på plats. Jorden och bergmaterialet kommer då att lossna och glida iväg. Massrörelser kan variera från ofarliga, meterstora småskred till kilometerstora skred med förödande konsekvenser.

Man skiljer mellan olika typer av massrörelser, bland annat beroende på vilken jord det rör sig om. Ras förekommer när man har en friktionsjord med enkelkornsstruktur – det vill säga block, sten, grus eller sand. Vid ras rullar materialet huller om buller och kan bilda så kallade taluskoner. Ras, liksom alla andra massrörelser, inträffar då släntlutningen har blivit för hög för jordens eller bergets hållfasthet.


Olika typer av skred (bild 2) eller jordflytningar förekommer vid kohesionsjordar vilka består av finkornigt material som silt och ler. Vid ett skred kommer, på grund av kohesionen, stora sjok av jorden att lossna och glida iväg. Om en flod rinner genom ett lerjordsområde kommer stödet för jordmassorna successivt att eroderas bort av floden. Detta kommer så småningom att skapa vertikala
slänter, det vill säga för hög lutning för att bibehålla släntstabiliteten, och stora jordmassor, miljontals kubikmeter jord, kan sättas i rörelse. Vanligen utlöses skreden av människan, som genom att bygga tunga byggnader på lerområden har sänkt hållfastheten i jordmaterialet.

Orsaken till skreden kan även vara vibrationer från järnvägar i kombination med häftiga
regn. Vid jordflytning rör sig den övre delen av jorden snabbare än den undre. Detta på
grund av friktionskraften. Så småningom kommer det att bildas små terrassetter, i
landskapet, vilka endast är cirka 2 meter höga.

En speciell typ av jordflytning är gelifluktionen, en långsam markflyttning, där frosten bildar islinser som i sin tur höjer marken. När sedan frosten släpper rör sig den tinade marken i tyngdkraftriktningen.
Här i Sverige kan vi finna andra typer av skred än de ovan nämnda, till exempel raviner och nipor, branta sandsluttningar, i siltiga jordar och, i fjällvärlden, smutslaviner och en hel rad olika jordflytningsfenomen.

På flera håll i Sverige finns områden där risken för jordskred är högre än normalt (www.solleftea.se). Nip- och ravinlandskapen i våra mellannorrländska älvdalar utgör sådana riskområden för ras och skred. Ras och skred sker ofta och till synes utan förvarning. Men innan dess kan det förekomma rörelser i marken. Tecken på ett begynnande skred kan till exempel vara plötsliga sprickor och sättningar i marken, träd och stolpar som börjar luta eller brott på ledningar och kablar i marken.

Eoliska processer

Vind erosion kan vara vidsträckt på de områden där det sällan regnar eller under torrperioder (www.irim.com). I motsats till vattenerosion är vinderosion normala fall inte relaterat till ytans lutning. Vinderosionen ökar när vegetationen minskar och förstörs. När vinderosionen är kraftig kan sandpartiklarna driva fram och tillbaka lokalt med vinden medan slam och lera bärs bort med vinden. De mindre partiklarna deponeras på platser som är skyddade från vinden.

Mindre områden där ytlagret har burits bort med vinden kan vara förknippade med områden av kompostering i ett så komplicerat mönster att dom två inte kan identifieras på olika jordkartor.

I Sverige är normalt vindavlagringar av mindre betydelse men det förekommer aktiva sanddyner på de flera platser längs den svenska kusten såsom vid Falsterbo i Skåne. I Dalarna kan man hitta fossila vindavlagringar.

En stor andel av vindformade landskap finns på jordens varmaste plats, i öknen som täcker 20% av jordes landyta. De mest påfallande eoliska processerna är sanddynerna. Vinderosion sker genom plockning, transport (saltation) och nötning.

Saltation innebär att små partiklar träffar en större partikel som på det sättet förflyttas och den i sin tur träffar en ännu större partikel. Saltation¬transporten sker till 90% på några centimeters höjd. Saltation bidrar till att rippels (bild 3) bildas, men om förutsättningarna är optimala, kan megadyner bildas (bild 4, notera den lilla vita pricken som är en stor lastbil). Dessa kan bli upp till 400 meter höga och står i princip stilla, medan de mindre dynerna på 2-3 meter kan förflytta sig så mycket som 30 meter per år.

Kustprocesser

Den ökade kusterosionen kan bero på flera olika saker, där de mest troliga är reducerad
sedimenttillgång samt en långsam höjning av havsytan (aqua.tvrl.lth.se). En annan bidragande faktor är en ökande folkmängd med ökat behov av grönområden längs våra kuster. Kusterosionen kan påskyndas på grund av utvinning av sand och grus från havsbotten som ibland sker nära stranden. När detta görs förändras vattnets rörelser och sedimentationsförhållanden vilket kan påskynda en erosion. Byggnader i kustområdet, hamnar och pirar, påverkar också materialtransporten. En utbyggnad i form av en pir orsakar en anhopning av sand på uppströmssidan och samtidigt en erosion på nedströmssidan.

En kust utsätts för samma mekaniska och kemiska processer som förekommer på land, men närheten till havet gör att vågornas inverkan och tidvattensskillnaderna blöter ner och torkar kusterna, vilket är en bidragande erosionsprocess (Summerfield, 1991). Den mest anmärkningsvärda processen vid kusterna är salterosion, men dess inverkan och effektivitet beror på hur bra kusten absorberar vatten. Den kemiska erosionen ska också nämnas då saltvatten och de olika mineralerna i stenarna vid kusten är olika. Temperatur och pH värde är också en bidragande orsak till hur kusten eroderas. Kusternas största fiende är emellertid vågorna, men deras effektivitet beror på vågenergi, kraft samt hur kusten är utformad.

Stränder kan se ut på många olika sätt men en avgörande faktor är givetvis vilka vågor och kustströmmar som finns, vilka de ursprungliga jordarterna eller bergarterna är samt den tid det har tagit att bilda stranden.

Vågprocessen kan variera allt från delvis ursköljning av material till total förflyttning av material. Ett vanligt ord för denna process är svallning vilket syftar på den påverkan som vågorna utför.

En av de många olika kusttyper som finns utgörs av den långgrunda stranden. Där stranden svallar vågorna i ett löst material vanligen bestående av sand. Den inkommande vågen hejdas på sin väg uppför stranden, dess transporterande förmåga avtar och material samlas och bildar en strandvall. Om vågorna kommer in snett mot stranden kommer den att ge en materialtransport längs med stranden. Lite materialtransport från stranden sker också. Detta förändrar snabbt strandkonturen och har stor betydelse för hur man ingenjörsmässigt ska utforma hamnar och skydda erosionskuster.

De branta stränderna uppvisar mycket karakteristiska drag med ett tydligt strandhak och en tydlig strandterass. Detta är ett resultat av vågornas erosion. Här utgörs geologiska ursprungsmaterialet av en hård bergart.

Glaciala processer

Glaciärer kan bara bildas där snön ligger kvar från år till år (Summerfield, 1991). Hur mycket snö som ackumuleras beror på andelen nederbörd jämfört med andelen snö som smälter bort på sommaren. Detta beror i sin tur på temperatur och klimat. En glaciär värms upp dels av solen, dels av den underliggande markytan genom bland annat friktionsvärme. Variationer i uppvärmningen medför att det bildas två olika typer av is som då får olika egenskaper. Kall is har en temperatur som ligger under smältpunkten medan varm is ligger så nära smältpunktens temperatur att den innehåller flytande vatten. Kall is uppkommer när glaciären utsätts för mycket låga vintertemperaturer och låga sommartemperaturer då lite is smälter bort. Varm is uppkommer då friktionsvärmen blir så hög att den kan höja isens bottentemperatur till trycksmältpunkten. När isens tryck ökar sänks dess smältpunkt. Detta är trycksmältpunkten och kan till exempel vara -1,6°C vid ett djup på 2164 meter. Det är allmänt accepterat att klassificera glaciärer som tempererade eller polära beroende på om de till största delen består av varm eller kall is och inte om de ligger i de tempererade eller polära breddgraderna.

Glaciärens rörelse kan i många fall betraktas som en typ av massrörelse. Precis som vid jordflytning rör sig den översta delen av glaciären snabbare än den undre, som hindras av friktionen. Genom isars och glaciärers rörelse bildas olika erosionsformer:

U-dalar och hängande dalar (bild 5). U-dalar har en rundad form till skillnad från dalar bildade av mindre vattendrag. Dessa får ofta istället en V-form. Hängande dalar bildas där mindre glaciärer anslutit till huvudglaciären och bildat glaciär¬tungor till denna.

Rundhällar och drumliner (bild 6). Rundhällar bildas när isen slipar den fasta berg¬grunden till rundade erosionsformer, vilka kan vara mellan 100- och 1000-tals meter långa. Drumlinerna kan bildas på samma sätt, men de är avlånga.

På rundhällarna kan man se mönster, där isen har gått fram. Repor som visar på isens riktning kallas isräfflor. Man kan även se andra typer av mönster, som parabelriss (bild 8), halvmån¬formade småskåror med parablernas ändar i isens riktning, och skärbrott, halvmånformade större hål där isen plockat med sig en del av berggrunden.

Det material som isen för med sig och deponerar kallas morän. Morän som bildats under isen och som kan täcka stora landskap, kallas bottenmorän. De tidigare nämnda drumlinerna kan även bildas av moränmaterial under isen och forma de avlånga kullarna som bild 6 visar ett exempel på. Den morän som kvarlämnas vid isavsmältningen kallas ändmorän och är inte bara sten och grus som isen ”puffat” framför sig utan morän som, med hjälp av gelifluktionen, transporterats upp på glaciären och sedan trillat ned framför den i tyngdkraftsriktningen. Sidomorän eller lateral morän bildas vid sidorna av glaciären.

Rügenmoräner eller dödismoräner är höjdryggar som ligger vinkelrätt mot isens rörelse. De kan vara upp till 30 meter höga och 1000 meter långa samt raka eller halvmån¬formade. Man tror att de bildas på grund av oregelbundenheter i glaciärens topografi.

Glacifluviala processer

När vatten är involverat kallas glaciala processer för fluvioglaciala eller glacifluviala (www.xrefer.com). Glacifluvial erosion utgörs av smältvattenrännor, dalar och dräneringsstråk under eller i isen och bildar landformer som bland andra eskers och kames.


En esker (bild 9) är en långsträckt rygg bestående av sand och grus som deponerats av glaciärens underliggande vatten¬strömmar. Man kan kalla det en typ av flodbädd till vattnet som rinner i eller under en glaciär. När glaciären smält bort ligger eskern kvar. Den kan vara hundratals kilometer lång.

Kames är högar av sediment som deponerats framför en långsamt smältande glaciär. Sedimentet består av sand och grus som byggs upp till små kullar när isen smälter bort. Kullarna byggs på med avlagringar som fanns i isen efterhand som den smälter ner. När isen försvunnit så pass långt att den inte längre stöttar kullarna, kommer de att falla ihop.

Kameterrasser (bild 10) formas av smältvatten som flyter längs med sidorna av glaciären. När dalen värms upp på sommaren, kommer glaciären att värmas upp från sidorna, smältvattnet kommer att bilda små sjöar mellan isen och dalväggen. När sedan glaciären smält bort helt har sjöarna lämnat efter sig terrasser av sediment vid kanterna. Man kan skilja mellan lateral morän och kameterrasser. Eftersom kameterrasser bildas av det som vattnet fort med sig blir materialet sorterat. Så är inte fallet vid lateral moränbildning.

Dödisgropar (bild 9) bildas av isblock som separerats från huvudglaciären antingen på grund av isens avsmältning eller kalvning (www.zephryus.demon.co.uk).

Dessa isblock kan sedan täckas av smältvattensediment. När isen smälter sjunker gruset ned och det bildas ett hål där blocket legat. Ibland stannar vattnet kvar i hålet en tid och bildar små sjöar.

Andra glacifluvium är rullstensåsar, slukåsar och sandúr (bild 11). En rullstensås bildas genom att vatten forsar fram i tunnlar under isen och sveper med sig stora block som så småningom kommer att täckas med andra sediment och avlagringar. Slukåsar bildas vid en glaciärs avsmältning då smältvatten rinner från toppen av glaciären ner längs sidorna och deponerar sediment längs dalens sluttning.

Sandúr kallas de jättedeltan som bildas i slutet av en glaciärälv. Man kan kalla det ett delta på land.

Periglaciala processer

Termen periglacial introducerades 1909 av en polsk forskare, Walery von Lozinski, för att beskriva landformerna och processerna som förekommer utanför och omkring regionerna med glaciäris (Summerfield, 1991).

Periglaciala regioner är utkanterna av ett glaciärområde (cdwarren.tripod.com). Ett periglacialt landskap karaktäriseras av dess permafrost, permanent frusen jord, samt att där finns is och snö nästan hela året. På senare år har permafrostregionen dragit sig mer mot polerna, man har två teorier om vad detta kan bero på, dels att jorden fortfarande håller på att hämta sig efter den senaste istiden, dels att den globala uppvärmningen gör det varmare på de högre breddgraderna.

I de flesta regioner med permafrost ligger temperaturen över 0C en kort tid varje år (Summerfield, 1991). Detta gör att det finns ett tunt aktivt lager, upp till 3 meter djupt, som ligger ovanför den permanent frusna jorden och som fryser och tinar varje säsong. Effekterna av detta har stor påverkan på marken och ger upphov till karaktäristiska landformer. På vissa ställen kan det, på grund av ojämn frysning och upptining av det aktiva lagret, bildas taliks, fickor med ofruset vatten mellan det aktiva lagret och permafrost¬lagret.

Man finner väldigt ofta taliks under sjöar i permafrostområden (www.geog.ouc.bc.ca). Detta genom att vattnet i sjön i hög grad kan lagra värmeenergi och vertikalt överföra den. Djupet på de taliks som ligger under sjöar har ett samband med djupet och vattenmassan i sjön.

En vanlig process i permafrostområden är frostsprängning då vatten tränger in i sprickor i marken, fryser till is, expanderar och spränger sönder berggrunden. Resultatet blir så kallade felsenmeer (bild 12).

Andra vanliga landskapsformer är frostsprängningspolygoner (Summerfield, 1991). Stora iskilar bildas i sprickor i marken. Varje år bildas nya som spränger upp marken lite till. Så småningom uppkommer ett polygonmönster som kan täcka stora områden. Dessa polygoner är vanligen mellan 5 och 30 meter i diameter.

När en sjö fryser på ytan i ett permafrostområde kan vind göra så att jord, lera och växter blåser över isen (www.arcticblast.polarhusky.com). Detta skikt byggs på efterhand och fryser efter en tid. Så småningom kommer även vattnet under allt det frusna materialet också att frysa till. Resultatet blir att hela ytan lyfts upp och bildar en pingo. Börjar sedan iskärnan att tina, sjunker marken i mitten av pingon och bildar en kraterliknande grop. Pingo är ett eskimåord som betyder ”kulle”.

Vattenerosion

Eoliska processer är luft- och vattenerosion (www.fao.org). Vattenerosion resulterar i bortförandet av material av rinnande vatten och vattendropparnas process att föra bort material när de når markytan. Materialet förs sedan iväg av vattendragen. Fyra former av vattenerosion är lätta att känna igen, yt- rännil- och ravinerosion. Yterosion är mer eller mindre bortförande av material från en yta utan att bilda tydliga vattenkanaler. Kanalerna är smala eller krokiga, ytterst talrika och instabila. De blir bredare och rakare ju större de blir.

Yterosion (bild 13) uppkommer när regndropparna träffar marken och frigör partiklar i jorden. Hur regndropparna når marken beror på hastighet och vikt samt hur kraftigt det blåser. Yterosion är mindre märkbar, särskillt i de första stadierna jämfört med annan erosion. Men erosionen kan bli kraftig på jordar som har en lutning på endast 1-2 procent, men är i allmänhet kraftigare ju mer lutningsgraden ökar.

Rännilserosion (bild 14) är bortförande av jord med hjälp av många små, men synliga kanaler, där avrinning koncentreras. Rännilserosion är ett mellanting mellan yt- och ravinerosion.
Kanalerna är grunda nog att bli lätt förstörda om manken brukas. Men om ett eroderat fält har blivit odlat så är det nästan omöjligt att bestämma om det har eroderats av yt- eller rännilserosion.

Ravinerosion (bild 15) är konsekvensen av att vatten skär ner i jordlagret utmed vattenflödet. Ravinerosion bildas på många olika platser, bland annat i naturliga dräneringsvägar, i plogfåror, i djurstigar och i hjulspår. Till skillnad från rännilar kan ravinerosion inte förstöras av odling. Det finns både V-formad och u-formad ravinerosion.

Modeller för landskapets utveckling

En fråga som har blivit grund till landskapsutvecklingens studie är vilka processer som verkar i landskapet idag och hur de relaterar till landformerna vi ser (Summerfield, 1991). För att kunna förutse hur landskapet kommer att se ut i framtiden har man försökt ta fram olika modeller. Grundmodellen av landskapsutvecklingen kallas erosionscykeln och togs fram av W. M. Davis mellan 1884 och 1899. Denna modell låg till grund för mycket av evolutions tänkandet på den tiden.
Landskapet är varken ett isolerat eller slutet system eftersom det konstant importerar och exporterar massa och energi. Ändå har man diskuterat att den potentiella energi som byggs upp när landmassor höjs är en stark energikälla i landskapsutvecklingen.

Erosionscykeln kan ses som om det representerade ett progressivt avtagande i potentiell energi när landskapet eroderas.

Tre olika teorier finns för landskapets utveckling (bild 16):

1.Davis menar att landskapet höjs snabbt upp till en viss höjd och därefter börjar det sakta att vittra sönder med större och större raviner som följd. På grund av erosion kommer bergen att reoderas ner och efter flera miljoner år kommer hela jordklotet att vara ett platt.

2. Penecks teori bygger på att när landskapet höjs sakta, så börjar de eroderande krafterna genast att sätta igång. När det har nått sitt maximum så är bergen ganska eroderade och samma öde väntar dessa bergen som i Davis teori.

3.L. C. King får känna sig som en kung bland bergen. Han menar att efter en snabb landhöjning kommer bergen att vara kvar och inte eroderas bort. Men på grund av erosion så kommer stora pediplan att bildas då de svagare bergarterna ger vika.

Davis, William Morris (1850 - 1934) var en amerikansk geologist från Harvard universitetet där han studerade geomorfologi (www.xrefer.com). Han utvecklade teorin om erosionscykeln samt beskrev flodernas roll i landskapets utveckling.

Penck, Walther (1888 - 1923) En tysk geolog som fick hjälp av sin far Albrecht Penck i hans studier om landformerna. Penck arbetade med bergsregioner och dess struktur, vilket ändrade ideerna om kontinental landhöjning.

Case study: Rügenmoräner

Glaciala geomorfologiska kartor används ofta för att rekonstruera utvecklingen av ett område som tidigare varit täckt av glaciärer eller inlandsis (Hättestrand, 1997). Om man följer en viss modell kommer speciella landformer att förklara isens rörelse, hur den bredde ut sig och vilket håll den rörde sig. Exempel på sådana landformer är; drumliner, visar på isens rörelse i glaciärer baserade på varm is; eskers, visar marginalerna i samm...