Sveriges neutralitet under andra världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vid krigsutbrottet förklarade sig Sverige neutralt. Neutraliteten sattes under kriget på svåra prov och vid flera tillfällen avvek Sverige från en strikt neutralitetslinje. Under tiden 1941-1942 gjordes stora eftergifter mot tyska krav. Under 1942-1943 svängde inställningen. Sverige sade då i större utsträckning nej till tyska krav och förde en politik som var mer till förmån för de allierade. De sista krigsåren intog Sverige en allt tydligare ställning för de allierade. Sverige lyckades dock genom hela kriget undvika att bli indragna i kriget.

Den 1 september 1939 ryckte tyska trupper in i Polen och kriget var ett faktum. Det svenska försvaret var vid den här tiden mycket dåligt och omodernt. Regeringen förklarade att landet var neutralt. Att vara neutral och samtidigt inte få kriget över sig blev ingen lätt uppgift, men man var tvungen att välja.
Det första alternativet innefattade att hålla landet neutralt med risk att detta inte accepterades av krigförande land. Det andra alternativet var att på bekostnad av neutraliteten prioritera att landet skulle hållas utanför kriget.
Det första alternativet valde man officiellt, dock användes i praktiken det senare alternativet som kom att leda till många neutralitetsbrott.

I oktober samma år kom Finlands president och statminister till Stockholm för att träffa kung Gustav V och de övriga nordiska statscheferna. Per Albin Hansson klargjorde att man inte skulle räkna med svenskt militärt stöd då man var neutrala. Den 30 november 1939 bryter förhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen slutligen samman och med den sovjetiska invasionen samma dag börjar vinterkriget. Det sovjetiska angreppet skapade stort missnöje i övriga Norden.
Den 13 december 1939 bildas en samlingsregering av alla regeringspartierna förutom Sveriges kommunistiska parti. Med starkt stöd av den omfattande folkopinionen för Finlands sak i kriget börjar regeringen skicka militärt bistånd till Finland. Den 17 januari 1940 redovisades biståndets omfattning i riksdagen: en femtedel av Sveriges jaktplan hade skickats till Finland, 40 000 gevär samt 42 miljoner patroner med mera.

Över 12 000 svenskar anmälde sig som frivilliga och Finlandskommittén organiserade en styrka bestående av 8260 frivilliga svenska män, under parollen ”Finlands sak är vår”. Utöver dessa anslöt sig även ett antal norrmän samt tolkar från frivilligkåren. Förutom denna hjälp skickades svenskt militärt stöd i form av vapen samt flygplan.
Vinterkriget slutade den 13 mars 1940. Cirka 40 frivilliga svenskar dödades och 170 skadades i finsk tjänst.

Dock hade Finland trots avsaknad av formella avtal förväntat sig en militärallians med Sverige då svensk och finsk militär under mellankrigstiden tillåtits öva tillsammans med en sovjetisk invasion som scenario.

Det var till stor del Sveriges järnmalm som gjorde det så svårt att hålla sin neutralitet. Tyskarna var helt beroende av Norrlands malm. När tyskarna ökade sin vapenproduktion krävdes mer råvaror. Ekonomiskt sett tjänade Sverige ganska mycket pengar på kriget vad gäller exporten av järnmalm. Det var mycket tack vare detta som Sverige gjorde ett stort ekonomiskt uppsving under denna period.

Huruvida Sverige var neutralt gentemot Tyskland är något som diskuterades under kriget och diskussionen pågår än idag, över 50 år senare.

Svensk politik under krigets första år präglas av undfallenhet och eftergifter gentemot Tyskland. Exempel är den permittenttrafiken samt den självcensur som media ålades av samlingsregeringen, när det gällde kritik av nazismen och Tyskland.

Samlingsregeringens målsättning, att hålla Sverige utanför kriget, lyckades dock. Orsakerna var förmodligen att det som nazisterna ville ha av Sverige, järnmalm, vissa transportmöjligheter genom landet, samt en viss underdånighet gentemot Tyskland, fick de på billigare sätt utan en ockupation.
Sveriges överbefälhavare under kriget bedömde att den tid Sverige skull kunna stå emot en tysk attack var cirka 2-4 veckor. Försvarare av samlingsregeringens politik brukade hävda att den var realistisk och att den räddade svenska liv genom att hålla landet utanför kriget.
Kritiker menade att politiken präglades av feghet och att den förlängde kriget för andra länder genom bland annat järnmalmsexporten till Tyskland.

När krigslyckan vände för Tyskland omkring 1943 började o...